You are currently browsing the Förskola category
När man dyker upp på förskolan för att hämta, och något av barnen får syn på en, går djungeltelegrafen omedelbart igång. Barnen har stenkoll på vilken förälder som tillhör vilket barn, och springer för att meddela barnet ifråga att mamma eller pappa är här. Häromdagen gick jag förbi en liten flicka på Björns avdelning, som precis höll på att spännas fast i cykelstolen på sin pappas cykel. Hon pekade på mig och ropade att jag var Björns mamma. Igår när jag hämtade var det en annan liten pojke som först fick syn på mig, gjorde helt om och rusade in i lekrummet för att med stor upphetsning tala om för Björn att hans mamma hade kommit.
Jag kommer inte ihåg något från när jag var två år, men allmänt minns jag vuxna som ganska ointressanta när jag var barn, så det är lustigt att de har så bra koll på oss. Det är också lite roligt att när jag går in på förskolans gård upphör resten av min identitet att existera, och jag blir bara Björns Mamma. Och det är faktiskt inte så bara. Men tydligen blir han mycket gladare när morfar kommer och hämtar, så morfäder kanske står högre i kurs i tvååringarnas djungeltelegraf än mammor.
Med ett barn i förskolan är det kanske inte så konstigt att jag blir stressad och orolig av att läsa om krisen i förskolorna. Långa köer och stora barngrupper, och inget av problemen verkar kunna lösas. Det är kanske inte så konstigt när två stora problem står i motsats till varandra. För att korta köerna måste man få in fler barn i förskolan, men ska man hålla barngrupperna rimligt stora går köerna långsammare i alla fall tills man hunnit bygga nya platser och anställa ny personal.
På Björns förskola har de gått från 13 till 16 barn på tre personal nu inför den nya terminen. Jag tyckte att 13 lät rätt mycket, men det verkade ändå fungera bra. Björn, som gärna vill ha vuxnas uppmärksamhet och är kramig och närhetstörstande, verkar trivas bra och få det han behöver. Kommer det att påverkas nu när det finns tre barn till som behöver pedagogernas uppmärksamhet? Och slutar det där eller kan de bli ännu fler? Jag frågade igår när jag hämtade om de tyckte att det fungerade med 16 barn, men hon ville inte ge något riktigt svar. Sa bara något vagt om att det måste ju fungera, men att hon aldrig hade haft så många barn tidigare i sitt yrkesliv. Då är ändå 16 inte så många alls om man jämför med en del förskolor i Göteborg där grupperna är ännu större på samma antal personal.
Det är lätt att bli kluven, för det enda alternativet till förskola jag kan se är ju att vara hemma (om man inte lyckas hitta ett bra föräldrakooperativ eller dagmamma). Och jag kanske är en ond mamma, men jag VILL inte vara hemma med barn i flera år. Jag vill jobba, och jag vill inte gå ner i ekonomisk standard mer än kanske för att få jobba deltid. Samtidigt vill jag ju att mitt barn ska ha det bra, och inte tillbringa en så stor del av sin tid med att kanske bli stressad av en stor barngrupp och inte få sina behov uppfyllda av alltför hårt belastad personal.
Ibland skulle jag vilja engagera mig politiskt för att få höra hur snacket går. Hur prioriterar de? Är det något jag missar eller inte förstår när det hela tiden sparas på barnen? Jag tror att politiken säkert har sin beskärda del av idioter precis som alla andra delar av samhället, men att de flesta både är kompetenta och engagerade för att göra sin kommun så bra som möjligt för så många som möjligt. Kanske behövs det bara fler småbarnsföräldrar i kommunpolitiken, som kan gripa in och säga att vi klarar oss utan nya rondeller ett tag, och ombyggnad av centrum kan vänta tills vi är säkra på att barnen har det bra.
Igår gallskrek Björn HELA vägen till förskolan. När vi kom in och jag hade klätt av honom ytterkläderna klamrade han sig fast vid mig och skrek MAMMA!! Inte helt lätt att lämna då…
Idag skrek han bara halva vägen, sedan lugnade han sig. När vi kom fram var en av hans ordinarie personal där (annars är det ofta någon från en annan avdelning eftersom vi lämnar innan hans avdelning har öppnat). Så snart ytterkläderna var av gick han rätt in i hennes famn och tittade knappt på mig när jag gick. Vinkade lite halvhjärtat men sa ingenting.
Jag undrar om han var sur för att jag inte vänder hem igen när han skriker? Jag hoppas det, så att det inte är så att han är uppgiven och tror att jag inte lyssnar på honom. Jag lyssnar alltid, och försöker förklara lite kort att jag vet att han vill vara hemma och att jag också vill det men att vi måste göra såhär nu. Inte för att jag tror att han förstår, utan för att visa att jag lyssnar och bryr mig om hans känslor.
Jag hoppas att svackan de senaste dagarna är det berömda bakslaget jag har hört om av andra föräldrar. Tydligen ska det infinna sig när barnet inser att det ska till förskolan VARJE dag, vecka efter vecka. Att det inte var en tillfällig lek. Sedan ska det visst lugna sig och bli bra igen.
Att det är bra för honom att träffa andra barn är det däremot ingen tvekan om. Igår hälsade vi på vänner som har en 7 månaders bebis. De hade även bjudit en annan familj som har en 7-åring, och alla tre barnen lekte jättebra tillsammans trots åldersskillnaden. När vi till slut bestämde oss för att åka hem var Björn så trött att han vinglade fram och ögonen var alldeles tomma. Men han fortsatte att springa och skratta i alla fall.
Igår kväll var det föräldramöte på förskolan. Förskolechefen inledde mötet med att mycket bestämt tala om att det heter förskola och förskollärare, INTE dagis och dagisfröken. Så jag får väl försöka skärpa mig med det. Jag tycker förskola låter så trist och seriöst, medan dagis låter gulligt och mer passande för småbarn, så det är lätt att det blir dagis som slinker ut i alla fall.
De presenterade årets tema, som är en saga de bygger årets pedagogik kring. Jag måste erkänna att jag blev förvånad över hur genomtänkt allting är. Dagis/förskola kanske en gång handlade främst om barnpassning, men det är långt ifrån bara det nu. Nu har de läroplan och mål, och arbetar med språk, kreativitet, och till och med naturvetenskap i all sin verksamhet. Massor av aktiviteter syftar inte bara till att roa barnen utan till att lära dem, på den nivå de klarar av. De visade film på hur de gympade med barnen, var ute i skogen och samlade pinnar och ekollon, testade vad som flyter och sjunker i vatten och mycket annat.
Det var kul att höra hur de anpassar undervisningen till små barn. Språkundervisning blir till exemepl att räkna på olika språk när de räknar in varandra på morgonen. De får själva välja bland de språk barnen pratar hemma, vilket är 6 stycken bara på Björns avdelning (inklusive svenska och teckenspråk). Naturvetenskap kan vara att leka med vatten, teknik kan vara att utforska hur en dragkedja fungerar. Matematik återkommer i när de turas om att räkna varandra, och att till exempel räkna hur många skor man behöver när man ska gå ut. Jag hade aldrig kommit på att så enkla saker faktiskt är lärorika.
Det blir en annan sak att lämna på förskolan när det inte bara handlar om förvaring av barnet så att vi kan jobba. På många sätt tror jag att det kan vara bättre att vara där än att vara hemma med en förälder som inte trivs med hemmalivet och kanske inte alls är speciellt bra på att hitta på utvecklande aktiviteter. Apropå svårigheten att lämna på morgonen tyckte jag väldigt mycket om det här inlägget som fortsätter på temat om att tillåta även negativa känslor hos barn. Jag nämnde det för en förskollärare igår, att man får vara ledsen när man lämnar eller blir lämnad, och hon höll med så det känns som om de är väldigt vettiga på Björns förskola.
På mötet fick jag även se Björns första målning. Det var en grön fläck med påklistrade ögon. Personalen intygade att han hade målat en groda.
De senaste veckorna har Björn lagt ut ganska mycket, från att ha varit ganska smal i somras till att ha blivit riktigt rund. Jag hade inte tänkt på att det sammanföll med dagisstarten förrän dagispersonalen en dag när jag hämtade honom sa något om hur bra han äter.
Jag: Jaså?
Dagispersonal: Ja, han äter allt! Varje gång han ser matvagnen - även när det inte finns mat på den – försöker han klättra upp i sin stol för att sätta sig och äta.
Jaha. Och varför kan han inte äta hemma? Är det något han försöker säga om min matlagning? Ibland går det bra, oftast när det är gröt eller makaroner inblandade, men för det mesta rynkar han på näsan och vänder bort huvudet. Jag sa något om det till personalen och hon svarade ”nej, han är väl mätt efter allt han har ätit här.”
Skämt åsido, jag klagar absolut inte på att han äter bra på dagis. Det är jättebra! Och jag är så glad över att de har eget kök med en kock som till och med bakar bröd, så att de slipper plastförpackad färdigmat från centralkök och köpebröd fullt av tillsatser, utan vare sig näring eller smak. Men det hade ju varit smickrande om han kunde äta min mat också.
Har precis varit och lämnat Björn på dagis förskolan för sin andra dag där utan föräldrar. Första dagen gick jättebra! Enligt personalen har han ätit bra, sovit bra (somnade så fort han lade sig ner) och bara varit ledsen lite då och då när han kom att tänka på oss. Jag trodde att han skulle vara alldeles utmattad när han kom hem, men han var precis som vanligt.
Jag fick anstränga mig lite för att behärska separationsångesten och inte dra ut för mycket på avskedet idag. Jag tog nog ändå lite för lång tid på mig, för förskolläraren (se, jag lär mig! Det heter inte dagisfröken längre) som tog emot körde nästan ut mig. ”Nu ska mamma gå och jobba. Hej då mamma!”
Jag undrar varför det känns så vemodigt när barnen blir större. Det är ju det man vill att de ska bli. Så småningom vuxna människor som kan ta hand om sig själva och leva sitt eget liv som de själva vill. Det är väl det slutgiltiga målet? Det var inte speciellt kul att ha en liten bebis som var alldeles hjälplös, så varför känns det lite sorgligt att han nu är så stor att han klarar sig utan mig på förskolan?
gick lika bra som den första. Björn tar självmant kontakt med personalen, ger dem leksaker och tar till och med ifrån mig leksaker för att ge till dem. Det känns som ett gott tecken! Idag sov han dessutom två och en halv timme efter lunch, och hade säkert sovit längre om jag inte hade väckt honom för att det var dags för mellanmål. Det såg lite roligt ut när alla andra barnen var uppe och lekte omkring honom medan han låg kvar på sin madrass och sov som en klubbad säl.
Jag är nästan lite avundsjuk på honom som får gå på dagis. Vara ute och leka i solen, få god mat serverad och sedan få sova middag. Så skulle jag vilja ha det på jobbet!
Första dagens inskolning började lite knackigt när Björn började gråta precis när vi kom in och skulle ta av oss skorna. Han pekade på dörren och verkade vilja gå hem igen, men när vi kom in på avdelningen och såg leksakerna gick det över. Han var blyg i början, höll sig alldeles intill mig och stod mest och tittade på de andra barnen eller lekte med någon leksak.
Förutom Björn är det tre andra barn som inskolas samtidigt, och idag var även fem barn där som varit där förut. Trots nio småbarn tyckte jag inte att det var speciellt stökigt eller högljutt. Mitt positiva intryck från tidigare består, framför allt på grund av personalen som verkar så lugn och avslappnad hela tiden. De verkar verkligen intresserade av barnen och beter sig respektfullt mot dem.
Efter någon timme var det dags för sångstund. Det tinade upp Björn lite, som vågade gå runt i rummet och leka efteråt. Lagom till lunch var det som om han alltid gått på dagis. Han satt i egen stol, åt ganska mycket av fisken och potatisen med äpple till efterrätt och var på gott humör. Dagen avslutades med vila, då han faktiskt lyckades somna nästan genast trots att flera av de andra barnen var oroliga och förde en del oväsen. När han vaknade nästan en och en halv timme senare var klockan halv två och det kändes lagom att gå hem.
Imorgon och på fredag gör vi likadant igen. På måndag är det pappas tur att vara med, och sedan ska vi kunna börja lämna honom i alla fall en del av dagen.
Tänk att min lilla bebis har gått och blivit ett dagisbarn!
