Avanai

You are currently browsing the Sockerkänslighet category

Abstinens

  • 23 mars, 2011 07:24

När jag insåg att jag var beroende av socker och inte mådde bra av det ville jag bara sluta. Det var ju självklart, det var sockret som fick mig att må dåligt alltså måste sockret bort.

Att sluta rätt av var ungefär som att ha influensa. Jag mådde jättedåligt i en vecka; var dödstrött och yr, hade huvudvärk och ångest. Sedan gick det över och jag mådde bra igen. Ett tag. Tills jag trillade dit igen.

Det tog lång tid att förstå att det faktiskt inte är det enklaste sättet. Inte förrän andra försöket i Radiant Recovery förstod jag att det faktiskt fungerar bättre att ta det sakta. Radiant Recoverys program bygger långsamt upp en ny stabilitet i kroppen, jämnar ut blodsockret och slätar ut bergochdalbanan av känslor. Det gör att behovet av socker minskar. En vacker dag upptäcker man att man faktiskt inte vill ha, och att det är dags att sluta. Det känns helt ok, man hoppar över sin vanliga efterrätt och så är det inte mer med det. Kanske några dagar av milt obehag, sedan är det också över.

När jag pratar med folk som precis har upptäckt sin sockerkänslighet blir jag påmind om den där otåligheten jag hade då. Det var ju sockret som var problemet; klart att det måste bort! Det var så svårt att förstå varför jag måste traggla med frukost och regelbundna måltider i månader först. Och varför sa de andra åt mig att fortsätta äta socker tills jag var redo att sluta? Jag ville ju sluta NU!

Nu har det gått några år och jag förstår precis varför programmet är uppbyggt som det är.

När man är sockerkänslig har man för låga nivåer av signalsubstanser som får en att må bra. Man självmedicinerar, ofta omedvetet, genom att äta socker. Sockret höjer signalsubstanserna och man mår bättre. Kanske till och med jättebra! Men receptorerna i hjärnan som tar emot dessa signalsubstanser försöker behålla balansen i systemet, så de börjar gradvis stänga ner sig. Det betyder att man måste öka dosen för att få samma effekt. Man utvecklar en tolerans. Innan man vet ordet av äter man sötsaker varje dag – inte för att man mår bra av det utan för att man måste. Gör man inte det kommer abstinensen och ett sötsug som icke-sockerkänsliga inte kan föreställa sig. Det  handlar inte om att välja – man MÅSTE. En del av att vara sockerkänslig är en brist på serotonin, som bland annat reglerar vår impulskontroll. En sockerkänslig hjärna ur balans saknar helt enkelt de kemiska förutsättningarna för att säga nej tack till sockret.

Slutar man med socker på det här stadiet hamnar hela kroppen i chock. Plötsligt försvinner de där regelbundna doserna med signalsubstanser, vilket betyder att nivåerna störtdyker. Man mår helt enkelt asdåligt, både psykiskt och fysiskt. Man kan härda ut, och abstinensen minskar så småningom, men grundproblemet försvinner inte. Det svajiga blodsockret och de låga nivåerna av må bra-substanser finns fortfarande kvar. Förr eller senare står man bokstavligen med handen i kakburken igen. Växlar man så här mellan abstinens och missbruk befinner sig kroppen i ständigt kaos.

Alternativet då? Börja med frukost. Protein, grova kolhydrater som mättar länge. Blodsockret stabiliseras i alla fall en del av dagen, man mår lite bättre. Sedan börjar man skriva matdagbok, börjar hitta samband mellan vad man äter och vad man mår. Sedan lunch och middag, protein, regelbundna tider. Man äter fortfarande socker, men bara till måltider. Blodsockret stabiliseras lite till, och med det även signalsubstanserna. Den känslomässiga bergochdalbanan planar ut. Nästa steg är en potatis på kvällen. Potatis efter en proteinrik middag bildar serotonin. Serotonin gör att du mår bra och ger dig förmågan att välja. Du kan börja kontrollera vad du äter. Men det fungerar inte förrän kroppen har hunnit vänja sig vid de där regelbundna, stadiga middagarna. Det tar tid. Månader.

Men sedan står man där en dag och inser att man har glömt sin sockerdos och att det inte gör något. Att man blev sockerfri liksom i förbigående och att det är dags att börja leva sitt liv.

Att bygga upp ett missbruk, oavsett vilket, tar många år. Att bli frisk igen tar tack och lov inte så lång tid, men det tar tid. Kroppen är så otroligt komplicerad och det är så mycket som ska läka och hitta balansen igen. Inte minst måste man hinna hänga med mentalt. Ingen klarar av att göra stora omställningar i sitt liv på kort tid, och sedan behålla dem.

Här finns en intressant artikel om signalsubstanser för den som vill veta mer!

Sockerknarkare, kom till mig!

  • 9 mars, 2011 10:20

Den senaste tiden har jag fått mail från två olika personer som känner igen sig i min beskrivning av sockerkänslighet och vill veta mer. När jag började blogga hade jag aldrig tänkt tanken att jag skulle kunna hjälpa någon. Bloggen var ju bara ett tidsfördriv för att jag gillar att skriva och hade tråkigt som mammaledig. Att kunna använda den som ett sätt att informera och hjälpa till är som att plötsligt inse att man har enorma resurser till sitt förfogande som man inte varit medveten om. Så, sockerkänsliga; maila på!

Jag vill skriva mer om sockerkänslighet, men det är svårt att inte låta som en nyfrälst predikant som delar in världen i Före och Efter. Före var allting hemskt och nu är allting bra. Riktigt så är det ju förstås inte, men det är inte helt fel heller. Socker och andra snabba kolhydrater påverkar en sockerkänslig kropp och hjärna på många sätt och kan orsaka till exempel:

  • depression
  • ångest
  • dåligt självförtroende
  • oförmåga att säga nej
  • dålig planeringsförmåga och en känsla av kaos
  • en tendens att överreagera
  • överemotionell, att man känner för starkt och lever sig in för mycket i t ex nyheterna
  • en tendens att älta allt och tänka i cirklar
  • självförakt eller orimlig självkritik
  • dålig sömn
  • viktproblem
  • trötthet
  • dåligt minne

Alla de  här problemen kan man säkert få av andra orsaker också, men det som har slagit mig när jag pratat med andra sockerkänsliga människor är att vi är så otroligt lika. Det vi trodde var personlighetsdrag eller karaktärsfel visar sig vara symtom på en obalans i kroppen och hjärnan, som beror på vad vi äter. Det är svårt att tro det innan man börjar åtgärda obalansen och märker att problem man trodde att man skulle få dras med hela livet helt enkelt försvinner.

När jag pratar med folk som mår dåligt och precis har börjat inse att de nog är sockerberoende börjar jag komma ihåg hur jag själv mådde på den tiden. Det är så lätt att glömma och tro att jag alltid har känt mig såpass i balans som jag gör nu. Men det var ju bara några år sedan jag försökte förstå varför jag pendlade så mycket i humör, var så trött jämt och fick ångest och panikattacker utan förvarning. Jag funderade mycket på att gå i terapi, men hann aldrig göra slag i saken förrän jag hittade Radiant Recovery. Terapi hade säkert varit ett bra komplement, men det gick bra utan.

Så tack för påminnelsen, och fortsätt maila!

Chokladbollar version 2

  • 15 februari, 2011 08:15

Jag gjorde chokladbollar igen igår, efter samma recept som sist men hade även i lite mosad banan. Inte mer än någon matsked, för jag vill inte ha det för sött, men det räckte för att balansera den bittra kakaosmaken bättre än bara aprikoserna gör.

Svacka

  • 14 februari, 2011 10:10

Trött och hängig idag med en obestämd känsla av obehag. Förra veckans resor förde med sig en del sämre matval. Vitt bröd, vitt ris, skalad potatis. Det slår aldrig fel, någon eller några dagar senare kommer den dystra känslan som ett brev på posten. Men fördelen med att ha varit med förr är att man känner igen mönstren och vet vad man ska göra åt det.

Igår köpte jag vitt bröd när vi var och handlade. Jag valde att hoppa över ordet ”vetemjöl” som stod först i innehållsförteckningen och såg bara att det längre ner stod grovt rågmjöl. Men då är det ju nästan grovt bröd, och jag kan äta det. Visst… konstiga beslut är bara ännu en följd av att äta dåligt. Nu när jag har insett misstaget ska jag frysa in brödet och bjuda gäster på det istället.

Den här veckan ska det bli ordning igen. Inga resor, inga genvägar, bara bra mat. Inleder med linsgryta och rött ris till lunch och ser fram emot förbättringen med tålamod.

Sockerfria chokladbollar

  • 3 februari, 2011 06:25

2 dl havregryn
3 hackade torkade aprikoser
vaniljessens, ca 1/2 tsk
2 tsk kakao
1 tsk äppeljuicekoncentrat
smör eller Bregott

Knåda ihop allting, med lagom mycket smör så att det får rätt konsistens. Blir det för kladdigt kan man tillsätta lite mjöl. Vi hade ingen kokos hemma, det ska jag pröva med nästa gång. Hackad mandel borde också vara gott.

Björn tvekade ett tag och smakade och spottade ut flera gånger innan han bestämde sig för att han inte gillar dem. Jag tycker däremot att de är jättegoda, men man ska nog vara van vid att äta lite eller inget socker för att uppskatta smaken eftersom kakao utan socker blir ganska beskt.

4 år av frihet

  • 20 januari, 2011 01:07

Jag ser på bloggens statistik att det är en och annan som hittar hit genom att söka på sockerkänslighet. Jag skriver sällan om min sockerkänslighet på bloggen, eftersom det helt enkelt inte är något jag tänker speciellt mycket på. Nästa vecka har jag varit sockerfri i fyra år, och för att fira det har jag uppdaterat min sida om sockerkänslighet med lite mer information. Jag hoppas att ni som söker på sockerkänslighet och hamnar här hittar det ni letar efter. Annars får ni gärna kontakta mig och berätta vad det är ni saknar.

Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna sluta helt att äta socker, men nu har det gått fyra år och det är lättare än jag någonsin skulle kunnat föreställa mig. Så länge jag äter bra (jag följer en form av GI med grova kolhydrater och regelbundna måltider) känner jag aldrig något sötsug. För en sockerknarkare som mig är det en otrolig lättnad. Det händer att jag saknar att kunna äta godis och kakor, eftersom det ofta kändes som en enkel lösning när jag var trött och hängig. Jag kan också sakna den sociala sidan av att dela på en chokladbit eller äta tårta eller kaka när man firar något, och blir ibland trött på att  hela tiden vara annorlunda bland andra som kan äta vad de vill.

Men för mig var socker verkligen en drog, som påverkade hela livet och låg som en ständig dimma i huvudet. Att vara sockerfri är något jag är tacksam för och stolt över varje dag, även om jag numera  har slutat predika sockerfrihetens lov för min omgivning (om jag inte blir tillfrågad förstås, då kan jag predika hur länge som helst).

Nu för tiden är livet utan socker bokstavligen vardagsmat och kräver inte speciellt mycket ansträngning att upprätthålla. Det finns några saker jag måste göra som jag hade sluppit om jag inte varit sockerkänslig. Jag måste skriva i min kostdagbok varje dag för att hålla lite koll på vad jag äter. Jag måste äta tillräckligt mycket och ofta (inga överhoppade luncher eller sena middagar) och hålla mig borta från saker som vitt ris, skalad potatis och vitt bröd, även om jag kan göra enstaka undantag (där kommer dagboken in igen så att undantagen inte springer iväg och blir regel). Jag behöver protein till frukost för att hålla blodsockret stabilt, vilket kan kännas bökigt när man inser på kvällen att äggen är slut och affären är stängd. Men det är allt. Ingen abstinens, inget sötsug, inga krångliga dieter eller behandlingar. Inget speciellt man måste köpa eller göra utöver att ha lite koll på sig själv och se till att man har mat hemma.

Ibland känns det som om jag får livet utan socker att framstå som rena himmelriket, men jämfört med hur det var när jag åt socker är det faktiskt en ganska bra liknelse. Jag kan inte nog understryka vilken skillnad det var att sluta med socker. Det var som att få ett nytt liv. Jag var tvungen att på nytt bearbeta saker jag varit med om som barn och tonåring, eftersom jag levt många av de åren i en dimma av socker och nu kunde tänka helt klart för första gången. Min panikångest försvann och jag kunde börja se positivt på mig själv och mitt liv och inse att jag faktiskt hade goda sidor och förtjänade att må bra. Det är ett jävligt stort steg!

Om någon tycker att det är överdrivet att min son inte får äta socker kanske det kan förklaras med det här inlägget. Sockerkänslighet är ärftligt, och vi vet inte än om Björn är sockerkänslig eller inte. Hans pappa är det inte, så han har god chans att slippa. Men varför ta risken att ge honom något han kanske mår dåligt av eller blir beroende av, när han är för liten för att ens veta om att det finns?

Jag skulle vilja skriva mer om sockerkänslighet i bloggen, ifall det är någon som har glädje av det. Jag blir ofta inspirerad av Sagogrynets fina amningsblogg där hon skriver om sina erfarenheter och lägger fram fakta om amning. Även om sockerberoende säkert är ointressant för de flesta har jag ju gott om erfarenhet att dela med mig av och kan kanske hjälpa någon.