Nya blöjbyxor
Jag har stickat ett par nya blöjbyxor till Vilda, eftersom hon redan vuxit ur de bästa hon hade, och de andra inte sitter lika bra. De här är efter ett mönster från Minimundus, där jag även köpte garnet. Jag tycker de blev jättebra, men benmuddarna sitter lite trångt så jag ska nog repa upp och göra om dem. Ska passa på att testa elastisk avmaskning då så att de inte sitter åt så hårt.
Tröstpresenter
Björn har som enda syskon- och barnbarnet på båda sidor av vår familj hittills stått ensam i en strid ström av presenter. Nu har han som bekant fått konkurrens, och då har frågan om tröstpresenter kommit upp. Jag har alltid (sedan jag själv växte ur svartsjukan över att min syster ibland fick presenter och inte jag) tyckt att tröstpresenter är skitlöjligt. Ska man inte lära sig att acceptera att ibland får andra något som man själv inte får? Det är ju inte så att en får mer än den andra, utan bara att man får det vid olika tillfällen. Jag minns inte att tröstpresenter minskade syskonsvartsjukan något, utan bara lindrade avundsjukan på just den presenten just då, men mina föräldrar kanske tycker annorlunda…
Vad tycker ni som har flera barn eller har minnen från egen syskonrivalitet? Klarar barnen av att syskonet får något som de själva inte får, eller får vid ett annat tillfälle? Ger tröstpresenter några fördelar, eller bäddar man bara för att behöva köpa dubbelt i åratal framåt?
PS. Det här är inte menat som kritik till de som pratat om att köpa present till Björn till Vildas dop. Snarare en fundering över hur nödvändigt det är och hur vi ska göra framöver när vi själva köper något till barnen. DS.
I väntan på domen
Idag var jag och lämnade in bröstmjölk till sjukhuset för första gången. De ska provta mjölken, och om ungefär en vecka får jag svar på om den är tillräckligt ren för att de ska ta emot den. Jag tycker inte det borde vara några problem, jag är ju inte dum och har följt de instruktioner jag fick. Men det är som sagt svårt att vänja sig vid så extrem renlighet och jag vill inte ta ut något i förskott. Vad snopet det skulle vara om jag går runt och känner mig som en hjälte och så vill de inte ha mjölken…
Det går hur som helst lättare att pumpa nu, så det är nog mycket en vanesak. Och så hjälper det att göra något annat samtidigt, som att se på TV, så att jag inte stressar upp mig för mycket. Det är ju inte den mest naturliga sak i världen precis att sitta där med pumpen som en annan mjölkko.
Skavsår i öronen
Det går faktiskt ganska bra att skriva för hand. Jag har en skrivbok liggande vid soffan, och har börjat på en ny berättelse som känns väldigt lovande. Jag är hyfsat bra på att stänga ute t ex ljud från TV:n och kan skriva medan jag ammar eller sitter med Vilda i knät. Däremot skulle det gå väldigt mycket lättare utan någon som sitter bredvid och TJATAR HELA TIDEN!!!
Björn har blivit mycket mer verbal den senaste tiden, och jag börjar förstå vad folk menar när de pratar om skavsår i öronen. Det är omöjligt att koncentrera sig när han sitter och tjatar om att jag ska spola tillbaka till hans favoritscener, berättar om sina leksaker, och kommenterar allt som händer på TV. Han är väldigt intresserad av mitt och ditt nu, och sitter och går igenom varje föremål han ser. ”Den är mammas, den är också mammas, den är pappas…” Eller plockar upp en grej i taget och frågar ”Mammas bil?” och så ska jag svara nej. ”Pappas bil?” Nej. ”Bebis bil?” Nej. ”Björns bil?” Ja!! (jubel).
Visst är det roligt att han kan prata och göra sig förstådd, men Gud vad skönt det skulle vara att bara ha det tyst någon gång. Såg en liten bit av en film igår där Adam Sandler hade fått tag i en fjärrkontroll han kunde styra alla omkring sig med. Särskilt knappen med volymkontrollen kändes rätt lockande… Igår kväll lämnade jag barnen hos pappan och gick ut på en halvtimmes promenad alldeles ensam. Det var otroligt skönt att få lite lugn och ro och få avsluta en tanke utan att bli avbruten, så det ska jag försöka göra oftare.
Han får jobba lite på det där
Nu har det börjat. Ljugandet för sina föräldrar. Jag hörde tydligt hur Björn satt och tuggade bredvid mig i soffan och då och då mumlade ”blä” och ”äckligt”. När jag frågade om han åt kritor svarade han nej, fastän han satt med kritor i händerna och färggranna smulor runt munnen.
Olika perspektiv
På väg hem från förskolan med Björn på ryggen och Vilda på magen. Det regnar ganska rejält och jag är osäker på om paraplyet täcker Björn också.
Jag (oroligt): Oj vad det regnar nu! Blir du blöt där bak, Björn?
Björn (glatt): JA!
7 veckor
BVC-koll idag, och stans tjockaste bebis är uppe på 5,4 kg. Längd, huvudmått och utveckling är också som det ska, och nästa vecka är det dags för första läkarbesöket sedan BB.
Det märks att tiden går och att hon inte är någon nyföding längre. Hon är mycket mer medveten om sin omvärld, vill sitta upp hela tiden och titta på allt och har börjat le mycket och jollra lite grann. Igår var hon med mig på restaurang, och var vaken flera timmar. Hade knappt tid att äta, och absolut inte sova, när det var så mycket liv och rörelse omkring oss.
Och vilken skillnad det är att ha en bebis som sover på nätterna! Visst vaknar hon och vill äta, och är ibland orolig både kväll och morgon, men det är en otrolig skillnad mot Björn som bara sov i korta pass och dessutom hade ont i magen och skrek en hel del på nätterna. Livet är bra mycket lättare och roligare när man är någorlunda utvilad!
Jag tänker en del på vad Vilda barn har skrivit om krävande barn. När vi är ute bland folk får vi ofta höra att Vilda är en så lugn och snäll bebis. Jag gillar inte att man säger snäll om en bebis, för det finns inga elaka bebisar, men jag förstår vad de menar. Och även om jag håller med Vilda Barn om att mer krävande barn absolut inte är mindre värda eller svårare att älska eller på något sätt gör bebis- och småbarnstiden mindre värdefull än ett mer lätthanterligt barn, så är jag ändå tacksam för min lugna bebis. För det ÄR betydligt lättare. Björn var heller inget high-need-barn, men jag märker en tydlig skillnad och minns med fasa hur utmattad jag var den första tiden med honom och hur det påverkar humöret och känslorna.
Första försöket
Nu har jag hunnit testa pumpen vi lånade från sjukhuset. Den verkar vara lätt att använda och fungerar bra, men första försöket gick ändå inget vidare. Kroppen vet mycket väl skillnaden mellan bebis och pump, och har ingen lust att släppa ifrån sig mjölk till en plastgrej. Efter en lång stund hade jag fått ihop ungefär en matsked. Till slut fick jag lägga till Vilda (som ändå hade tröttnat på att vänta) till andra bröstet och då fick hon igång utdrivningsreflexen så att jag fick ihop någon deciliter.
Men det krångligaste är att man måste vara så noga med hygienen eftersom för tidigt födda och/eller sjuka barn ska ha mjölken. Pumpen ska diskas och kokas efter varje användning, och när man använder den måste händerna vara absolut rena. Tar man i något får man gå och tvätta händerna igen innan man tar i pumpen. Eftersom alla i det här hushållet är normalfriska är vi inte renligare än folk i allmänhet, och det är svårt att ställa om tanken till superhygien á la sjukhus.
Imorgon ska jag testa den när Björn är hemma. Det ska bli intressant att se om det går att få honom att hålla fingrarna borta. Kanske väntar tills han sover…
Att ge av sig själv
Idag har jag och Vilda varit på utflykt till Östra sjukhuset för att anmäla mig som bröstmjölksdonator. Läste på både Sagogrynets och Amningshysteris bloggar häromdagen att det råder brist på bröstmjölk, som är det enda man kan ge mycket för tidigt födda barn. Man får donera bröstmjölk om man har ett barn under 3 månader, har gott om mjölk och är frisk, och eftersom jag uppfyller de kriterierna är det svårt att komma på någon ursäkt för att låta bli.
Det blev en ganska lång utflykt, ca 3 timmar inklusive transport med kollektivtrafik, anmälan och information på modersmjölkcentralen, blodprov för att kolla att jag är frisk, och uthämtning av pump. Nu återstår att se hur det fungerar med pumpen (fick aldrig ut speciellt mycket med handpump, men den här är elektrisk och ska vara mycket bättre) och hur mycket jag orkar hålla på och pumpa. Jag har även ett hinder kvar innan jag är helt godkänd, eftersom de ska provta mjölken första gången jag lämnar och se till att det inte är för mycket bakterier i den.
Eftersom jag inte får lämna blod när jag har barn under 9 månader är det bra att kunna hjälpa till på något annat sätt, även om bröstmjölksdonation verkar betydligt bökigare än blodgivning. Jag har varit blodgivare i 14 år och gett minst en liter om året (förutom när jag varit gravid och när Björn var bebis). Det är en häftig känsla att tänka sig att ett antal göteborgare går runt med mitt blod i ådrorna, eller får medicin gjord med hjälp av blodet jag har lämnat, och det skulle vara fantastiskt om även min mjölk skulle kunna hjälpa någon!
Om någon läsare i Göteborgsområdet vill donera bröstmjölk finns mer information här: http://www.sahlgrenska.se/upload/SU/omrade_oss/obstetrik/ALLM%C3%84N%20INFO%20OM%20BR%C3%96STMJ%C3%96LKSDONATION.pdf
