På tal om att formulera sig
Björn fick en sån där vet-inte-vad-jag-vill-men-allt-är-fel härdsmälta igår när vi hade varit hos mormor och skulle åka hem. Han brukar alltid få trycka på knappen till hissen, men nu var jag trött och stressad och tryckte själv utan att tänka mig för. Han skrek och grät, och jag sa att han får trycka på knappen nästa gång. Mitt i all förtvivlan lyckades han snyfta fram att han inte ville trycka nästa gång, han ville trycka den här gången. När han skrek extra högt sa mormor till honom att vara tyst, och då skrek han ”Jag kan inte vara tyst!” Klart man inte kan när man är nästan tre år och jätteledsen, men jag hade inte väntat mig att han skulle kunna formulera det.
På förskolan säger de att de är imponerade av hans förmåga att uttrycka sina känslor i ord. Innan de sa det tyckte jag mest det var irriterande när han säger ”jag är så ledsen” så fort något inte går precis som han vill, men nu kan jag lättare se det som något positivt.
Lucia
Förra året missade vi luciafirandet på förskolan eftersom Björn var sjuk, så i år såg vi ännu mer fram emot att få vara med! Med morgontrött storebror och förkyld lillasyster i varsin nysydd tomtedräkt bar det av i mörkret till förskolan. Och det var verkligen jättefint, sådär rörande gulligt så att man får tårar i ögonen. Synd bara att Björn gömde sig i köket under hela uppträdandet.
Bröstvårta heter det faktiskt
Björn: Björn är underbar. Mamma är underbar. Pappa är underbar. Bebis är underbar.
Jag: Ja.
Björn (tittar på Vilda som ammar): Tutten är underbar.
Jag: Ja…
Björn: Men den kan inte prata. Den har inga öron.
Jag: eh… nej.
Björn: Men den har en snopp!
Argumentationsteknik för nybörjare, steg 4
Vilda: Bababababa
Björn: Nej, inte babababa
Vilda: Bababababa
Björn: Nej inte babababa
Vilda: Bababababa
Björn: Nej INTE babababa!
Vilda: Bababababa
Och så vidare.
Färdiginskolad
Igår lämnade jag Björn direkt istället för att komma in och stanna en stund. Han var lite hängig, men grät inte, och när vi hade sagt hejdå följde han lugnt efter favoritfröken (de kallar faktiskt sig själva för fröken) in och började leka. Jag hämtade honom en timme tidigare, men från och med nästa vecka är inskolningen över och han kommer att gå ordinarie tider (5 timmar 3 dagar i veckan). Idag och på måndag är vi lediga.
Vilken skillnad det är mellan småbarnsavdelning och äldrebarnsavdelning! Småbarnsavdelningen är mer barnpassning eftersom det är från ett år och det finns gränser för hur mycket struktur man kan få med dem. De äldre barnen har helt andra rutiner och krav på sig, t ex att städa upp efter leken och sitta lugnt ner på samlingen. Jag är förvånad över hur lugnt det är trots att de är så många (22 barn på 3 lärare). Det blir stor skillnad också när det finns barn så stora som 5 år, som kan visa och inspirera de små. Björn är bland de yngsta, och vi var lite tveksamma om vi verkligen skulle ha honom bland stora barn, men nu är jag glad att vi bestämde det. Det syns så tydligt på honom hur han tänker och tar in allting personalen och de andra barnen gör, och försöker lära sig och förstå. Han verkar än så länge trivas jättebra, och pratar mycket om förskolan och alla sina vänner.
Imorgon har vi inflyttningsfest, så om det är lite tystare än vanligt här så är det för att vi har fullt upp. Det blir till exempel ingen handarbetslördag imorgon, för jag har inte hunnit sy något och all stickning jag håller på med nu ska bli julklappar och är hemlig!
Ny förskola
Björn har varit hemma i en och en halv månad medan vi väntat på ny förskoleplats, och idag var första inskolningsdagen på nya förskolan. Vi var bara där två timmar på förmiddagen, och det gick över förväntan. Han var inte blyg alls förutom precis när vi kom dit, lekte med leksakerna och anmälde sig som frivillig att dra ett sångkort vid sångsamlingen. När vi skulle gå ut följde han med personalen ut i hallen utan att ens se sig om efter mig. Det är en helt annan sak att skola in när barnet är äldre och både barn och föräldrar har erfarenhet av förskola. Lättare och mycket mindre dramatiskt!
Argumentationsteknik för nybörjare, steg 3
Björn (vädjande): Jag får låna kameran?
Jag: Nej.
Björn (mer vädjande): Jooo…. jag får låna kameran…
Jag: Nej.
Björn: Annars kommer bebis och äter upp dig! Och alla mina vänner!
Jag: Kommer dina vänner och äter upp mig om du inte får låna kameran?
Björn: Och alla mina barn!
Jag: Oj då. Men du får i alla fall inte låna kameran.
Självömkan som konstform
Björn har ramlat och är ledsen.
Björn: Trösta Björn!
Jag (mitt uppe i något annat): Ska jag trösta dig?
Björn (dramatiskt): JAAAA!
Jag: Okej, jag kommer. Vänta en sekund bara…
Björn: Bära Björn! Sitta i soffan och krama och säga ”såja, såja”.
Jag: Mmm, jag kommer.
Björn (ylar): STACKARS LILLA BJÖRN!
Bokmal in progress
Björn håller till vår stora förtjusning på att bli en riktig bokmal. Han vill att vi ska läsa för honom hela tiden, och det räcker inte med en. ”Läsa många böcker!” säger han uppfordrande och kommer med famnen full, eller packar ner en hel trave böcker i väskan när vi ska någonstans. Ibland tar han boken och ska läsa själv, och sitter då och läser upp boken ur minnet, förvånansvärt exakt.
De senaste dagarna har han börjat med att vi ska spela upp scener ur hans favoritböcker. Särskilt en ur ”Jag gör dig frisk sa lilla björn” av Janosch, där lilla Tiger försöker tala om vad han vill ha till middag, men hans favoriträtter finns inte hemma. Till slut säger han soppa, och det har de! Den scenen måste vi spela upp flera gånger om dagen, och Björn har till och med börjat be om att få skorpsmulor till frukost, för det äter de i boken.
När jag växte upp var läsande en självklarhet. Båda mina föräldrar läste mycket själva, och läste för oss även efter att vi lärt oss läsa. Jag kommer ihåg hur pappa brukade läsa någon (eventuellt lätt förenklad) klassiker för oss på kvällarna, som Jules Verne eller Skattkammarön. Det var böcker som annars låg lite över vår förmåga, men med hans hjälp fick vi ta del av dem redan då. Vilket äventyr det var!
Med mamma gick vi till biblioteket allt som oftast och kom hem med kassar fulla av böcker. Det var nog inte förrän jag gick på högstadiet, eller kanske till och med gymnasiet, som jag upptäckte att det fanns människor som INTE läste hela tiden. Som inte läste alls faktiskt, fast jag än idag inte kan begripa hur man kan leva så.
Jag hoppas vi kan föra över läsandets självklarhet till barnen. Inte minst för att böcker berikar mitt eget liv så mycket, men också för att vi ser hur det stimulerar saker som fantasi, minne och språk hos Björn redan nu. Han går och citerar passager ur böcker, och fortsätter sedan med liknande formuleringar när han pratar om annat, så jag är helt säker på att det hjälper språkutvecklingen.
