Dr Siri
Bästisen tipsade mig om en serie böcker som handlar om en rättsläkare som löser brott i Laos på 70-talet. Det lät inte det minsta lockande (Laos??) men hon pratade så varmt om dem så till slut gick jag med på att läsa första boken. Efter bara ett par kapitel var jag stormförälskad, och nu har jag läst ut sjätte boken i serien och tycker fortfarande likadant. De handlar om dr Siri Paiboun som i första boken är 71 år och har hoppats på en välförtjänt pension efter många års slit som fältläkare under inbördeskrig och revolution. Men när revolutionen är över och kommunistpartiet har tagit makten blir han istället tvångsrekryterad som landets enda rättsläkare. Han börjar med att försöka göra jobbet efter bästa förmåga men kan snart inte låta bli att lägga sig i utredningarna av dödsfallen som hamnar på hans bord.
De påminner lite om damernas detektivbyrå i tonen eftersom den handlar om ett ganska dåligt fungerande samhälle med stora orättvisor där folk ändå tar problemen så lättsamt de kan och försöker vara schyssta mot varandra och hitta lösningar på sina problem. Men jag tycker böckerna om Dr Siri är både smartare och intressantare. Han är en underbar huvudperson med både pondus och humor (och en stor dos sarkasm) och är en härlig kontrast mot alla standarddeckare där huvudpersonen är deprimerad och alkoholiserad. Kul också att få läsa om ett land som jag inte visste något alls om.
Jag bävar för att serien ska ta slut, för jag har aldrig läst något liknande förut och lär aldrig få göra det igen. De är skrivna av Colin Cotterill och första boken heter ”The coroner’s lunch.” Ge den en chans!
Min morbror trollkarlen
Jag och Björn har läst ut Min Morbror Trollkarlen nu, och har börjat på andra boken i serien; Häxan och Lejonet. Jag minns att jag tyckte om dem när jag var yngre, men de är faktiskt ännu bättre än jag kommer ihåg. De är så vackert berättade, på ett ganska enkelt sätt samtidigt som det finns något högtidligt och storslaget i dem. Kanske för att det är så mycket bibliska referenser i dem. När Aslan skapar Narnia med sin sång är otroligt vackert.
Björn tycker minst lika mycket om det som jag gör. Han sitter inte alltid stilla när jag läser, men det kan man kanske inte vänta sig av en femåring. Han lyssnar i alla fall, nästan andäktigt, och efteråt kommer han ihåg vad vi har läst. Idag sa han att om Vilda inte är snäll kanske faunen ger henne till Häxan. Det tyckte jag var jättekul, och Vilda blev inte ledsen för hon förstod inte vad han pratade om. Hon är med ibland när vi läser, men blir snabbt uttråkad och går därifrån.
Det här har jag längtat efter; att få dela min kärlek till böcker med mitt barn. Till viss del kan man ju få det med småbarnsböcker också, men det är en helt annan sak med en ”riktigt” bok.
Narnia
Jag började läsa Min morbror trollkarlen för Björn igår kväll; bara första kapitlet på försök. Han tyckte att den var väldigt bra och spännande, men när Polly tog ringen och försvann blev det lite för otäckt. Vi kom överens att vi skulle fundera till nästa kväll om vi ska fortsätta eller läsa något annat.
Otäckt
Jag brukar undvika Aftonbladet, som jag tycker har en trovärdighet och en kvalitetsnivå i samma liga som den trashigaste skvallertidning, men ibland skriver de faktiskt om verkligheten också. Som det här, om hur Amazon tar över bokbranchen och styr den helt efter sin egen agenda. Jag har hört om det tidigare, genom författare som Stephen King och Neil Gaiman som skrivit om det på sina bloggar och twitter. Fy fan. Inte nog med att Amazon verkar behandla sina anställda som skit; de tar sig rätten att bestämma vilka böcker som ska få synas och säljas, och vilka som inte får det.
Jag har handlat mycket på Amazon, eftersom de verkligen har ALLT. Framför allt amerikanska böcker som kan vara svåra att få tag på via svenska bokhandlare. Men jag kanske kan klara mig utan dem framöver, eller försöka hitta utländska bokhandlare som inte är anknytna till Amazon.
Sommarprat
Om det är någon som inte har lyssnat på Jonas Gardells sommarprat från förra veckan kan jag verkligen rekommendera att man gör det. Det var så fint, jag skrattade och grät om vartannat, och har tänkt mycket på det efteråt.
Framför allt tänker jag på hur väl livet har förberett honom för att bryta tystnaden kring AIDS och hur det var när ”bögpesten” kom, och bli den som får alla att lyssna. En bok som ”Torka aldrig tårar utan handskar” skulle aldrig ha blivit så populär om det inte varit ett riktigt känt namn bakom den, och dessutom ett namn som är känt för lite allt möjligt. Att skriva tunga böcker om AIDS kan vem som helst göra, men hade han inte varit komiker också och ganska extrem i sin roll som homosexuell frontfigur tror jag inte att lika många hade vågat läsa dem. Jag kan tänka mig att hans sätt retar gallfeber på en del, men jag tycker att han är fantastisk. Framför allt hans kristna böcker är riktigt bra, och jag hoppas att han skriver mer av dem.
”Jag kan inte”
Björn är ibland lite väl benägen att säga ”jag kan inte” när han ska göra något han inte är riktigt säker på. Jag uppmuntrar honom och säger ”du kan visst” eller ”du vet inte förrän du har försökt” men det har inte riktigt den effekt jag skulle vilja. Ibland försöker han, men ofta envisas han med att han inte kan och att jag ska hjälpa honom. Det kan ju vara så att han helt enkelt vill ha hjälp, oavsett om han behöver det eller inte, och att det är sällskapet och uppmärksamheten han är ute efter. Jag märker också en skillnad mellan syskonen, där Vilda tar för sig mer och gör vad hon vill medan Björn tvekar och vill ha oss med sig. Självklart får han ha sin personlighet precis som den är, men det skadar nog inte om vi kan uppmuntra honom att vara lite mer företagsam.
Eftersom han älskar böcker undrar jag därför om någon har boktips för barn som handlar om just det; att våga försöka fast man inte vet om man kan?
Bokmal in progress
Björn håller till vår stora förtjusning på att bli en riktig bokmal. Han vill att vi ska läsa för honom hela tiden, och det räcker inte med en. ”Läsa många böcker!” säger han uppfordrande och kommer med famnen full, eller packar ner en hel trave böcker i väskan när vi ska någonstans. Ibland tar han boken och ska läsa själv, och sitter då och läser upp boken ur minnet, förvånansvärt exakt.
De senaste dagarna har han börjat med att vi ska spela upp scener ur hans favoritböcker. Särskilt en ur ”Jag gör dig frisk sa lilla björn” av Janosch, där lilla Tiger försöker tala om vad han vill ha till middag, men hans favoriträtter finns inte hemma. Till slut säger han soppa, och det har de! Den scenen måste vi spela upp flera gånger om dagen, och Björn har till och med börjat be om att få skorpsmulor till frukost, för det äter de i boken.
När jag växte upp var läsande en självklarhet. Båda mina föräldrar läste mycket själva, och läste för oss även efter att vi lärt oss läsa. Jag kommer ihåg hur pappa brukade läsa någon (eventuellt lätt förenklad) klassiker för oss på kvällarna, som Jules Verne eller Skattkammarön. Det var böcker som annars låg lite över vår förmåga, men med hans hjälp fick vi ta del av dem redan då. Vilket äventyr det var!
Med mamma gick vi till biblioteket allt som oftast och kom hem med kassar fulla av böcker. Det var nog inte förrän jag gick på högstadiet, eller kanske till och med gymnasiet, som jag upptäckte att det fanns människor som INTE läste hela tiden. Som inte läste alls faktiskt, fast jag än idag inte kan begripa hur man kan leva så.
Jag hoppas vi kan föra över läsandets självklarhet till barnen. Inte minst för att böcker berikar mitt eget liv så mycket, men också för att vi ser hur det stimulerar saker som fantasi, minne och språk hos Björn redan nu. Han går och citerar passager ur böcker, och fortsätter sedan med liknande formuleringar när han pratar om annat, så jag är helt säker på att det hjälper språkutvecklingen.
Into the wild
Jag har precis läst ”Into the Wild” av Jon Krakauer; den sanna historien om en ung amerikan (Chris McCandless) som gav bort alla sina pengar och ägodelar och gav sig ut i vildmarken i Alaska för att leva med naturen. Tyvärr är den fruktansvärt dåligt skriven, och lyckas göra en intressant och rörande historia om ett tragiskt livsöde till en överdramatisk äventyrsberättelse där författaren berättar minst lika mycket om sig själv som om sin huvudperson. Jag kan däremot rekommendera filmen, som jag tyckte var fantastisk. Jag har skrivit om den här.
Men det jag verkligen retar mig på i boken är hur författaren glorifierar längtan efter äventyr och framställer den som något exklusivt manligt. Utöver att berätta McCandless historia berättar författaren även om andra liknande unga män som lämnat civilisationen och gett sig av ut i vildmarken (för att sedan dö där). Han pratar om hur pojkårens längtan efter äventyr dröjer sig kvar hos somliga (inklusive honom själv), och det får mig att undra om det ens har fallit honom in att flickor kan känna likadant. Jag kan relatera till mycket av McCandless åsikter och längtan ut till det vilda och äventyrliga och det tror jag knappast att jag är den enda kvinnan som kan. Varför är det så svårt för vissa manliga författare att inse att kvinnor är människor också och att skillnaden mellan män och kvinnor inte är alls lika stor som skillnaden mellan individer?
Lek
Jag lyssnade på Sara Bergmark Elfgrens sommarprat för ett tag sedan, och hon berättade hur fantasylitteratur och -film för henne var ett sätt att fortsätta leka även efter att hon ansetts bli för stor för det. Hon beskrev hur hennes kompisar liksom över en natt började se ner på leken och valde andra sätt att umgås för att markera sin nya status som tonåringar. Jag kommer ihåg det och hur jag också blev lite tagen på sängen av att man inte fick leka längre. Jag och min bästis fortsatte med våra hästlekar ett tag, men sedan började vi på högstadiet och då var det bara killar, fester och smink som gällde. För de andra, vill säga. Jag hade gärna fortsatt leka.
Jag tyckte om hur hon beskrev fantasy/sci-fi/skräck som ett slags lek, som en förklaring på varför man dras till litteratur och konst som kretsar kring övernaturliga fenomen (”rent hittepå” som hon uttryckte sig i sommarpratet). Fast jag skulle nog vilja påstå att ”vanlig” litteratur och konst också är lek och hittepå.
Jag tänkte på det när vi var på Medeltidsveckan. Första gången vi var där råkade vi höra ett medelålders par på samma hotell ondgöra sig över familjer som gick klädda i medeltidskläder. De menade att det var skadligt för barnen att hela familjen klär ut sig, för hur ska de då veta skillnaden mellan fantasi och lek? Jag har tänkt lite på varför det är så roligt att klä ut sig i vuxen ålder, och det enda jag kan komma fram till är att det fortfarande är roligt att leka.
Dum bok
Jag har precis läst ut ”Hotellet i hörnet av bitter och ljuv” av Jamie Ford. Den var inte dålig, men heller inte bra. Den var som om någon skrivit en riktig roman, med nyanser och innehåll, och sedan har någon klippt bort hälften, förenklat resten så att det inte ska bli för svårt för läsaren och lagt till en massa förklaringar så att läsaren verkligen inte ska behöva tänka själv eller ha någon som helst fantasi eller inlevelseförmåga.
Boken har, enligt reklamtexten på omslaget, legat på USA:s bestsellerlista i två år. Samtidigt påstår forskarrön att vi människor blir allt intelligentare. Jag får inte ihop det; om vi nu är så smarta varför är de mest hypade böckerna alltid de simplaste??
