Förlossningspodden
Efter tips från en kollega har jag börjat lyssna på Förlossningspodden, och herregud vad bra den är! Jag var inte så intresserad först för jag har ju fött två barn redan, det har gått bra och jag är inte förlossningsrädd, så vad skulle den kunna ge? Men oj vad fel jag hade! Varenda avsnitt är superintressant, oavsett om jag kan relatera till deras berättelser eller inte. Det finns verkligen ett behov av att prata om förlossningar, oavsett om man inväntar första gången eller har flera bakom sig. Även en lätt förlossning är ju en enorm händelse i livet som inte liknar något annat man kan vara med om.
Jag har haft lite svårt att ta till mig den här graviditeten jämfört med de andra två. Den kom vid en tid i livet då det hänt mycket annat de senaste åren, från jobbtrassel och stressproblem till utbyggnad av huset. Utöver det fortsätter ju den vanliga vardagen med två barn och allt som ska göras varje dag. Det fanns helt enkelt inte ork till en graviditet också, och jag tror att det är därför jag dels har mått mer illa den här gången (inkl sjukhusvård för uttorkning, något jag har sluppit med de andra barnen) och dels varit mycket tröttare och på sämre humör.
Det har lett till att jag antingen har fokuserat på hur jobbigt det är att vara gravid, eller försökt att inte tänka på det alls. Det är inte förrän jag började lyssna på Förlossningspodden den sista månaden eller så som jag äntligen har kunnat landa i att vara gravid, acceptera det jobbiga utan att kämpa emot, och börja känna att det är verkligt att det faktiskt ska komma ett barn till. Jag har också haft svårt att förbereda mig på förlossningen eftersom det är motigt att träna avslappning och andningstekniker när man helst bara vill gömma sig och låtsas att det inte alls kommer bli någon förlossning, och har oroat mig lite för hur det ska gå. Men efter alla timmar med Emmas lugna röst i öronen och alla hennes fantastiska gäster känner jag mig hur taggad som helst nu.
Förlossningspodden har paus just nu men det finns massor av avsnitt att avnjuta på hemsidan eller i valfri podspelare! Jag rekommenderar den verkligen!
BF
Idag är det äntligen BF för barn nummer tre, eller Pytte som barnen har döpt den till. Jag hade nog väntat mig att det skulle kännas mer som en milstolpe än det faktiskt gör. Den här graviditeten har varit tung och jobbig och det känns som om jag har varit gravid i tre år. Så den där känslan man kan få när man går över tiden, att det är de längsta och segaste dagarna i ens liv, så har det redan känts i flera månader. Det är faktiskt lättare nu när det är så nära. Jag VET att jag får träffa min bebis inom de närmsta veckorna istället för att behöva vänta i månader. Jag försöker ta det med ro, tänka på annat, svara artigt på alla frågor om bebisen har kommit än (nej jag har inte fött i hemlighet, jag kommer att berätta när det väl händer) eller om jag har några ”känningar” (vad är det?) och framför allt hantera barnens otålighet.
Björn tycker det är segt att livet står på paus nu, det är så mycket vi inte gör eftersom jag antingen inte orkar eller vi vill vara beredda när det väl sätter igång, och jag förstår mycket väl att det är trist för en 7-åring som börjar få ett eget liv. Vilda är nog mer otålig att få träffa Pytte än vad jag är. Hon vill klappa magen precis hela tiden, pratar med den och och räknar dagarna. Jag har förklarat vad BF innebär, att det bara är en uppskattning och att vi inte vet när bebisen faktiskt kommer, och det verkar hon förstå. Vi har även pratat lite om att det får gå högst två veckor efter BF och lite om igångsättning så att hon ska få ett sistadatum att se fram emot och få veta att hon inte måste vänta hur länge som helst.
Kanske kan det här vara ett bra tillfälle att sparka liv i bloggen igen? Jag har inte haft lust att blogga på evigheter, men just nu har jag inte så mycket annat att göra!
En annan kropp
Jag pratade med en kompis om bristningar på magen vid graviditet, och tänkte att jag skulle skriva mer om kroppen efter graviditeten. Jag kommer ihåg att jag var rädd att kroppen skulle bli ”förstörd” av att få barn – hängbröst, bristningar, degig mage…
Jag har aldrig varit särskilt fåfäng, aldrig betraktat mig själv som en vacker kvinna eller känt något större behov av att vara det, men när jag var yngre hade jag en ganska krävande inställning till min kropp på andra sätt. Jag såg den som ett redskap som skulle fungera och prestera, och blev besviken om den blev sjuk, sa ifrån eller på något annat sätt inte levde upp till mina höga förväntningar. Jag tyckte också det var jobbigt att vara längre (och ha större fötter) än de flesta andra kvinnor, och tyckte att jag tog upp alldeles för stor plats trots att jag var smal.
Radiant Recovery – en behandlingsmetod för sockerberoende – förde med sig stora förändringar. Där fick jag lära mig att se kroppen som en vän och partner istället, någon som gör sitt bästa för mig men som behöver tas om hand. Ett av stegen i behandlingen är att föra noggrann matdagbok där man förutom maten även skriver upp hur man mår både fysiskt och psykiskt. Det finns flera syften med det. Man ska bli medveten om vad man äter och sluta blunda för verkligheten, och lära sig hur man reagerar på olika slags mat. Men minst lika viktigt är det att lära känna sin egen kropp och utveckla en närmare relation till den. Många som är sockerberoende är även överviktiga och har lärt sig att se sin kropp som en besvikelse, något fel och fult, och något som i bästa fall ignoreras och i värsta fall hatas.
Att föda barn blev ett till stort steg mot försoningen med kroppen. Under graviditeten tyckte jag att det var jobbigt och ångestframkallande att kroppen förändrades och gjorde saker alldeles själv utan att jag hade något att säga till om. Den ändrade form, utvecklade olika krämpor och symtom, orkade inte alls lika mycket som vanligt, tränade sammandragningar mm utan att fråga mig först. Förlossningen blev ännu en uppvisning i hur lite min åsikt betydde, men det var jag i alla fall beredd på.
Under min andra graviditet lärde jag mig hur jag skulle träna bort foglossning och såg ett otroligt tydligt samband mellan hur jag står, sitter och rör mig och hur jag mår. Jag skulle gissa att mängden rörelse, samt kvaliteten på den, påverkar minst lika mycket som maten gör. Alla småkrämpor, från huvudvärk och mensvärk till ömma knän, kan jag påverka med hållning och träning. Det har hjälpt mig att inse att det aldrig är kroppen det är fel på, utan hur jag använder och tar hand om den.
Jag har en helt annan kropp nu. Egentligen har den inte förändrats så mycket, men jag ser på den med helt andra ögon. Jag bryr mig inte längre så mycket om hur den ser ut, utan vad den gör och vad den är. Jag är glad och tacksam för precis allt med den, och jag tänker inte säga ”trots vissa brister” för jag ser inga brister. Jag ser starka armar och ben som kan lyfta tungt och gå långt, och händer som kan göra allt från att hugga ved och gräva i trädgården till att sticka vackra saker och smeka mjukt barnhår. Fantastiska bröst som kan ge mat och tröst åt barnen, och en mjuk och lite rund mage som har skapat mina barn.
Att kroppen förändras leder tankarna till en utmaning som ligger framför mig, nämligen att åldras. Jag kan tänka mig att det är en liknande känsla som under graviditeten; att man på något sätt måste handskas med att kroppen och livet förändras utan att man har något inflytande över processen. Samhället gör också sitt allra bästa för att trycka ner äldre kvinnor och göra åldrandet till något fult som ska gömmas bakom dyra produkter. (Att ”åldras med värdighet” är detsamma som att se ung ut men utan att det syns att man anstränger sig, och var finns egentligen värdigheten i det?) Jag kan bara försöka förbereda mig och hoppas att jag och min underbara kropp har många många år kvar där vi kan lägga så lite tid och energi som det bara är möjligt på sånt vi ändå inte kan göra något åt och istället må så bra som det bara går.
Missriktat
Jag vet att de som skickar spam inte läser bloggen först för att se om det de försöker sälja in är relevant, men jag tyckte ändå att det var lite roligt när jag plötsligt fick en massa reklam om hur man förebygger bristningar på magen när man är gravid. Med tanke på min inställning till det, menar jag.
För precis ett år sedan
För ett år sedan idag mådde jag illa när jag gick upp på morgonen och började misstänka att jag var gravid. Jag hade varit trött ett tag, men inte kopplat ihop det med att vi börjat försöka bli med barn igen. Vi hade ju precis börjat, inte kunde det väl ta sig så snabbt? Men när jag mådde illa nästa morgon också var jag säker, och berättade för en yrvaken FÖ när han gick upp att han skulle bli tvåbarnspappa till våren. Graviditetstestet som bekräftade var mest en formalitet.
Jag trodde att jag var i vecka 6, för det var då illamåendet började med Björn, men mödravårdscentralen räknade på min (oregelbundna) mens och kom fram till att jag var i vecka 10. Tur att det finns ultraljud som kunde bekräfta att jag hade rätt! När ska vården förstå att patienten känner sin kropp bättre än vad läkaren/sköterskan gör?
Semestertider
Vid den här tiden förra året hade vi också precis påbörjat semestern och jag hade Vilda i magen utan att veta om det. Det känns häftigt att tänka tillbaka på nu när hon är här hos oss på riktigt. Då visste vi ju inte ens att hon fanns, än mindre vem hon var.
Amning under graviditeten – sammanfattning
Eftersom det inte finns så mycket information om amning under graviditet tänkte jag ta och sammanfatta mina erfarenheter nu när jag har ammat genom en hel graviditet själv. Några myter har krossats och några skillnader visat sig jämfört med min första graviditet (om det beror på amning eller något annat får de lärda tvista om).
I början av graviditeten märktes ingen påverkan alls på amningen. Jag mådde väldigt illa och kräktes mycket de första tre månaderna, men inte heller det verkade påverka något. Möjligtvis kan amningen ha gjort mig mer uttorkad i kombination med kräkandet än jag skulle ha varit annars, men jag tror inte att det påverkade mycket i så fall. Hade det funnits någon risk för min hälsa hade nog mjölken sinat redan då.
Under mitten av graviditeten var brösten ömma och det gjorde periodvis väldigt ont att amma. Eftersom Björn även gillar att nypas under amningen var det till och från så smärtsamt att jag bestämde mig för att sluta amma helt. Men varje gång blev det bättre och till slut gick smärtan över, så något amningsavslut blev aldrig aktuellt.
Från ca mitten började mjölken minska. Det är ju svårt att avgöra hur mycket mjölk man har, men baserat på saker som hur mycket som går att mjölka ut, utdrivningsreflex och att barnet sväljer märktes det att produktionen avtog gradvis. Björn började också på förskola vid samma tid, så det kan också ha bidragit till en lägre produktion eftersom vi började tillbringa mer tid ifrån varandra. Ett tag märktes det att han var frustrerad vid amningen, antagligen för att det kom för lite mjölk, men det gick över och han verkade återigen njuta av att amma lika mycket som han alltid gjort.
Att mjölkproduktionen gick på sparlåga märktes framför allt när Björn blev magsjuk. I vanliga fall är bröstmjölk den ultimata vätskeersättningen, men nu märktes det i blöjan att det inte räckte till och att han riskerade att bli uttorkad. Som tur är var magsjukan lindrig och vi behövde aldrig komplettera med annat än vatten, men det var frustrerande att amningen inte räckte till som den gjort tidigare.
De sista månaderna övergick mjölken gradvis till råmjölk. Först såg det ut som en blandning av mogen mjölk och råmjölk (vitt med lite oljigt gult i), men sedan tog råmjölken över helt. Björn reagerade inte alls på det, utan ammade på som vanligt.
De allra sista veckorna märktes för första gången förändringar i brösten (förutom smärtan i mitten av graviditeten). Jag upplevde att de blev lite större och att det spände och pirrade i dem. Det verkade också finnas lite mer mjölk (mest baserat på hur mycket mjölk som fanns runt Björns mun och på lakanen när vi ammat klart) men det är som sagt svårt att avgöra.
Några skillnader mellan den här graviditeten och förra:
- När jag väntade Björn växte brösten nästan två BH-storlekar redan tidigt i graviditeten och behöll den storleken en bra bit in i bebistiden. De gjorde väldigt ont innan graviditeten ens var bekräftad och var ömma länge. Den här gången kom smärtan inte förrän runt mitten av graviditeten, och någon storleksändring märktes inte förrän möjligtvis alldeles före förlossningen.
- Det läckte ganska mycket råmjölk från ungefär mitten av den första graviditeten. Andra gången läckte det inte alls, antagligen för att Björn tog hand om allt som fanns.
På det stora hela kan jag inte se några nackdelar alls med att amma genom en graviditet. Tvärtom har jag upplevt det som väldigt positivt att kunna ligga och vila samtidigt som jag nattar honom, lugnar, tröstar, gosar och allt annat som man kan ha amning till. Speciellt under illamåendetiden och den sista tunga tiden är det otroligt värdefullt med de vilopauser amningen ger.
Myter
- Jag har sett på flera hemsidor att amning under graviditeten skulle öka risken för sammandragningar som skulle kunna starta förlossningen tidigt, eftersom amning frigör oxytocin som är värkstimulerande. Det har jag inte upplevt alls. Inte förrän de allra sista veckorna har jag märkt något samband mellan amning och sammandragningar, och inte ens då är jag säker på att det sambandet verkligen finns. Sammandragningarna kommer ju ändå, bara möjligtvis lite starkare under amningen. Jag har dessutom läst på annat håll att oxytocin bara stimulerar värkar när förlossningen redan har börjat.
- Jag läste någonstans att amning skulle öka risken för foglossning, men det har inte heller visat sig stämma. Jag hade svår foglossning när jag väntade Björn, men nästan ingen alls den här gången. Om det beror på träning, tur, amning eller något helt annat går inte att säga.
Omformad
Trots att jag vet att det tar lång tid för kroppen att återställa sig efter en graviditet (det har trots allt tagit 9 månader att töja ut sig) tyckte jag att magen redan har krympt så mycket att det kunde vara kul att prova ett par vanliga byxor igen.
Hahahahahahaha. Jo, kul var det. Gravidbyxor ett tag till då.
Är det någon som driver med mig?
Jag börjar tappa räkningen nu på hur många gånger jag trott att det varit förlossning på gång men som sedan visat sig vara förvärkar. I natt vaknade jag vid ett-tiden av värkar som gjorde så ont att jag måste koncentrera mig på att slappna av och andas igenom dem. Vissa var så starka att jag var nära att få panik. Och sedan gick det över. Nu har det gått flera timmar utan en enda värk, och det är bara att inse att det bara var förvärkar igen. Börjar tro att någon högre makt gör sig lustig på min bekostnad. Nog för att omföderskor normalt har mer förvärkar, men det här är ju löjligt!
Det blir också svårare att hantera smärtan varje gång det är falskt alarm, eftersom motivationen sjunker när man inte vågar tro på att det är på riktigt. Det är också svårare att orka med smärta ju längre den håller på, särskilt när den inte ger någon lön för mödan.
BF + 4 idag. Väntar vidare…
BF
Beräknat födelsedatum idag, och än så länge ingenting. Om inte den här ungen kommer snart kommer lägenheten att bli renare än den var när vi flyttade in. Har ingen ro att göra något som kräver någon koncentration, inte ens sy. Sticka framför TV:n eller städa går bra.
Egentligen har jag ju inte gått över tiden än, men det känns som om jag har gått över med hur mycket som helst. Är så less på att vara gravid, på att gå och vänta, på folk som frågar om bebisen inte har kommit än (ni tror inte jag skulle ha berättat det i så fall??), på att tro att det är på g och det sedan visar sig vara falskt alarm…
Så om det blir tyst på bloggen behöver det inte alls vara så att vi är på sjukhuset. Det är troligare att jag är på för dåligt humör för att skriva något.
