Avanai

You are currently browsing the Skriva category

Lek

  • 22 augusti, 2012 12:35

Jag lyssnade på Sara Bergmark Elfgrens sommarprat för ett tag sedan, och hon berättade hur fantasylitteratur och -film för henne var ett sätt att fortsätta leka även efter att hon ansetts bli för stor för det. Hon beskrev hur hennes kompisar liksom över en natt började se ner på leken och valde andra sätt att umgås för att markera sin nya status som tonåringar. Jag kommer ihåg det och hur jag också blev lite tagen på sängen av att man inte fick leka längre. Jag och min bästis fortsatte med våra hästlekar ett tag, men sedan började vi på högstadiet och då var det bara killar, fester och smink som gällde. För de andra, vill säga. Jag hade gärna fortsatt leka.

Jag tyckte om hur hon beskrev fantasy/sci-fi/skräck som ett slags lek, som en förklaring på varför man dras till litteratur och konst som kretsar kring övernaturliga fenomen (”rent hittepå” som hon uttryckte sig i sommarpratet). Fast jag skulle nog vilja påstå att ”vanlig” litteratur och konst också är lek och hittepå.

Jag tänkte på det när vi var på Medeltidsveckan. Första gången vi var där råkade vi höra ett medelålders par på samma hotell ondgöra sig över familjer som gick klädda i medeltidskläder. De menade att det var skadligt för barnen att hela familjen klär ut sig, för hur ska de då veta skillnaden mellan fantasi och lek? Jag har tänkt lite på varför det är så roligt att klä ut sig i vuxen ålder, och det enda jag kan komma fram till är att det fortfarande är roligt att leka.

Hyllning till betaläsaren

  • 25 maj, 2012 06:29

Jag har tyckt om att skriva berättelser så länge jag kan minnas, men det var när jag gick på högstadiet som jag började skriva även på fritiden och inte bara i skolan. Det var nämligen då jag träffade Bästisen och vi upptäckte att vi delade skrivintresset. Vi satte igång att skriva, både parallellt och tillsammans, en lång rad ohyggligt dålig fanfiction (kom igen, vi var 14). I början handlade det mest om att skriva om sånt vi gillade, och mindre om själva skrivandet, men vi utvecklades genom åren och började skriva mer och mer originella historier och mindre och mindre fanfic samtidigt som ambitionsnivån gradvis höjdes.

Jag undrar var jag hade varit i mitt skrivande idag utan min ständige läsare och kritiker, och förstår inte hur folk lyckas som skriver helt ensamma. Jag kommer inte ihåg var uttrycket ”betaläsare” kom ifrån, men vi började tidigt använda det för varandra och betyder den som först läser ett obearbetat manus och kommer med synpunkter. Det blev till och med ett eget verb; att ”beta” en text. Jag undrar hur folk som skriver utan betaläsare klarar sig. För mig är det ovärderligt att ha någon som läser och tycker under hela skrivprocessen (inte bara när det är färdigt), kommer med förslag och som faktiskt vågar säga ”du, det här var inte så bra, du kan bättre”. Det är inte roligt att höra att det kapitel man tycker var helt fantastiskt inte berör betaläsaren alls, men när man kommit över förnärmelsen kan man se att jo det stämmer ju. Det var inte så bra som jag först trodde. Men om jag skriver om det så här…

Jag tycker att det är lätt att tappa perspektivet när jag skriver. Jag kan sitta med en idé eller en text och inte riktigt veta om det är bra eller inte. Man blir hemmablind. Då skickar jag det till min betaläsare, och får en ärlig åsikt tillbaka. Om en berättelse haltar lite eller går trögt kan hon ge råd om vad jag ska göra (skriv om/lägg till något mer/sänk eller öka tempot/kassera vissa kapitel eller hela storyn). Ibland blir det ingen kritik alls, utan bara en massa entusiastiskt beröm när jag verkligen lyckats med något, och det sporrar mig att skriva vidare. Jag gör samma sak för henne.

Skavsår i öronen

  • 13 maj, 2012 08:58

Det går faktiskt ganska bra att skriva för hand. Jag har en skrivbok liggande vid soffan, och har börjat på en ny berättelse som känns väldigt lovande. Jag är hyfsat bra på att stänga ute t ex ljud från TV:n och kan skriva medan jag ammar eller sitter med Vilda i knät. Däremot skulle det gå väldigt mycket lättare utan någon som sitter bredvid och TJATAR HELA TIDEN!!!

Björn har blivit mycket mer verbal den senaste tiden, och jag börjar förstå vad folk menar när de pratar om skavsår i öronen. Det är omöjligt att koncentrera sig när han sitter och tjatar om att jag ska spola tillbaka till hans favoritscener, berättar om sina leksaker, och kommenterar allt som händer på TV. Han är väldigt intresserad av mitt och ditt nu, och sitter och går igenom varje föremål han ser. ”Den är mammas, den är också mammas, den är pappas…” Eller plockar upp en grej i taget och frågar ”Mammas bil?” och så ska jag svara nej. ”Pappas bil?” Nej. ”Bebis bil?” Nej. ”Björns bil?” Ja!! (jubel).

Visst är det roligt att han kan prata och göra sig förstådd, men Gud vad skönt det skulle vara att bara ha det tyst någon gång. Såg en liten bit av en film igår där Adam Sandler hade fått tag i en fjärrkontroll han kunde styra alla omkring sig med. Särskilt knappen med volymkontrollen kändes rätt lockande…   Igår kväll lämnade jag barnen hos pappan och gick ut på en halvtimmes promenad alldeles ensam. Det var otroligt skönt att få lite lugn och ro och få avsluta en tanke utan att bli avbruten, så det ska jag försöka göra oftare.

 

Länktips

  • 10 maj, 2012 06:41

Om jag hade varit bättre på att skriva än jag är,  hade jag kanske skrivit som den här mannen. Jag älskar kombinationen av intelligens, nördighet, allmänbildning och finkultur, alltihop packeterat i ett underbart språk. Vanligtvis är inläggen långa och lite omständliga, men väl värda tiden de tar att läsa. Häromdagen däremot skrev han det här:

http://www.kingmagazine.se/bloggar/kulturkrock/20120501/klatschig-rubrik#anchorComments

Inlägget hade varit bra i sig självt, men lyfts till helt andra höjder av att läsarna hakar på och skriver vidare i kommentarsfältet. Min skrivnördiga själ får dåndimpen och bugar sig för sin överman.

George Martin is not your bitch

  • 9 maj, 2012 06:58

Jag har läst ut A Clash of Kings; andra delen av George RR Marins fantasyserie A Song of Ice and Fire, och är alldeles golvad av hur bra de är. Hur lyckas han?? Det är så komplexa berättelser, så mycket politik och intriger, så mycket folk. Han lyckas berätta från flera olika personers synvinklar utan att ge läsaren för mycket information. Jag skulle ge mycket för att få se hans anteckningar, eller hur han nu gör för att hålla reda på alltihop. Hur tänker han? Hur kommer han ihåg allt? Hur skriver och redigerar han så långa berättelser utan att tappa bort sig?

För att göra det ännu mer frustrerande har karln en blogg, där han INTE beskriver sin arbetsprocess. Istället skriver han om sina resor och en massa detaljer om tv-serien.

Neil Gaiman har på sin blogg (som också innehåller alldeles för lite skrivprat och alldeles för mycket annat) skrivit om folks förväntningar och alla klagomål på att George Martin skriver för långsamt. Tydligen är det mycket tjat om ”när kommer nästa bok?” Neil påminner om att Martin – och alla andra författare – arbetar på sitt eget sätt och inte har någon plikt att leva upp till läsares förväntningar. ”George Martin is not your bitch” skriver han. Det är väl så med skrivprocessen också. Hur gärna jag än vill veta hur de gör är George Martin (och Neil Gaiman uppenbarligen) tyvärr inte min bitch.

Skrivro

  • 28 april, 2012 05:47

På tidningen Skrivas faceboksida diskuterar de var man finner ro att skriva. Det är jätteintressant att läsa folks förslag, eftersom de är så varierande. Någon vill ha absolut tystnad och inget internet, inget får distrahera. Andra behöver just distraktion och skriver framför TV:n eller på offentliga platser. Flera drömmer om en liten skrivstuga på tomten, och några säger att skrivron finns i huvudet. Just det sista tycker jag är särskilt intressant, eftersom brist på skrivro är något man gärna skyller på när man inte kan/vill skriva.

Jag har tänkt förut att man nog inte ska omge sig med för mycket ritualer för att kunna skriva. Inte alltid sitta på samma plats, lyssna på en viss sorts musik (eller ha det för tyst) och hänga upp sig på yttre omständigheter. Å andra sidan märker jag nu tydligt med barnen att man behöver kunna koncentrera sig. Det går inte att skriva var och när som helst eftersom skrivande är en intellektuell process som kräver att hjärnan får arbeta utan alltför många avbrott.

Sedan Björn kom har jag skrivit ganska bra på jobbet, en stund före eller efter arbetsdagen eller på lunchen, just på grund av att jag får vara ifred då och inte blir avbruten av ett barn som behöver något, vill ha sällskap eller vill låna min dator. Allra bäst skriver jag hos svärmor, för där leker Björn med henne och jag får timmar för mig själv! Just nu skriver jag inte alls, men har lagt en anteckningsbok vid min amningshörna och ska se om det går att skriva lite för hand när jag är ensam med Vilda eller när Björn ser på TV. Jag behöver också börja redigera ett avslutat projekt, och undrar om det går att göra även det i amningshörnan om jag skriver ut boken lite i taget. Måste bara köpa ny färg till skrivaren först. Alltid är det något…

Kunde inte sagt det bättre själv

  • 12 januari, 2012 07:17

Jag köpte senaste numret av Skriva förra veckan, och tyckte att även det här numret höll hög klass. Många författare säger många saker om att skriva. En del är briljant, en del håller jag inte riktigt med om och en del låter rent utav dumt. Men så finns det några som man alltid kan lita på att de levererar klockrena tips och dessutom vet att formulera sig väl. Neil Gaiman är ett exempel, och Stephen King ett annat (citatet hittade jag på hans Facebooksida, vet inte var det kommer ifrån ursprungligen):

”If you want to be a writer, you must do two things above all others: read a lot and write a lot…reading is the creative center of a writer’s life…you cannot hope to sweep someone else away by the force of your writing until it has been done to you.”

–Stephen King

Synopsis

  • 18 december, 2011 09:13

Jag har skrivit lite tidigare om svårigheterna jag har att slutföra längre skrivprojekt. Så fort en roman kommer upp i några hundra sidor tappar jag överblicken, går bort mig och fastnar. Jag har fått tipset från flera håll att använda en synopsis, alltså att planera historien, men har alltid tyckt att det låter sjukt tråkigt. Att skriva ska ju vara inspiration, magi och flödande fantasi. Inte planering och flödesscheman.

Jag har gjort någon motsvarighet till muntlig synopsis genom att berätta om en bokidé för Bästisen, och då tappat lusten att skriva den. Då är den ju redan berättad om än i väldigt nerkortad form. Jag har varit rädd att det ska hända om jag skriver en synopsis också, men nu när jag äntligen fått en ny idé efter en lång paus från skrivandet tänkte jag att jag får väl prova då. Jag känner inte jättestarkt för den här berättelsen, så det är inte hela världen om den blir förstörd.

Jag har skrivit en enkel synopsis i tabellform, där en kolumn talar om vilken scen det är, en annan vilket kapitel den tillhör, och en tredje utgör en väldigt kort beskrivning av vad som händer. Till min stora förvåning känns det faktiskt roligare att skriva nu! Jag kan se vad som ska hända, vad jag ska skriva härnäst, kan stuva om och lägga till eller dra ifrån allt eftersom det behövs. Jag behöver inte oroa mig för att jag ska glömma bort något eller tappa bort riktningen jag tänkt mig att berättelsen ska ta. Jag kan också se att jag inte har idéer till handling speciellt långt fram, vilket betyder att det antingen blir en novell eller att jag får hitta på en ny vändning i handlingen för att kunna fortsätta. Jag har inte bestämt än hur jag vill göra.

Om det här med synopsis fortsätter kännas lika bra ska jag testa det på ett romanprojekt jag sitter fast i. Även om jag gillar den berättelsen är den inte någon av mina absoluta favoriter, så den kan jag också tänka mig att ”offra” ifall det blir så att det blir för tråkigt med synopsis och boken dör. Den står ju stilla hur som helst, så det kan inte bli mycket värre… Sedan har jag två favoritprojekt som jag inte vågar använda några nya metoder på förrän de är väl beprövade!

Fortsättningen då?

  • 27 oktober, 2011 06:46

Jag köpte den nya tidningen om att skriva – lämpligt nog döpt till just Skriva – häromdagen. Till min egen förvåning var det faktiskt riktigt inspirerande att läsa den. Jag har alltid älskat att läsa och prata om att skriva, men är misstänksam mot tidningsformatet. Det blir lätt ytligt och glassigt och ger ingenting verkligt. Nu var det här bara första numret av en helt ny tidning, så det återstår att se hur den utvecklar sig. Men det var skönt att känna den där pirrande lusten att skriva igen.

En sak som stör mig något enormt när man läser böcker – eller för den delen tidningar – om att skriva, är att de nästan alltid riktar sig till nybörjare. Det finns mycket om att komma igång, hitta idéer, utveckla karaktärer och snygga till sitt språk. Men sedan då? Sedan hamnar man i något slags limbo, en vit fläck på kartan mellan nybörjaren och den fullfjädrade författaren med färdiga romaner under bältet. Det finns massor av tips för att bli utgiven, men hur kommer man fram till en färdig roman?

Jag har flera romaner på gång, men gemensamt för dem är att jag alltid fastnar när jag har kommit upp i över ca 100 sidor. Jag tappar överblicken, glömmer bort vad som har hänt, tappar bort idéer jag hade och händelser jag hade planerat. Idélistor hjälper bara till viss del. Jag kan sitta och läsa om det jag har skrivit, men det tar så lång tid och slutar ofta med att jag sitter och redigerar gammal text istället för att komma vidare.  

Vissa om-att-skriva-böcker menar att man ska planera sin roman och göra en slags storyboard för vad som ska hända. Jag har prövat något åt det hållet, men blir fruktansvärt uttråkad av att veta hur det ska sluta. Det som gör skrivandet så lockande för mig är att jag följer historien och låter den ta mig dit den vill, utan att ha en aning om vad som ska komma. Om jag planerar hela boken har jag ju på sätt och vis redan berättat historien, och då har jag inte längre någon motivation för att skriva den.

Så, nybörjartips i all ära. Men fortsättningen då? Jag efterlyser en författarskola, i tidning, bok eller vilken form det nu må vara, som ger tips om hur man hanterar ett romanprojekt på flera hundra sidor utan att tappa bort sig på vägen eller fastna någonstans i röran.

Skrivtorka

  • 3 oktober, 2011 09:52

Hamnade på en blogg av en författare idag. Att läsa om andras skrivande brukar inspirera mig och göra mig skrivsugen, men just nu känns skrivandet så långt borta att det nästan inte finns. Jag menar nu skönlitterärt skrivande, inte andra varianter som t ex  bloggskrivande. Jag skrev en del tidigt i somras, men sedan började gravidillamåendet och allt annat försvann.

Nu när illamåendet har minskat till hanterbara nivåer har andra delar av livet fått plats igen. Jag har sytt lite, och orkar engagera mig i mat och motion igen. Börjat läsa böcker igen. Men skrivandet lyser fortfarande med sin frånvaro och existerar bara som avlägsna minnen. Ibland tänker jag att jag skulle vilja skriva, men jag gör det inte. Inte för att jag inte orkar, för det gör jag, men jag vill helt enkelt inte. Det är nog inte inspiration som saknas, jag har bara inget intresse. Alls.

Egentligen är det väl inget problem. Vill man inte göra något så lider man knappast av att inte göra det. Men jag saknar ändå att skriva, få vara kreativ och tänka efter ordentligt, balansen mellan att skriva planerat och eftertänksamt och att bara släppa taget och låta berättelsen skriva sig själv. Att sy och laga mat är också kreativt, men på ett annat sätt. Där handlar det mer om att följa instruktioner i ett mönster eller recept, eller välja mellan metoder som jag vet ger ett visst resultat. Att skriva är att få kontakt med det där mystiska stället som berättelser kommer ifrån; källan eller musan. Var kommer karaktärerna och inspirationen ifrån? Skrivglädjen och idéerna? Jag har ingen aning, och det är en av sakerna som gör det så intressant.

Jag saknar att leva mig in i andra världar och andra människors liv och ta en paus från mitt eget. Jag har skrivit berättelser, noveller och böcker sedan jag var ung tonåring, och kan inte låta bli att undra varför jag har hamnat i en sådan total torka nu. Jag skrev visserligen inte mycket när jag väntade Björn heller, så det kanske bara är så att för mig kommer graviditet och skrivande inte överens. Ursäkta flummet, men kanske är det så att skapandet av ett barn tillfredsställer eller ockuperar det där mystiska stället som berättelserna annars kommer ifrån?