Vårtecken
I fredags var jag så trött på att bara sitta hemma med barnen att jag tvingade med dem ut på långpromenad. Eftersom Vilda haft vattkoppor och Björn varit hemma för ont i magen tog vi med oss vagnen som avlastning om de blev för trötta. Med Pokemon Go som lockbete gav vi oss ut på en runda på nästan 5 km och det var jättehärligt! Vi såg snödroppar i grannens trädgård:
Och gäss på en av åkrarna:
Barnen turades snällt om både med att jaga Pokemon och att sitta i vagnen. Mot slutet satt Vilda i vagnen och Björn körde (= sprang som en galning och körde nästan ner henne i diket). Vidar sov som en stock i bärsjalen hela vägen förutom när han vaknade till en kort stund för en amningspaus:
Notera även Vildas leriga stenar som hon är väldigt stolt över.
Vi såg till och med några gröna grässtrån som stack upp mellan fjolårslöven. Kanske det blir vår i år också?
600 g mjölk
Vi var på Vidars (som Pytte heter numera) första BVC-besök i fredags. Sedan återbesöket på sjukhuset för PKU-test och allt det där exakt en vecka tidigare hade han gått upp 600 gram. 600! Jag har ju märkt att han ätit bra och blivit både tyngre och tjockare, men så mycket trodde jag inte att han hade gått upp.
Jag kan inte låta bli att känna en viss stolthet över att min kropp och min mjölk har bidragit till det, fast jag vet att jag inte har någon som helst rätt till det. Det är ingenting jag har gjort rätt eller fel, det är bara tur. Tur att mjölken rinner till och tur att han vill och kan suga och har lyckats lära sig rätt teknik. Efter att ha haft folk i min närhet som haft problem med amningen är jag ännu mer medveten om hur lite det är min förtjänst. Även om jag har varit ihärdig och kämpat med såriga bröstvårtor så har jag inte varit hälften så ihärdig som den som verkligen måste jobba för att få en krånglande amning att fungera, så jag fokuserar på att vara tacksam istället för att amningen fungerar och min lilla pojke växer.
Annars känns det lite märkligt att gå på BVC med en liten bebis igen. Det var nästan 5 år sedan sist och jag har glömt en del även om det mesta är välbekant. BVC-sköterskan gick på samma linje och behandlade mig som ett mellanting mellan nybliven och erfaren förälder med en del förmaningar om självklarheter och en del ”men det där vet du ju redan”.
Amning ger smarta barn?
De sa på nyheterna igår att långtidsammade barn har högre IQ och är mer benägna att skaffa sig en hög utbildning. En intervjuad expert sa att det har att göra med fettsyror i mjölken som är bra för hjärnans utveckling. Kul att höra, och jag tar gärna åt mig äran för mina intelligenta barn, men de kanske skulle nämna att långtidsamning är vanligare bland högutbildade kvinnor och att uppväxtmiljön säkert påverkar studieval betydligt mer än vad man åt som bebis?
Som banan!
Jag: Vilda, hur smakar tutten?
Vilda: Som banan!
Hon tvekade inte för att fundera, utan svarade direkt, så det måste verkligen smaka som banan!
Han blir nog en stöttande pappa en dag
Mitt favoritnöje just nu är att lyssna på barnen när de leker. Igår fick jag höra det här:
Björn: Vill du ha lite tutte av mig, Vilda?
Vilda: Ja!
Björn: Men du får inte bitas, för då gör det jätteont och då blir jag jättearg på dig.
(Kort tystnad)
Björn: Du får INTE bitas! Nu är jag arg på dig. Nu tar jag bort tutten.
Vilda: (gnäller lite, går och letar rätt på mamma)
Tutten sover
Igår bestämde jag mig för att sluta nattamma Vilda. Jag har tänkt på det länge men dragit mig för det för att jag var rädd att hon skulle bli väldigt ledsen. Men hon nyper mig och slarvar med taget så att tänderna tar i, och till slut blev jag bara trött på att det gör så förbannat ont.
Vid nattningen förklarade jag att tutten ska sova på nätterna nu och att hon får vänta till imorgon. Hon fick ligga på min arm och gosa istället. Hon grät förtvivlat en liten stund, sedan gick hon upp till pappa och somnade i hans famn. Under natten vaknade hon flera gånger och bad om tutte, men när jag sa att tutten sover gav hon med sig och somnade om. Jag är förvånad över hur lätt det gick. Vi fortsätter amma på dagtid tills vidare; jag skulle gärna vilja fortsätta tills hon i alla fall hunnit fylla två.
Amning i farten
Den här bilden hittade jag i FB-gruppen Attachment Parenting, och tyckte den var underbar. Hade jag haft mörkt hår och en åsna hade det kunnat vara jag på bilden, jag använder ringsjalen ofta för just amning i vardagsarbetet.
1,5 år efter amningsavslutet
Igår kväll frågade Björn vad det var jag hade på mig (BH). När jag hade förklarat sa han att om jag tar av mig den kan han och Vilda ”dricka varsin tutte”. Då gjorde det faktiskt lite ont i hjärtat. Det är 1,5 år sedan han slutade amma, men han frågar fortfarande då och då om han inte kan få lite tutte. Jag säger alltid nej, förklarar att jag vill inte ha det så, och att han och jag kan gosa på andra sätt istället. Han accepterar det alltid och blir inte ledsen, men jag tycker det är lite synd att han fortfarande längtar. Det märks inte minst på hur han alltid försöker klappa bröstet när Vilda ammar. Hur mycket jag än säger till att jag inte vill att han gör så kan han liksom inte låta bli, och säger ”men tutten är så mjuk och fin!”
Nyfödda magar
Jag tycker den här bilden är så bra, så när jag såg den igen på Facebook passar jag på att blogga den. Den kan man ta fram om någon undrar ”ska du verkligen amma igen? Hen kan väl inte vara hungrig redan?” Jodå. Har man en mage stor som ett körsbär och ett enormt energibehov behöver man äta i stort sett oavbrutet.
