När katastrofen kommer
Jag läser del två i Stjärnklart-serien av Lars WIlderäng. Jag både älskar och hatar den. Älskar den för att det är en så underbar historia: vad händer med Sverige om all elektronik slutar fungera och samhället kollapsar? Vilka överlever? Vad händer direkt och hur utvecklas samhället på längre sikt? Han vågar ta ut svängarna, och min prepper-själ frossar.
Tyvärr är den inte speciellt välskriven. Hans karaktärer är så platta och trista och han har helt glömt eller låtit bli att berätta om deras känslor. De är med om den ena omvälvande och upprörande upplevelsen efter den andra, men verkar inte känna något alls. Dessutom har han plot holes stora nog att köra ett rymdskepp genom, som t ex varför ingen lägger märke till katastrofen ens flera veckor efter att den inträffat? Jag köper att en del människor är tröga, men inte att alla är det. Eller militärens agerande. För mig som är gift med en MÖP (militärt överintresserad person) är felaktigheterna rent hårresande, trots att författaren uppenbarligen också är väldigt militärt intresserad med tanke på hur stort utrymme de bitarna får ta i boken. Ändå kan jag inte få nog, för det är ju så spännande! Hur ska det gå??
Jag har länge varit intresserad av självhushållning och drömmer om att bli mer eller mindre självförsörjande. Vi kommer aldrig att kunna bli helt självförsörjande pga ett gigantiskt bostadslån som tvingar oss att jobba så att vi kan betala räntor och amorteringar, men vi kan göra så gott vi kan. För när man läser om folks agerande i en fiktiv katastrof blir det så uppenbart hur naiva och oförberedda vi är även i verkligheten. Jag tror att WIlderäng är realistisk när han beskriver svältande människor som vägrar göra något för att hjälpa sig själva eftersom de är så bergsäkert övertygade om att myndigheterna ska komma och ta hand om dem.
Om eller när katastrofen kommer skulle de flesta av oss bara överleva några dagar utan avlopp, rent vatten, fungerande sjukvård och mattransporter. Svenska myndigheter uppmanar oss att ha förråd för att klara minst tre dygn utan el- och matförsörjning, och nyligen har tyska myndigheter gått ut till sin befolkning och uppmanat dem till att kunna klara hela tio dagar utan hjälp från samhället. Vet de något som vi inte vet?
Bilden är från American Preppers Network. Jag måste dock säga att jag inte skulle vilja bli associerad med amerikanska preppers, eftersom de verkar ha ett något överdrivet intresse för skjutvapen som jag inte riktigt delar.
Massmord i hönsgården
Idag när vi kom hem låg det en död kyckling i hönsgården. De vuxna hönorna kan ibland vara lite väl hårdhänta mot kycklingar och ungdjur, och jag trodde först att det var det som hade hänt. Men när jag gick in och tittade hittade jag en till död kyckling. Av våra åtta kycklingar var det allt som fanns kvar. De fyra vuxna hönorna verkade tack och lov helt oskadda.
Hela hönsgården är omgärdad med nät, inklusive tak och golv, men det finns några ställen där jag varit tvungen att lappa och skarva med nätet. Något – en räv? – har grävt sig in under hönshuset, lyckats hitta en svag punkt, tryckt undan stenarna jag lagt i vägen som förstärkning, och sedan tryckt sig igenom. Den måste dessutom ha gjort det flera gånger eftersom den lyckats sticka iväg med sex kycklingar.
Jag vet att det är naturens gång, men fy fan vad trist det är att komma hem och upptäcka att någon har kalasat på mina djur. Särskilt kycklingar som jag varit med och kläckt och tagit hand om sedan de var små dunbollar.
Tack och lov har vi en höna som ruvar just nu, så med lite tur kan vi få några till innan hösten kommer och det blir för kallt. Sedan får vi vänta till våren.
Sockersöt barnkofta
Jag satt och bläddrade bland mina mönster på Ravelry när Vilda dök upp och ville beställa en kofta. Hon hittade Sweet Eyelets Cardigan och sa att hon ville ha den. Den måste vara rosa. Nästa gång vi var på Stoff och Stil var hon med och valde ut garnet. Jag minns inte vad det hette nu, men det var någon slags babyull.
Det var ett ganska tunnt garn på tunna stickor, men små koftor går fort att sticka och det var ett rätt roligt projekt. Fint blev det när det blev klart!
Jag valde vit spetskant istället för rosa, dels för att jag tyckte det var finare och dels för att jag var osäker på om det rosa garnet skulle räcka.
Den gula knappen har Vilda valt. Jag tror den är från GB:s garn i Mölndal.
Efter att hon förlåtit mig för den vita kanten tyckte hon den var jättefin. Tyvärr vägrar hon ha på sig den, eftersom hon påstår att den sticks. Hädanefter ska jag aldrig mer sticka i ull åt småbarn. De otacksamma kräken får nöja sig med akryl.
Gurka
Jag har fått ett ryck av extra huslighet och har gjort vinbärsgelé och lingonsylt. Häromkvällen fick jag även för mig att testa smörgåsgurka. Vi hade beställt en låda med grönsaker, och där ingick ett gäng smågurkor som jag aldrig brukar köpa annars men nu när jag hade dem måste jag ju göra något av dem. Jag trodde att inläggning skulle vara komplicerat, men det var hur enkelt som helst! Jag hittade recept i boken Supertanten, men det finns säkert drösvis på nätet. Koka upp sockerlag, stoppa ner skivad gurka, rör om lite då och då och vänta. Det blev jättegott! Nästa år ska jag odla smågurkor så att jag kan lägga in mycket mer utan att behöva köpa.
Nummer tre
Vi är ungefär halvvägs genom produktionen av barn nummer tre, som barnen har givit arbetsnamnet ”Pytte”, och magen syns ordentligt nu. Lite läskigt hur fort den växer med tanke på att halva graviditeten återstår.
När vi skulle ut och vandra i skogen förra helgen kunde jag inte längre få på mig mitt största par friluftsbyxor. Jag har bara ett par gravidbyxor och ville inte smutsa ner dem, men med ett gummiband i knapphålet gick det att få på de vanliga byxorna ändå:
Inte vackert, men fungerar. Det blev en tur på ungefär 8 km i skogarna häromkring. Efter några månader av fasansfullt gravididetsillamående och absolut ingen träning är det jag som är tröttast i familjen medan 4-åringen knatar på nästan utan gnäll (så länge hon får något gott när vi rastar).
Fett
Jag såg det här på en container utanför K-Rauta, och undrar om det är menat som en komplimang eller en förolämpning? Det skulle kunna vara vilket som.
Årskrönika 2015
2015 har handlat om jobb. Jobb, jobb och åter jobb, från början till slut.
Efter en påfrestande tid som arbetslös året innan fick jag till slut nytt jobb hösten 2014. Något av det som tilltalade mig mest under anställningsintervjun var att de verkade lägga ribban högt och vilja leverera lite extra.
Jag vill inte gå in på detaljer, men nog hade de rätt när de utlovade högt i tak för den som har driv och ambitioner! Hösten var lite trög eftersom det tog tid att komma in i uppdragen, men runt jul tog det ordentlig fart och sedan saktade det aldrig av. Massor att göra, och nya utmaningar hela tiden med en inlärningskurva som inte är av denna världen. Jag tar gärna på mig mycket och ställer höga krav på mig själv att leverera bra även när det gäller saker jag aldrig har gjort förut. Det har för det mesta funkat tidigare, men den här gången blev det lite för mycket.
Jag har aldrig jobbat så hårt i hela mitt liv som jag har gjort det här året, aldrig lärt mig så snabbt eller presterat så bra, och heller aldrig varit så trött. Framåt sommaren var jag snubblande nära att gå in i väggen och var tvungen att säga till arbetskamrater och chefer att det inte kunde fortsätta så. Responsen jag fick från jobbet var helt otrolig: Så fort jag började prata om att jag mådde dåligt blev jag erbjuden hjälp – samtal med chefen, hjälp från företagshälsovården, kollegor som frågar och bryr sig, avlastar och uppmuntrar till vila.
Sommaren blev lugn av förklarliga skäl och efter en nästan lika tuff höst blev vintern lite bättre. Jag har lärt mig massor om hur jag inte ska göra på jobbet i fortsättningen… Framför allt har jag lärt mig att det är mina egna krav och förväntningar (och svårigheter med att säga nej och be om hjälp) som ställer till problem snarare än några krav från arbetsgivaren. Det är bra; har man bara insett att det är man själv som är slavdrivaren kan man börja göra något åt det.
Vad har då hänt under resten av tiden? Tja, säg det, jag har varit på jobbet. Att prioritera jobbet framför privatlivet har gjort resten av livet rätt tråkigt, men också varit en nyttig lärdom. Nu vet jag med 100 % säkerhet att jag inte vill ha det så i fortsättningen, hur mycket jag än älskar mitt jobb. Fritiden och familjen kommer först och jobbet sist, och 2016 ser jag fram emot att vara en mer närvarande fru, mamma och kompis och ha mycket roligare. Jag är jättestolt över allt jag har åstadkommit på jobbet under det gångna året, men under det kommande året vill jag lägga mycket mindre energi på det och mycket mer på min fritid!
Second sock syndrom
Alla som har stickat något som ska göras i två uppsättningar – t ex vantar eller strumpor – är bekanta med second sock syndrom, den där motiga känslan som infinner sig när man har stickat klart ena vanten eller strumpan och måste börja om igen för att göra den andra.
En metod för att undvika second sock syndrom är att sticka båda strumporna samtidigt. Jag stickade raggsockar till mig själv under mellandagarna och lade upp på rundsticka med den här metoden.
Metoden innebär att man börjar från tårna. Det finns flera fördelar med det: När jag stickar från tårna behöver jag inget mönster utan kan bara öka för tårna tills sockan är lagom bred och fortsätter sedan med foten tills det är dags för hälen. Samma maskantal som för foten brukar även passa vristen när det blir dags för den.
En annan fördel är om man är osäker på om garnet räcker. Stickar man från tårna, och båda sockarna samtidigt, kan man helt enkelt fortsätta antingen tills man är nöjd eller tills garnet tar slut.
När det blir dags för hälen använder jag helst fleegle heel, som är den absolut enklaste och snyggaste hältekniken av de jag har provat.
Jag hade helst velat ha skaften längre, men garnet räckte inte längre än så.
Nästa projekt blir att lära mig sticka sockar med istickad häl. Jag har tänkt sticka ett par sockar till FÖ, som sliter hårt på sina sockar. Särskilt hälen går det gärna hål på, och då skulle det vara perfekt att kunna ta bort en utsliten häl och sticka dit en ny!
Varm men lite naken
Jag var inte så imponerad av mina löpartajts som jag köpte i våras. En av nackdelarna var att de var för varma. Nu när det är kallt ute skulle man ju kunna tänka sig att det istället är en fördel, så jag har provat dem igen. De är faktiskt betydligt varmare att springa i än lösare byxor, så det måste jag erkänna att de är bra för. Men jag tänker bara springa med dem i skogen eller när det är mörkt, för det känns fortfarande som att springa i bara underkläderna.
På tal om träningskläder ger jag inte mycket för dyra specialutvecklade löparskor. Jag köpte de här skorna för 200 kr i en billig sportaffär i Skara förra sommaren, och de är de bästa löparskor jag har haft. Lätta och bekväma. Inte så hållbara dock. Jag har redan limmat ihop dem en gång och de håller på att ramla i bitar igen så jag måste limma dem en gång till.
En bibel till Björn
Det knackade på dörren i svartaste decemberkvällen, och utanför stod en präst! Jag blev lite fundersam, det är ju inte ofta man får en präst på oväntat besök. Det är faktiskt första gången det har hänt mig. Han förklarade att han kom från vår församling och att de vill ge alla femåringar en barnbibel. Jag hade hört talas om det och undrat lite hur och när Björn skulle få sin. Jag hade inte väntat mig något så lyxigt som hembesök!
Björn var också lite tveksam först, men när jag förklarade att det är en bok om Jesus som är till honom började han skutta runt av glädje. Jag sätter absolut ingen press på barnen att de ska bli troende, men de tycker om en del av berättelserna i Bibeln (grovt förenklade för småbarn) och jag läser gärna.
