För precis ett år sedan
För ett år sedan idag mådde jag illa när jag gick upp på morgonen och började misstänka att jag var gravid. Jag hade varit trött ett tag, men inte kopplat ihop det med att vi börjat försöka bli med barn igen. Vi hade ju precis börjat, inte kunde det väl ta sig så snabbt? Men när jag mådde illa nästa morgon också var jag säker, och berättade för en yrvaken FÖ när han gick upp att han skulle bli tvåbarnspappa till våren. Graviditetstestet som bekräftade var mest en formalitet.
Jag trodde att jag var i vecka 6, för det var då illamåendet började med Björn, men mödravårdscentralen räknade på min (oregelbundna) mens och kom fram till att jag var i vecka 10. Tur att det finns ultraljud som kunde bekräfta att jag hade rätt! När ska vården förstå att patienten känner sin kropp bättre än vad läkaren/sköterskan gör?
Extra mätning, v. 40
Den här gången hade SF-måttet växt 1,5 cm på bara en vecka, så nu behöver jag inte gå på några fler kontroller om jag inte går över tiden. Fick en tid om två veckor, men hoppas verkligen att jag slipper gå på den!
Besiktning i vecka 39
Kan inte fatta att det är vecka 39 redan! På söndag är det bara en enda vecka kvar till BF! Jag känner mig lite som en tickande bomb, förlossningen kan ju starta precis vilket ögonblick som helst och jag har ingen aning om hur det kommer börja den här gången. Folk omkring mig verkar se mig på samma sätt, och framför allt min mamma behandlar mig som om jag är gjord av glas.
Dagens kontroll var en vanlig rutinkontroll. SF-måttet har fortfarande inte ökat, men nu säger alla – inklusive barnmorskan – att magen sitter lågt och att bebisen ligger långt ner. Hjärtljudet lät bra den här gången också, och eftersom bebisen rör sig och ultraljudet visade normalt tänker jag inte oroa mig. Jag fick ändå en ny tid nästa vecka för säkerhets skull, men hoppas att junior redan har kommit då!
3 kg
Vi var på tillväxtultraljud idag, för övrigt det snabbaste ultraljud jag någonsin varit på. Läkaren visste precis vad han skulle titta efter och mäta för att se att Junior är normalstor för sin ålder (väger ca 3 kg) och att allt såg bra ut. Jag hade hoppats att vi skulle kunna se mer detaljer än vid tidigare ultraljud, men det var tvärtom suddigare nu och något kön hann vi inte se. Läkaren sa att Junior ligger med huvudet långt ner, vilket förklarar att SF-måttet inte har vuxit.
Väntrummet till ultraljudet var samma som väntrummet till Storken och hörselscreeningen för nyfödda, och var fullt med pyttesmå bebisar. Det gjorde ju inte precis att längtan efter vår bebis blev mindre…
Extra besiktning, v 38
Har varit på extramätning av magen nu, och den visade fortfarande samma mått så jag ska få gå på tillväxtultraljud. Men den här gången orkar jag inte oroa mig över det, för Junior bökar runt mer än någonsin, hjärtljuden lät fortfarande jättebra och alla tecken pekar på att det blir förlossning inom de närmsta veckorna.
Det verkar som om jag slutade jobba i sista sekunden, för sedan igår morse har jag haft massor med sammandragningar som gjort ganska ont. Har också haft en liten blödning sedan igår kväll, ont i ryggen och orolig mage. Allt det kan vara tecken på att förlossningen är på gång, men det kan lika gärna dröja flera veckor till. Juniors huvud har fortfarande inte fixerat sig i bäckenet, vilket kan betyda att det är ett tag kvar.
Jag hade massor med saker jag skulle göra de här sista veckorna när jag ändå bara går hemma och väntar, men nu med alla sammandragningar är det svårt att orka med att göra särskilt mycket. Det är nästan omöjligt att gå någon längre sträcka, eftersom sammandragningarna kommer tätare och gör mer ont då. Att lämna och hämta på dagis är en plåga, men jag är oändligt tacksam för att Björn får vara där fastän jag är hemma. Jag hade aldrig orkat med honom hela dagarna när det är så här!
Det är bara att acceptera när det handlar om barn; det blir aldrig som man har tänkt sig.
Sista dagen på jobbet
Det känns lite konstigt, och både bra och dåligt. Trist eftersom jag verkligen gillar mitt jobb och mina arbetskamrater. Vi är inte så många, och har kommit varandra ganska nära den senaste tiden. Men samtidigt otroligt skönt att få sakta ner och ta det lugnt, slippa tidiga morgnar och stress, pendling och deadlines. Det börjar bli tungt att gå nu, och de senaste dagarna har det varit otroligt frestande att ta bussen istället för min vanliga promenad från jobbet till centralen. Mycket sammandragningar och bly i fötterna. Ska jag göra något utöver att bara jobba tar det helt orimliga mängder energi, så trots att den här graviditeten har varit ganska lätt känns det att det faktiskt är dags att sluta jobba.
Det betyder också att Björn får kortare dagar på förskolan, och får gå direkt till sin avdelning på morgonen istället för att bli lämnad på den tidiga öppningsavdelningen. Jag har lite dåligt samvete över att överhuvud taget lämna honom på förskolan när jag är hemma, men jag tror både han och jag skulle bli tokiga på varandra nu när jag har så lite energi och svårt att vara ute och leka. Igår när vi var på väg hem ville han vända tillbaka och vara längre på förskolan, så han verkar ju trivas bra där.
Ångest
Trots att jag inte är den som oroar mig speciellt mycket i vanliga fall, och trots lugnande besked från flera bekanta om liknande upplevelser som visade sig inte vara något problem alls, kan jag inte låta bli att oroa mig mer och mer över att magen inte hade växt. Visst kan det vara normalt, men tänk om det är något fel?
Barnmorskans lugnande ord i stil med ”det är vanligt att måttet planar ut nu, men vi gör en extra mätning för säkerhets skull” har i mitt huvud förvandlats till ”bebisen kommer att dö och det är ditt fel”.
Det är hemskt att vara så maktlös och inte veta vad som verkligen pågår där inne. Jag har svårt att tänka på något annat än att Junior kanske inte mår bra, trots att hen rör sig som vanligt. Och OM det är något fel, är det på grund av något jag har gjort? Något jag fortfarande gör? Med något som pågår inne i min kropp är det svårt att inte ta på sig fullt ansvar, och rädslan för att något skulle kunna hända min lilla bebis, när det är tänkt att den ska vara trygg inne i livmordern, är outhärdlig.
Möjligheterna att strula till det för sin bebis känns plötsligt oändliga. Att oroa sig är inte heller bra, bebisen är med och delar på stresshormonerna i mitt blod. Så jag utsätter mitt barn för en risk helt enkelt genom att oroa mig för att jag har gjort det. Vilket naturligtvis inte gör det ett dugg lättare att sluta oroa sig.
Hur ska jag kunna vänta en hel vecka för att få veta om magen har börjat växa igen??
Det sätter i alla fall saker och ting i perspektiv. Plötsligt kvittar det fullständigt hur förlossningen blir, och min tidigare rädsla för kejsarsnitt känns nu helt irrelevant. Bara bebisen får leva och födas spelar inget annat någon roll.
Besiktning i vecka 37
Alla prover visade normalt den här gången också, även om järnvärdet hade sjunkit lite till. Hjärtljuden lät bra, och Junior ligger fortsatt med huvudet neråt men har fortfarande inte fixerat sig. Däremot hade magen inte växt; i alla fall inte på den ledden barnmorskan mäter (från blygdbenet till livmoderns topp). Hon sa att det inte behöver vara något problem. Vissa barn tar en paus i tillväxten, eller så kan magen ha växt på bredden istället, eller sjunkit längre ner. Men jag fick ändå en extra tid för mätning om en vecka, och har den inte växt då går vi vidare med ett ultraljud.
Trots barnmorskans försäkringar om att det inte behöver vara något fel är det ju svårt att inte bli orolig. Så länge Junior rör sig och pulsen är normal mår hen ju hyfsat bra, men varför växer hen inte?
Nionde månaden
Det är den 18:e vilket betyder ny månad i bebistillverkningen, för sista gången! Först sedvanlig magbild:
Tar med en närbild också så att ni ser de läckra zebraränderna som nu sträckts ut igen till sin fulla glans.
Inte långt kvar nu innan den där hemska magen är borta! Visst är det fint med bebismage men inte så roligt att bära runt på. Jag saknar min vanliga form och mina vanliga kläder, och att slippa ha min kropp invaderad av någon som sprattlar och misshandlar diverse inre organ. Från och med nästa vecka räknas Junior som fullgången och kan titta ut när hen vill. Eller vänta i upp till en och en halv månad till…
Sammandragningarna har blivit fler, och framför allt starkare. Jag måste ha längre tid på mig när jag ska gå någonstans, eftersom motion triggar sammandragningar och jag måste sakta ner när de kommer. De känns rätt obehagliga, och en del ömmar lite men gör inte direkt ont. Jag är glad över att jag i alla fall kan gå! Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle vara så smärtfri och rörlig som höggravid som jag är nu. Jag hade räknat med att foglossningen skulle vara minst lika elak som när jag väntade Björn, om inte värre! Istället märks den knappt alls. Den har till och med blivit bättre nu på slutet.
Det blir lite svårare att röra sig hela tiden, eftersom magen är så stor och tung, men jag är ändå glatt överraskad över bristen på krämpor. Lite halsbränna och ibland illamående har dykt upp på kvällarna, men inte varje kväll och inte särskilt intensivt. Svullna händer och ben har jag hittills sluppit helt, och kramperna i vaderna jag fick med Björn känner jag knappt av alls. Jag sover lite sämre och har svårare att somna om än vanligt, men inte alls lika illa som när jag väntade Björn och halsbränna, foglossning och kramper i benen höll mig vaken på nätterna. Kanske att nattamningen bidrar till att förbättra sömnen den här gången.
Det jag tycker är jobbigast är att Junior verkar ha helt lagt beslag på mitt immunförsvar. Jag blev lättare sjuk när jag väntade Björn också, men inte så här. Dagisbacillerna underlättar väl inte heller, och jag längtar verkligen till både vår och förlossning så att jag kan ha en normal motståndskraft igen. En annan sak som är jobbig och som jag redan gnällt över är att jag så lätt blir trött och måste tänka mig för ordentligt innan jag planerar in några aktiviteter på fritiden. Men med tanke på hur bra det ändå går borde jag inte klaga alltför mycket.
Amningen fortsätter som tidigare. Det går inte att pressa fram mer än några enstaka droppar råmjölk, så det kan inte vara mycket han får i sig. Men han ammar glatt på ändå, om än ganska sällan nu. Är han frisk och allt är bra blir det bara vid läggdags, men är han sjuk, hängig eller orolig kan det bli ganska många gånger både natt och dag. Jag ser fram emot att få se hans min när han får amma första gången efter att junior har kommit, och upptäcker att det flödar av mjölk igen!
Åtta månader avklarade; en (?) kvar!
Tungt (gnällinlägg)
34 dagar kvar till bebis enligt babyappen längst upp till höger. Det känns att det börjar närma sig nu, och trots att jag blivit bortskämd med en lätt graviditet den här gången (bortsett från de första 3 månaderna) börjar det kännas lite motigt.
Inget fungerar riktigt som det ska. Hur jag än gör är magen i vägen, och Junior verkar älska att studsa mot bäckenbotten så att det sticker och skär. Förvärkarna gör visserligen inte ont än, men har blivit ordentligt starka och jag måste stanna upp lite i det jag gör när de kommer. Att samsova känns plötsligt inte lika mysigt längre när man inte kan ligga hur som helst och tar större plats än man är van vid. De senaste nätterna har jag varit uppe flera gånger för att ta novalucol mot halsbrännan, och varje dag är en känslig balansgång för att hitta rätta dosen katrinplommon/linfrön för att kompensera järntabletterna för att.. ja, ni vet. Gravidhungern har gått över i dålig matlust, pga av att maten helt enkelt inte får plats så att jag får halsbränna eller mår illa.
Björn har dessutom varit generös nog att skicka vidare sin förkylning, och att vara höggravid och sjuk samtidigt är inte någon jätterolig kombination. Elak hosta med magmuskler som inte sitter där de ska, och nätter som blir ännu bökigare pga förkylningen. I fredags fick jag stanna hemma från jobbet, inte för att jag egentligen var jättesjuk utan framför allt för att jag inte klarar av sömnbristen. Energin räcker inte; minsta lilla extra påfrestning så blir jag alldeles däckad. Hoppas det går över snart så jag orkar fortsätta röra på mig inför förlossningen. Det har ju gått så bra hittills; jag vill inte bli stillasittande och få ont nu när jag nästan är i mål!
