Precis som du
Visst vet jag om att vi är förebilder för våra barn, men det har aldrig varit så påtagligt som nu när Vilda plötsligt vill vara precis som jag. Hon frågar om mitt jobb och om vilka skolor hon måste gå för att bli som jag, pratar mycket om hur hon ska göra när hon blir mamma, och funderar på hur hon kan både vara mamma och jobba samtidigt. Precis som jag. Hon är med och tar hand om Vidar som om vi var hans mammor båda två. Igår när vi skulle äta lunch ville hon ha exakt samma mat som jag hade. Det är gulligt och rörande, och lite lite läskigt.
Han tar napp!
Både Björn och Vilda vägrade napp när de var små, så vi har alltid klarat oss utan. Det har gått bra och vi har inte tänkt så mycket på det. Men när Vidar började bli grinig på kvällarna och blev svår att trösta prövade jag med napp och till min stora förvåning gick han med på det! Inte alltid, och inte så långa stunder, men ganska ofta tar han nappen och somnar. Han kan till och med ligga i vagnen en stund med hjälp av nappen, så att jag får tid att jobba i trädgården, städa hos hönorna eller annat som är svårt att göra med bebis i sjal.
Men eftersom vi är nybörjare på det här med napp känns det lite osäkert. Vad finns det för nackdelar? Skapar man ett större sugbehov om man ger napp? Kommer det bli jättesvårt att vänja honom av med den? Ska han bara sova med den eller finns det fördelar med napp även när han är vaken (och vilka är det i så fall??) Skapar vi oss onödiga problem genom att ge honom napp när vi vet att vi klarar oss utan? Eller får vi äntligen vara med på det som alla andra föräldrar redan vet: att napp gör livet lite enklare?
Tips från erfarna nappföräldrar emottages tacksamt!
Dagens outfit
- Utmattad blick
- Ovårdat hår
- Bärsjal
- 4-veckors bebis
- Lånad amningstop med svag doft av sur mjölk
Ett stort tack till fotograf Vilda som tog bilden precis när jag gjorde min vackraste min.
Tre veckor
Vidar blir tre veckor idag och än så länge tycker jag det går över förväntan. Bebistiden är inte min favoritdel av föräldraskapet. Visst är han jättesöt och mjuk och underbar och luktar gott, men han är också ganska tråkig och jobbig. Gör ju inget annat än äter och sover, vägrar ligga själv så jag får bära runt på honom hela dagarna och väcker mig på nätterna. Stora barn är så mycket roligare!
Men det var jag beredd på. Det är ju inte min första rodeo det här. Jag vet att bebisar är jobbiga och tråkiga och att gå hemma och passa barn inte är det roligaste jag vet. Jag tror att realistiska förväntningar är tlll stor hjälp, och att våga erkänna för sig själv och andra att visst, babylyckan finns här, men absolut inte hela tiden. Och jag har för länge sedan kommit förbi det stadiet då sådana känslor kunde väcka skam eller oro eller få mig att känna mig som en dålig mamma. Jag är ingen bebisperson och så är det inte mer med det.
Innan jag slutade jobba fick jag hela tiden frågan hur det skulle kännas att gå på föräldraledighet, och jag svarade ärligt att det kändes lite splittrat. Å ena sidan skulle det bli skönt att ta det lugnare och jag längtade efter bebisen, men å andra sidan är det rätt tråkigt att vara föräldraledig och jag skulle sakna jobbet. Det utlöste nästan utan undantag övertalningskampanjer om att jag måste glömma jobbet och njuuuuuta av föräldraledigheten för det är sååå underbart och mysigt på alla sätt och vis och karriären finns ju kvar efteråt. Jag undrar varför folk frågar hur det känns om de inte vill höra svaret utan måste ersätta det med sitt eget?
Hur som helst, jag vet vad jag tycker om att vara föräldraledig, och jag tror att när jag tillåter mig själv att ha blandade känslor och sakna jobbet blir det faktiskt lättare att njuta av det som är njutbart. Som de här underbara syskonen till exempel:
Samsovningsregler
Vi sover fortfarande allihop i samma säng (Björn har egen säng, men den står intill våran så det är i praktiken en och samma säng). Jag tycker det är jättemysigt, men det har ju sina nackdelar. Framför allt Björn stör mig ganska mycket vissa nätter. Han vill ha hjälp med att ta på sig täcket som han har sparkat av sig, vill ha vatten, eller vill bara ligga och kramas och klappa mig. Det sistnämnda är visserligen mysigt, men inte så kul när klockan är 3 på natten och han aldrig slutar. Så nu har vi (jag) kommit fram till några regler:
- Man får be om hjälp om täcket
- Man får inte be om hjälp med vattenflaskan, för den når han själv
- Vaknar man och är ledsen eller rädd får man gosa med mamma, annars får mamma vara ifred och sova
Han har gått med på att följa dem, och accepterar att jag säger till honom när han glömmer det. Återstår bara att se om han kan lära sig att komma ihåg dem själv så jag slipper påminna honom mitt i natten.
Periodisk minnesförlust
Inte varje gång, men de flesta gånger jag ska iväg och handla tänker jag ”jag tar med mig barnen, det blir trevligt.” Sedan när jag står i affären och försöker jämföra priser och läsa innehållsförteckningar samtidigt som båda barnen pratar oavbrutet med mig, springer iväg, kör iväg med vagnen, är i vägen för folk, plockar ner saker från hyllorna eller tjatar om att få saker undrar jag hur jag tänkte. Yr av utmattning kommer jag hem och tänker att jag aldrig ska handla med barnen igen.
Men nästa gång det är dags att handla tänker jag ”jag kan ju ta med mig barnen, det blir ju trevligt.”
Finns det någon bot mot det här?
Tråkigt
Ibland när barnen kommer och gnäller om något extra ointressant, som ”Mamma, Vilda gör inte som jag säger” eller ”Mamma, Björn säger att jag är dum” eller ”Mamma, jag tappade min penna på golvet, plocka upp den!”, vilket de gör ungefär 200 gånger om dagen, önskar jag att jag kunde svara
,
Men det går ju inte. De kan ju inte ens engelska.
Nära barn
Jag var väldigt entusiastisk när jag fick höra om tidningen Nära Barn, som startade i våras. Glad och förväntansfull, men också lite lite orolig. Att det skulle bli för hurtigt, för extremt, fördömande mot de som inte äter raw food, använder tygblöjor och har barnen hemma tills de börjar skolan.
Nu har tre nummer kommit, och varje nummer har varit helt och hållet underbart. Inga pekpinnar, och så långt ifrån hurtigt man kan komma. Istället finns en stillhet och frid i den som jag aldrig sett i en tidning förut. Ett accepterande av livet som det är, men ändå med en önskan att förbättra och kämpa för det man tror på, utan att missa glädjen i de små sakerna. Senaste numret innehåller 75 sidor, och inte en enda av dem får mig att känna att jag borde vara annorlunda än jag är. Istället är den som en färgstark buffé över olika val man kan göra i livet, både i och utanför föräldraskapet, gjord med äkta respekt och nyfikenhet.
Bizarro world
Vilda: Mamma, nu är jag bäbisungen. Jag gömmer mig under täcket, så blir jag en banan!
När Björn lärde sig prata blev livet väldigt underligt. Plötsligt fick vi höra de mest osannolika uttalanden och hamnade i obegripliga samtal varje dag. När Vilda började prata blev det mer än dubbelt upp, eftersom de även för obegripliga samtal med varandra.
Som arbetslös får jag vara mycket tillsammans med barnen, och tillbringar därmed stora delar av mina dagar i samtal som jag inte förstår något av. Jag tänker mig att det är ungefär så det måste vara att hänga med påtända konstnärer på obskyra nattklubbar i Paris. Fast kanske lite mindre pretentiöst och med lite mer bajshumor.
Amning i farten
Den här bilden hittade jag i FB-gruppen Attachment Parenting, och tyckte den var underbar. Hade jag haft mörkt hår och en åsna hade det kunnat vara jag på bilden, jag använder ringsjalen ofta för just amning i vardagsarbetet.
