Han blir nog en stöttande pappa en dag
Mitt favoritnöje just nu är att lyssna på barnen när de leker. Igår fick jag höra det här:
Björn: Vill du ha lite tutte av mig, Vilda?
Vilda: Ja!
Björn: Men du får inte bitas, för då gör det jätteont och då blir jag jättearg på dig.
(Kort tystnad)
Björn: Du får INTE bitas! Nu är jag arg på dig. Nu tar jag bort tutten.
Vilda: (gnäller lite, går och letar rätt på mamma)
Tutten sover
Igår bestämde jag mig för att sluta nattamma Vilda. Jag har tänkt på det länge men dragit mig för det för att jag var rädd att hon skulle bli väldigt ledsen. Men hon nyper mig och slarvar med taget så att tänderna tar i, och till slut blev jag bara trött på att det gör så förbannat ont.
Vid nattningen förklarade jag att tutten ska sova på nätterna nu och att hon får vänta till imorgon. Hon fick ligga på min arm och gosa istället. Hon grät förtvivlat en liten stund, sedan gick hon upp till pappa och somnade i hans famn. Under natten vaknade hon flera gånger och bad om tutte, men när jag sa att tutten sover gav hon med sig och somnade om. Jag är förvånad över hur lätt det gick. Vi fortsätter amma på dagtid tills vidare; jag skulle gärna vilja fortsätta tills hon i alla fall hunnit fylla två.
Så lätt att ta fel
Helgen har gått i julens tecken. Skönt, eftersom det varit svårt att hitta julstämningen hittills. I lördags var vi hos pappa på julbord, och igår var vi ute och högg en gran och tog in och klädde den. Barnen hjälpte till med stor entusiasm, och vi fick njuta av en klassisk småbarnsgran där alla kulorna hänger på samma gren tre decimeter över golvet. Vi hjälpte till att sprida ut pyntet lite, och barnen kom snabbt på att de kunde få sin pappa att lyfta upp dem för att hänga prydnader högre upp.
De leker tillsammans mer och mer, och det är så roligt att sitta och höra hur de pratar med varandra. Björn pratar naturligtvis mest, men Vilda svarar så gott hon kan. Igår lekte de tåg och sprang runt runt i vardagsrummet medan de höll i varandra. Då och då stannade de och beundrade granen. Vilda pekade på en ängel av trä:
Vilda: Pappa!
Björn: Nej, det är inte pappa. Det är en prinsessa!
Ute!
Den där ur och skur-grejen börjar ge konsekvenser även på helgerna. Om Vilda hör någon av oss säga något om att vi kanske ska gå ut springer hon och tar på sig stövlar och mössa, kommer med sina regnkläder till oss och ropar ”Ute! Ute!”
Som flugor till socker
Typiskt, man drar fram en pall för att göra något, och innan man ens hinner kliva upp händer det här:
Konversation
Vilda: Bimbimbimbimbim
Jag: Bimbimbim
Vilda: Nä! Nej bimbim
Jag: Får jag inte säga bimbim?
Vilda. Nä!
Jag: Bimbimbim
Vilda: Nä! Nej bimbim!
Jag: Bombombom
Vilda: Nä! Nej bombom!
Jag: Får jag inte säga någonting?
Vilda: Nä!
Bjön?
Vi var som sagt hos svärmor i helgen, och Björn avgudar sin farmor. Vi ser knappt röken av honom när vi är där, han till och med sover med henne. När vi åkte ut en sväng till sommarstugan stannade han hos farmor. Det är jätteroligt, även om det känns lite ovant.
Vilda tycker också att det är lite ovant. Hon frågar efter honom hela tiden - ”Bjön? Bjön?” – och ser sig omkring för att se var han har tagit vägen. Till och med mitt i natten kan hon sätta sig upp och undra var Björn är. När han dyker upp igen blir hon jätteglad i ungefär två sekunder, sedan är ordningen återställd och hon kan återgå till att ignorera (eller slå) honom.
18-månaderskontroll
I fredags var vi på 18-månaderskontroll på BVC med Vilda. Det konstaterades att hon är liten för sin ålder, men inom det normala spannet, och att hon är tidig med språket. Sköterskan läste igenom frågeformuläret vi svarat på där vi skrivit att vi ammar och samsover, och tyckte att allt verkade gå bra. Hon frågade hur mycket vi ammar, så jag förtydligade att hon äter vanlig mat också, och det tyckte hon också lät bra. Inga kommentarer alls på att en 1,5-åring ammar och sover i föräldrarnas säng (tillsammans med 3-åringen), men så vet hon att det är så vi vill ha det. Med andra barnet har jag haft självförtroende och kunskaper nog att vara tydlig från början med hur vi vill göra, och hon har stöttat oss hela vägen. En sådan sköterska önskar jag att alla fick ha.
Evighetsjobb
Vad är det han heter, i den grekiska myten, som måste rulla en sten uppför en backe i all oändlighet? Sisyfos.
Lite så är det att klä på Vilda på morgonen. Imorse gjorde jag henne klar med jacka, mössa och allt, och vände mig sedan till Björn. När han var klar hade Vilda klätt av sig igen och stod där och viftade glatt med jackan, nöjd och stolt över att hon till och med klarade av dragkedjan.
