Avanai

You are currently browsing the Okategoriserade category

Hjälp i systugan

  • 15 juni, 2017 09:00

Jag har börjat sy lite igen, med betoning på lite. Vidar ska absolut vara med, och går bara med på att ligga på golvet en liten stund. Sedan ska han sitta i knät, luta sig fram och undersöka allting, och skyffla in så mycket tyg han kan få tag på i munnen så fort han kan. När han har gjort det en stund tröttnar han och vill äta eller sova, så det är inte mycket som blir sytt.

Igår fick jag oväntad hjälp när Vilda dök upp. Hon hade fått order av pappan om att städa sitt rum och försökte smita från det genom att hälsa på mig i systugan utan att pappa såg. Hon och Vidar gick igenom lådan med sytråd och höll varandra sysselsatta en bra stund!

vit

”Titta, Vidar, vit tråd! Kan du säga vit?”

Förlossningsberättelse

  • 30 maj, 2017 01:29

Jag har dragit mig för att skriva om när Vidar föddes eftersom jag var väldigt besviken på hur det blev, men tack vare att Förlossningspodden startade upp igen har jag kunnat bearbeta det och få tillbaka självförtroendet. Inlägget är rätt långt så jag lägger det efter ett hopp. Men var inte rädda för att läsa om ni är intresserade. Det var en helt normal förlossning, det blev bara inte som jag hade tänkt mig.

Glad påsk!

  • 13 april, 2017 05:29

önskar vi, hönorna och påskmonstret!

glad

Påskmonstret

  • 11 april, 2017 09:01

Jag och Vilda har pysslat en påskkanin av hemmagjorda garnbollar. Förlagan (från 101ideer.se) såg ut så här:

kanin

Hur söt som helst! Vår kanin ser ut så här:

monster

Det är inte en kanin, det är ett monster.

Dagens outfit

  • 4 april, 2017 02:13

outfit

Jag kallar den här looken ”rensa dagvattendiket”. Jag fortsätter med den utmattade blicken och det ovårdade håret eftersom det passar så bra till den föräldralediga looken. Det ska synas att man sover dåligt och inte har råd med  frisören.

Här har jag matchat med amningslinne, arbetsbyxor, gummistövlar, frikostigt med lera från diket samt en sexig pose. Fotograf är som vanligt Vilda. Stort tack till Vidar som sov i sin bilstol så att jag hann klart med diket.

Tidig hemgång, uppföljning

  • 20 mars, 2017 11:32

Jag fick förslag om att skriva en insändare till tidningen med anledning av att jag var så missnöjd med att vi skickades hem direkt efter förlossningen. Jag hade inte tänkt göra det eftersom det värsta jag vet är att sticka ut hakan och stå i centrum. Men i slutet av förra veckan hade Göteborgsposten först en artikel om en kvinna som haft en liknande upplevelse och sedan ett uttalande från Sahlgrenska sjukhuset där de påstår att tidig hemgång är ”ett erbjudande” till kvinnorna och ett ”fritt val”. De har ju även tidigare sagt att ingen tvingas hem om det inte känns bra, men det är ju också bara hittepå.

Jag blev så vansinnigt arg! Hur vågar de påstå att det är frivilligt när det inte är det?? Jag tycker påtvingad tidig hemgång är en skitdålig idé, men ska man tillämpa det kan man väl i alla fall stå för det?? Jag förstår mycket väl att de behöver spara pengar och att dra in på BB-platser är ett sätt att göra det, men visa lite jävla ryggrad och säg det då.

Så jag skrev faktiskt mitt livs första insändare till en tidning, och den blev publicerad! Jag tänker inte publicera den här, för det står ingenting som jag inte redan har skrivit i detta eller det föregående inlägget om det här ämnet. Jag tror inte heller att något kommer att ändras i och med det här, men jag hoppas att uppmärksamheten (jag var inte den enda som reagerade) i alla fall kan få sjukhuset att stå för sina handlingar och sluta ljuga för att framstå i ett bättre ljus!

Tidig hemgång

  • 2 mars, 2017 10:39

Jag kommer eventuellt (om det känns bra) att skriva ett inlägg om min förlossning, men i väntan på det vill jag säga något om tidig hemgång. Vi var nämligen några av de första som drabbades när förlossningsavdelningarna i Göteborgsregionen (Östra och Mölndal) införde obligatorisk tidig hemgång för friska omföderskor. Vidar är född 1 februari och de nya reglerna började gälla 30 januari.

Tidig hemgång innebär att omföderskor som är friska och har fött ett friskt barn ska skickas hem från förlossningen 6-8 timmar efter att barnet fötts. Man hinner inte ens in och säga hej på BB, utan ligger kvar i förlossningsrummet tills det är dags att åka hem. Då har barnet undersökts av en läkare men måste in till sjukhuset för en ny undersökning två dagar senare.

Jag hade varit lite orolig innan förlossningen för att vi skulle bli tvungna att åka hem tidigt. Vi bor ändå lite avsides, längst ut på en grusväg i skogen där inte alla hittar rätt vid första försöket. Tänk om något händer med barnet och ambulansen inte hittar fram? Eller om det är något vi undrar över eller är oroliga för; ska vi sätta nyfödd bebis och blödande nyförlöst mamma i en kall bil och åka in till sjukhuset?

När Vidar väl var född visade sig att det var mycket värre för mig än för honom. Han var frisk och rosig och ammade nästan genast, så jag var aldrig orolig för honom. Jag var däremot var fullständigt utmattad och när jag försökte resa mig snurrade hela rummet. Det var inte lätt att stå och vänta medan barnläkaren undersökte Vidar (varför har de inga stolar i det rummet???) Jag hade järnbrist under graviditeten som var svår att rå på trots mängder av järntabletter, och det blev inte bättre efter förlossningen eftersom jag dessutom blödde lite mer den här gången. Det var fruktansvärt att behöva stappla ut till bilen, yr matt och ont överallt. 6 timmar efter en tuff förlossning är man inte särskilt kaxig.

Det har varit en del ståhej i tidningarna om det här. Där har de lovat att ingen ska skickas hem om det inte känns bra, men det visade sig vara ren och skär lögn. Det var ingen som frågade oss om det kändes bra, eller ens frågade hur jag mådde. När jag klagade över yrsel fick jag råd om järnrik kost och järntabletter, för jag hade inte blött tillräckligt många ml för att få stanna. Men jag måste vara tydlig med att personalen inte ställde sig bakom det här. Barnmorskan som skickade hem oss bad om ursäkt och sa att om hon hade fått bestämma hade vi fått vara kvar över natten.

Väl hemma var det visserligen skönt att vara hemma, men det hade varit bra med en natt på BB. Få vila, sova i kapp lite, amma, få mat serverad och bara koppla bort vardagslivet en liten stund innan man ska hem och ta hand om hem och storasyskon. Vidar är född tidigt på morgonen, och vi var hemma igen precis efter lunch, hyfsat omtumlade trots att vi har två barn sedan innan. En förlossning är inte bara att föda barn, även om det är stort nog, det är också början på ett föräldraskap och både mamma och partner är rejält sköra i början. Jag är glad att förstföderskor får stanna på BB, för de behöver det bättre, men det är skandal att man ska skickas hem i det skick jag befann mig i. Jag är 100 % övertygad om att om män gick igenom något som liknade en förlossning skulle de aldrig skickas hem så tidigt. Aldrig!

Morgonpromenad

  • 22 februari, 2017 08:28

På tal om det njutbara i föräldraledigheten; igår när jag hade lämnat de stora barnen hade solen precis gått upp och det såg så fint ut över sjön som ligger nära förskolan. Eftersom jag inte hade något bättre för mig parkerade jag bilen och gick en promenad en bit runt sjön. Jag kom inte hela vägen runt, för så stark är jag inte (vilket gör mig ganska otålig och jag måste hela tiden påminna mig själv om att det bara gått tre veckor sedan jag födde barn), men någon kilometer blev det i alla fall.

IMG_4863

IMG_4865

När katastrofen kommer

  • 2 september, 2016 11:30

Jag läser del två i Stjärnklart-serien av Lars WIlderäng. Jag både älskar och hatar den. Älskar den för att det är en så underbar historia: vad händer med Sverige om all elektronik slutar fungera och samhället kollapsar? Vilka överlever? Vad händer direkt och hur utvecklas samhället på längre sikt? Han vågar ta ut svängarna, och min prepper-själ frossar.

stjarnklart

Tyvärr är den inte speciellt välskriven. Hans karaktärer är så platta och trista och han har helt glömt eller låtit bli att berätta om deras känslor. De är med om den ena omvälvande och upprörande upplevelsen efter den andra, men verkar inte känna något alls. Dessutom har han plot holes stora nog att köra ett rymdskepp genom, som t ex varför ingen lägger märke till katastrofen ens flera veckor efter att den inträffat? Jag köper att en del människor är tröga, men inte att alla är det. Eller militärens agerande. För mig som är gift med en MÖP (militärt överintresserad person) är felaktigheterna rent hårresande, trots att författaren uppenbarligen också är väldigt militärt intresserad med tanke på hur stort utrymme de bitarna får ta i boken. Ändå kan jag inte få nog, för det är ju så spännande! Hur ska det gå??

Jag har länge varit intresserad av självhushållning och drömmer om att bli mer eller mindre självförsörjande. Vi kommer aldrig att kunna bli helt självförsörjande pga ett gigantiskt bostadslån som tvingar oss att jobba så att vi kan betala räntor och amorteringar, men vi kan göra så gott vi kan. För när man läser om folks agerande i en fiktiv katastrof blir det så uppenbart hur naiva och oförberedda vi är även i verkligheten. Jag tror att WIlderäng är realistisk när han beskriver svältande människor som vägrar göra något för att hjälpa sig själva eftersom de är så bergsäkert övertygade om att myndigheterna ska komma och ta hand om dem.

Om eller när katastrofen kommer skulle de flesta av oss bara överleva några dagar utan avlopp, rent vatten, fungerande sjukvård och mattransporter. Svenska myndigheter uppmanar oss att ha förråd för att klara minst tre dygn utan el- och matförsörjning, och nyligen har tyska myndigheter gått ut till sin befolkning och uppmanat dem till att kunna klara hela tio dagar utan hjälp från samhället. Vet de något som vi inte vet?

are-you-ready-to-be-a-prepper

Bilden är från American Preppers Network. Jag måste dock säga att jag inte skulle vilja bli associerad med amerikanska preppers, eftersom de verkar ha ett något överdrivet intresse för skjutvapen som jag inte riktigt delar.

Massmord i hönsgården

  • 1 september, 2016 07:51

Idag när vi kom hem låg det en död kyckling i hönsgården. De vuxna hönorna kan ibland vara lite väl hårdhänta mot kycklingar och ungdjur, och jag trodde först att det var det som hade hänt. Men när jag gick in och tittade hittade jag en till död kyckling. Av våra åtta kycklingar var det allt som fanns kvar. De fyra vuxna hönorna verkade tack och lov helt oskadda.

Hela hönsgården är omgärdad med nät, inklusive tak och golv, men det finns några ställen där jag varit tvungen att lappa och skarva med nätet. Något – en räv? – har grävt sig in under hönshuset, lyckats hitta en svag punkt, tryckt undan stenarna jag lagt i vägen som förstärkning, och sedan tryckt sig igenom. Den måste dessutom ha gjort det flera gånger eftersom den lyckats sticka iväg med sex kycklingar.

mord2  mord

Jag vet att det är naturens gång, men fy fan vad trist det är att komma hem och upptäcka att någon har kalasat på mina djur. Särskilt kycklingar som jag varit med och kläckt och tagit hand om sedan de var små dunbollar.

Tack och lov har vi en höna som ruvar just nu, så med lite tur kan vi få några till innan hösten kommer och det blir för kallt. Sedan får vi vänta till våren.