You are currently browsing the Björn 1 år category
Björn tappade sin skål med keso på golvet och vägrade ta upp den igen. Jag försökte förklara att om han har vält ner den kan han plocka upp den själv, men han tyckte att jag skulle göra det och till slut lät jag det vara och tänkte jag tar det om en liten stund. Men problemet löste sig självt när Vilda kröp in under bordet, hittade skålen och satte sig att äta av Björns keso, vilket fick honom att plocka upp den snabbt som ögat.
Som med så mycket annat sköter Björn potträningen själv. När han vill sitta på pottan, vilket är förvånansvärt ofta, går han och hämtar den från badrummet, ställer den i vardagsrummet (där vi oftast är) och vill ha hjälp med att ta av och på byxor och blöja. Ibland kommer det något, ibland inte. Tydligen gör de likadant på förskolan; han får sitta på pottan när han själv vill, inspirerad av de äldre barnen. Hemma sitter han gärna på den när han ser på TV.
Jag fortsätter att häpna över hur mycket barnet uppfostrar sig självt och hur lite ansträngning som krävs från vår sida. Det enda vi behöver göra är att ta på och av byxor/blöja, och så jublar vi lite för säkerhets skull när det kommer något i pottan. Att torka kiss på golvet känns inte som något överväldigande problem med tanke på att vi ändå torkar upp olika slags spill dagen lång. Nu under julhelgen har han fått gå utan blöja lite, och blir väldigt upprörd när han råkar kissa i byxorna eller på golvet. Jag tolkar det som att han inte är riktigt redo att sluta med blöja, men att han ändå börjar fatta vad det handlar om. När han vill ha blöjan igen säger han till själv, och har till och med börjat säga till ibland när den behöver bytas.
Funderar på att sy träningsbyxor åt honom (=kalsonger med lite fuktspärr och uppsugning. Ska tåla en kissning utan att läcka, men ändå kännas ordentligt blött).
Jag har tänkt att jag aldrig ska blogga såna där astråkiga listor på vad mitt barn kan säga, komplett med stavning på bebisspråk. Men det verkar som om modershjärnan genomgår någon slags missbildning i samband med förlossning och småbarnstid, för nu kan jag helt enkelt inte låta bli. Den här bloggen har dessutom blivit ersättning för såna där bebisböcker där man fyller i barnens framsteg, så det är viktigt för dokumentationen… För er som liksom jag får hjärnödem och krampanfall av bebisspråk lägger jag listan efter ett hopp.
Björn har reagerat på sitt namn länge, men inte kunnat säga det själv. Frågar man ”var är Björn?” pekar han glatt på sig själv men har inte gjort några försök att härma namnet. De senaste veckorna har han pratat mycket om ”mamma pappa jejje” och vi har frågat om det är han som är jejje men inte fått något svar. Han använder samma ord om filmen ”Alvin och gänget” så man vet ju inte…
Men igår kväll pekade han på mig och sa mamma, och jag pekade på honom och frågade ”vem är det?” Då pekade han på sig själv och sa Jejje! Lite senare blev det även Bjejje. Jag fattar att det är det närmaste han kommer att kunna uttala ”Björn” just nu, men det låter lite som om han har gett sig själv ett eget namn.
Det är fascinerande med språkutveckling och hur hjärnan fattar snabbare än munnen hinner lära sig uttala. Ofta låter det som om han vet precis vad han vill säga, och kanske tror att han säger det lika tydligt som vi gör, men orden som kommer ut är helt obegripliga. Ett exempel är senaste favoritgodiset som är torkade aprikoser. Han vet vad det heter men när han ska säga att han vill ha aprikos blir det ”kowi” eller något liknande som kommer ut.
Jag har klippt ner Björns lurviga icke-frisyr till en som mer liknar liten-pojke-som-blir-klippt-av-mamma-frisyr, det vill säga ungefär lika ojämn men mycket kortare. Han har även börjat växa lite mer på längden just nu och är inte lika rund som han har varit hela hösten. Resultatet är att han plötsligt ser mycket äldre ut, och jag får lite ångest av att han växer upp så fort. Tillsammans med alla framsteg han gör hela tiden känns det som om han ska börja i skolan imorgon och flytta hemifrån nästa vecka.
Jag funderar på varför det känns så jobbigt att barnen växer upp. Jag vet inte om andra känner så också, men man hör ju ofta hur folk pratar om att barnen växer upp så fort, att vi inte hinner med, att det går för fort. Det kan säkert ha att göra med att man själv inte utvecklas lika fort. Jag kommer ihåg när jag blev vuxen hur jag plötsligt upplevde att tiden gick fortare. När jag runt nyår såg tillbaka på året som gått hade det inte hänt alls lika mycket som jag var van vid.
Som barn och tonåring förändras man enormt mycket på ett år, både fysiskt och mentalt men kanske framför allt mentalt. Man lär sig en massa saker, tänker och upplever och kommer till nya insikter. Som vuxen gör man också det, men i en betydligt lägre takt. Jag känner mig fortfarande som samma person som lever ungefär samma liv nu som för ett år sedan. Björn däremot… Han har hunnit bli dubbelt så gammal som för ett år sedan och gått från nästan-fortfarande-bebis som inte kunde gå eller prata, till förskolebarn som springer nästan obehindrat, lär sig nya ord varje dag och förstår saker på en nivå som inte gick att föreställa sig när han skulle fylla ett.
Men enligt min långsamma vuxenvärld borde han fortfarande vara en hjälplös liten bebis som jag måste ta hand om dygnet runt. Att se honom växa upp ger mig en känsla av hjälplöshet och att tiden springer ifrån mig. Det har säkert också att göra med att man vänjer sig vid att vara behövd. Har man väl tagit hand om ett spädbarn är det svårt att släppa taget och inse att han klarar mycket själv redan nu, och lär sig nya saker varje dag. Det var ju inte länge sedan jag var hela hans värld. Nu är jag bara en del av den.
Jag försöker skriva ett inlägg om att Björn mer och mer vill bestämma och klara saker själv, och att vi genom att låta honom göra det så mycket som möjligt och ha gott om tid på oss t ex i affären faktiskt kommer riktigt bra överens för det mesta. Men hur jag än försöker låter det som om jag vet allt och gör man bara rätt får man inga problem med ”trotsåldern”. Så är det absolut inte, och eftersom Björn bara är knappt 2 år har jag ju ingen aning om vad som väntar. Men jag tror att attityden man har till att barnet vill pröva sina egna vingar betyder mycket för hur man kommer överens. Ser man det som trots eller ett första steg på vägen till självständig vuxen?
Det kommer säkert finnas många tillfällen framöver till att skriva om ämnet, så jag återkommer när jag fått ordning på orden (och blivit lite mer torr bakom öronen).
Har varit hemma med Björn idag också eftersom han inte får komma tillbaka till förskolan förrän 48 timmar efter senaste symtomet om jag har fattat det rätt. Typiskt att just idag är lucia och att vi hade sett fram emot lucia-firande på förskolan. Vi skulle ha med oss morfar och mormor och fika, och titta på när barnen sjunger julsånger som de har övat på i veckor (”tipptapp” är Björns favorit). Björn hade till och med en tomtedräkt redo, så det var riktigt dålig timing att bli sjuk just nu.
Idag har han i alla fall verkat må bra, även om han har varit lite tröttare än vanligt och OTROLIGT gosig och kramig. Frågan är som vanligt hur man vet när han orkar återvända till förskolan? Ska man gå strikt efter 48-timmarsregeln måste han vara hemma imorgon också eftersom han fortfarande var dålig i magen igår kväll. Men han har inte spytt sedan igår morse… Svåra beslut. Jag har inget emot att vabba imorgon också (FÖ har till skillnad från mig sjukt mycket att göra på jobbet just nu så han kan inte), men jag vill ju inte vara hemma i onödan.
Skulle kanske också vara bra att göra något annat hela dagarna än att titta på ”Bilar” med Björn. Jag har sett den filmen så många gånger nu att jag börjar känna mig lite hjärntvättad*. Det kan mycket väl vara den bästa film som gjorts, men jag är inte säker på om mitt omdöme är helt pålitligt… Ka-chow!
* = Vi tog en paus och såg Alvin och Gänget, men sedan pekade han på TV:n och befallde ”Bil! Bil!” igen.
Håller på med lite julpyssel och fick färdigt en tygkorg. Björn fick syn på den, ropade förtjust ”hatt!” och satte den på huvudet.
Det är inte odelat positivt med ett barn som håller på att lära sig prata. En del av det han säger förstår jag, men mycket är helt obegripligt. Han verkar däremot förvänta sig att jag ska förstå allt. Han säger något och tittar sedan på mig, och det är uppenbart att han förväntar sig någon slags respons. Jag försöker lite tafatt gissa vad det är han säger, eller erkänner motvilligt att jag inte fattar. Det är otroligt hur umgänget med en tvååring kan få en att känna sig helt imbecill. Än så länge låter han sig inte nedslås. När jag gissar fel säger han tålmodigt ”Näää” och upprepar, och när jag säger att jag inte förstår pladdrar han glatt vidare om något annat istället.
Nu har han dessutom börjat prata teckenspråk. Då och då grymtar han som en gris, och gör något tecken med händerna som jag antar betyder just gris. Det är förskolan som lär honom det, de har teckenspråk som ett av sina språk på avdelningen och jobbar tydligen en hel del med det. Det är väl bra, men de borde hålla kurs för föräldrarna också. Inte riktigt rättvist att lära barnen ett språk som föräldrarna inte förstår…
Vi har börjat prata lite med Björn om att han ska få ett syskon. Det är omöjligt att veta hur mycket han förstår, men jag försöker ändå förbereda honom lite genom att prata om att ”vi ska få en bebis” och ”när bebisen kommer…” Han är väldigt intresserad av bebisar och förstår i alla fall vad ordet betyder även om han inte kan fatta innebörden av att få ett syskon. På dagis gör de samma sak och pratar lite ibland om att han ska få en bebis.
Igår pekade jag på magen och berättade att det finns en bebis där. Han blev jätteintresserad, pekade och sa bebis (”bebi” eftersom han inte kan säga s) flera gånger. Sedan drog han ner min tröja över magen, vinkade och sa ”ejej bebi” (hejdå bebis). Ska bli kul att se hur han reagerar sedan när man lättare kan se och känna Juniors sparkar utifrån, för att inte tala om reaktionen när vi kommer hem från BB med en alldeles ny lillebror eller lillasyster!
