Hur man gör gröt
Vi fick hem lite smakprover på gröt och välling från Nestlé tillsammans med en hurtig broschyr och en liten bok om barnmat. De hade bland annat flera sidor om hur man måste äta när man ammar, för att få det att framstå som onödigt krångligt, och skrev på minst två ställen att ”bröstmjölk räcker som näring för de flesta barn upp till 6 månader”. Hade de bytt ut 6 till 12 månader hade det stämt bättre.
Vilda har fått börja smaka lite på frukt, men jag tycker hon är för liten för gröt än så jag testade ett av smakproverna på Björn istället*. Han smakade en mikroskopisk bit och sa ”Blä! Jag tycker inte om den!” Och åt upp min gröt istället.
På paketet står det att det är så lätt att laga gröten, man bara blandar pulvret med varmt vatten. Tja, ungefär så gör man ju vanlig havregrynsgröt också, till en bråkdel av priset och utan att behöva ta till industriprocessat pulver. Om det är någon som inte vet hur man gör:
Supersnabb havregrynsgröt
Häll 1 dl havregryn och 2 dl vatten i en stor skål
Kör i mikron i 2 minuter. Rör ner en klick smör och eventuellt en gnutta salt. Klart!
Vill man ha gröten lite söt utan att behöva använda sylt kan man byta ut vattnet mot juice. Det är också gott att använda kokosolja istället för smör.
Ett något mer avancerat men matigare recept:
Proteingröt som mättar länge (både jag och Björn älskar den här)
1 dl havregryn
2 ägg
2 rejäla skedar keso
1-1 1/2 dl vatten
Blanda alla ingredienser i en kastrull (byt eventuellt ut vattnet mot juice) och låt puttra försiktigt under omrörning (pga äggen bränns det lätt) tills den får lagom konsistens. Blanda i frukt, bär, nötter eller något annat gott om du vill.
* = Vi bojkottar Nestlé men jag tyckte det var synd att slänga när vi redan hade fått dem.
Ätstört
- På Facebook lägger en vän upp en bild på muffins och kallar den ”dagens fy på mig”.
- På släktkalaset diskuterar de kvinnliga släktingarna dieter och sörjer över de godsaker de inte ”får” äta.
- Varje gång jag spelar ”Wii Fit” säger den personliga tränaren i spelet att mitt BMI är normalt, men skulle jag inte vilja sänka det lite ändå?
- På en blogg såg jag en bikinibild på en tjej som jag tyckte såg helt normalsmal ut, men kommentarerna hon fick gjorde det klart att de tyckte hon var fet och måste banta, och hur vågar hon lägga upp en bikinibild på sig själv när hon ser ut så??
Jag har precis läst ut antologin ”Ätstört” och är full av tankeställare kring mat och vikt. Istället för den rådande bilden att ätstörningar är något som drabbar svaga flickor som tittat för mycket på fotomodeller försöker författarna förklara ätstörningar från ett feministiskt perspektiv. Varför är det så hemskt att vara fet och varför drabbas främst kvinnor av ätstörningar? Kan ätstörningar till och med vara en protest mot ett omöjligt kvinnoideal och därmed ett uttryck för ilska snarare än svaghet?
Flera artiklar i boken tog upp hur det har blivit normalt att vara missnöjd med sin kropp och försöka förbättra den. Handen upp – hur många som läser det här är helt nöjda och tillfreds med sin kropp och sitt utseende eller känner en annan kvinna som är det? Gränsen mellan ett ”normalt” missnöje med bantning och en ätstörning är väldigt tunn och det kan vara svårt att se exakt var den är. Flera av författarna upplevde att de fick mycket positiv respons när de gick ner i vikt. Fram till en viss gräns, då de blev för smala och reaktionerna börjar bli negativa istället. Finns det ens en idealvikt där man kan vara nöjd, eller gäller det alltid att bli smalare och smalare tills man plötsligt är för smal? Det är som en labyrint som inte har någon utväg.
Något annat jag kunde relatera mycket till i boken var när de skrev om kontrollerandet av kvinnligheten. En kvinna får inte ge efter för sina begär. Får inte vara hungrig eller njuta synbart av vare sig mat, sex eller något annat. Det kvinnliga njutandet ska alltid hållas i schack av en medföljande skam, och alltid alltid vara hårt kontrollerat. Jag tycker själv aldrig att jag haft någon övervikt (fast enligt de där bloggkommentarerna borde jag banta eftersom jag ser ut ungefär som hon på bilden), men jag har ändå upplevt att mitt ätande ifrågasätts. Kommentarer som ”ska du äta nu igen?” eller ”ska du äta allt det där?” som antyder att som kvinna borde jag begränsa mitt matintag oavsett om det behövs eller inte. Jag har skrivit mer om det här.
De som skrev om sina ätstörningar upplevde också att de inte passat in i kvinnorollen även på andra sätt. De var för utåtriktade, för högljudda, tog för mycket plats eller på något annat sätt stämde för dåligt med bilden av den kontrollerade, behärskade kvinnan. Ätstörningen blev en slags protest. Jaså jag får inte ta plats? Titta här hur lite plats jag kan ta! Är det något fel på min kropp? Då ska jag banta bort den tills den inte finns mer. Så det är bättre att vara smal? Titta bara hur smal jag kan bli! Jag ska bli så smal att det äcklar och skrämmer dig!
Jag blir både arg och ledsen när jag tänker på det här, eller hör kvinnor klaga över sina kroppar eller känna skam eller skuld kring vad och hur de äter. Var kommer det här sjuka tänket ifrån? Varför får man inte vara tjock? Vi har fått lära oss att det är otroligt ohälsosamt att vara tjock, men jag börjar undra om det stämmer. Svår övervikt är naturligtvis inte bra, men en smal kropp är långt ifrån en garanti för god hälsa och några bilringar betyder inte automatiskt att man får diabetes och hjärtsjukdomar. Man kan vara tjock och frisk samtidigt, tjock och stark, tjock och ha god kondition. Tjock och vacker. Jag känner flera kvinnor som är otroligt vackra i sina runda kroppar, men som naturligtvis inte ser det själva.
Jag har några kilo fler nu än jag hade innan jag blev gravid med Vilda. Först fick jag lite panik och tyckte att jag måste ju bli av med dem. Annars kommer det fortsätta smyga sig på och innan jag vet ordet av är jag ett äckligt fetto. Jag försökte till och med att banta lite, men blev alldeles besatt och kunde inte tänka på något annat än mat och träning. Och HERREGUD VAD TRÅKIGT DET VAR!!!! Jag lade ner försöket. Jag vill inte banta, jag vill leva. Jag vill må bra och vara frisk och röra mig och äta god mat och ta på mig kläder som sitter skönt istället för att oroa mig för vilken storlek de har (när jag syr kläder själv har jag inga storlekslappar i dem, så det så). Jag vill äta mig mätt oavsett hur ofta eller mycket jag måste äta för att uppnå det, och om någon har synpunkter på det kan de stoppa upp dem i sina missnöjda överspända arslen!
Allra mest vill jag lära min dotter att hon inte måste vara missnöjd och att hon får vara hur hon vill och göra vad hon vill och aldrig någonsin ska behöva lägga band på sig bara för att hon är flicka. Men hur i helvete ska jag lyckas göra det så länge alla andra kvinnor i hennes närhet fortsätter tjata om hur missnöjda de är med sina kroppar, håller igen på maten, klankar ner på de som är tjocka eller hyllar den som lyckas gå ner i vikt?
Så hjälp mig nu. Läs ”Ätstört”, tänk om, ät och var glada.
BLW-tips sökes
Det är visserligen två månader kvar tills vi tänker börja ge Vilda vanlig mat, men det skadar inte att vara förberedd. Med Björn gjorde vi på det vanliga sättet och gav puré och gröt med sked de första månaderna. Sedan dess har jag läst så mycket positivt om BLW att jag är sugen på att testa det med Vilda. BLW står för Baby Led Weaning och innebär att bebisen själv styr avvänjningen från bröstmjölk och introduktionen till vanlig mat. Man matar inte utan låter barnet äta själv redan från början.
Vi kommer inte att kunna låta henne styra helt själv eftersom jag börjar jobba när hon är runt 9 månader och hon då måste börja äta en del vanlig mat. Är hon inte redo att plocka själv då måste hon matas, så jag föreställer mig en blandning av BLW och vanlig matning så mycket som möjligt på hennes villkor.
Nu till saken: någon som har bra tips om BLW för nybörjare? Vilken mat är bra att börja med? Vad ska man tänka på för att undvika risken att barnet sätter i halsen? När börjar ni ge rinnande/kladdiga saker som gröt eller smoothies?
Lyckat
Man vet att man har lyckats bra med att hålla sitt barn sockerfri när han glatt matar sin pappa med chokladbitar, och trugar honom att äta mer, utan att ens komma på tanken att ta en själv.
Eller springer rakt förbi godishyllan i mataffären och möjligtvis stannar till för att peka och ropa ”pappas!” innan han springer vidare. Och blir överlycklig om han får köpa en melon, en ask micropopcorn eller en burk majs. Eller tror att Glassbilen är en buss.
Potatissallad
Jag är inte så bra på att skriva recept, eftersom jag oftast improviserar när jag lagar mat, men här kommer ett ungefärligt recept på min favoritsommarmat, och ett perfekt sätt att göra av med överbliven potatis:
Potatissallad
Kokt kall potatis, knappt en liter
1/2 finhackad lök (gul eller röd)
Lite finhackad vitlök, kanske en eller en halv klyfta
Kanske 2 dl fet yoghurt (jag gillar den ryska men turkisk/grekisk går säkert bra)
Några skedar majonnäs
Hackad persilja eller gräslök
Skär potatisen i lagom stora bitar. Blanda allting. Färdigt. Jätteenkelt att göra och får färdigköpt potatissallad att smaka gammal sopa i jämförelse.
Plötsligt händer det
När Björn var runt ett år åt han i stort sett vad som helst – allt var gott. Sedan blev han mer och mer kräsen. Nu för tiden äter han bara lagad mat på förskolan; hemma äter han hellre enkel mat som keso, frukt, flingor med mjölk, korv, gröt eller smörgås. Men så ikväll bad han om att få smaka på min middag (köttgryta med ris, fast han ville inte äta köttet). När jag senare gjorde grönsakssoppa för att bli av med lite grönsaker som hotade med att bli dåliga ville han hjälpa till och tjatade oupphörligt om att få smaka. När den äntligen var klar och hade svalnat lite åt han två portioner.
Sockerfri glass
Vi har börjat göra en enklare variant av sockerfri glass hemma. Den är superlätt att göra, och både Björn och jag älskar den!
Lägg ungefär lika delar banan och frysta bär eller frukt (små bitar) i mixern. Häll eventuellt på en skvätt grädde:
Ju mer frysta bär man tar i desto mer sorbet-konsistens blir det. Har man mycket banan blir det lite kladdigare. Kör tills det blir en jämn konsistens. Ät genast. Blir det något över kan man frysa den, men den blir ganska hård så man kan behöva tina den lite nästa gång man ska äta den.
Sött men ändå inte
Jul och påsk är de absolut bästa tidpunkterna för att vara sockerfri. När alla andra klagar över paltkoma och för mycket godis delar jag och Björn på ett paket pistagenötter från mitt påskägg och mår hur bra som helst. Utan sötsakerna orkar man dessutom äta mer god mat utan den där hemska övermätta känslan efteråt (det är framför allt sockret som orsakar den).
Med det sagt har jag faktiskt ätit tårta i år. Vi var hos pappa igår och han och sambon hade bakat sockerfri tårta sötad med stevia. Jag har inte använt stevia förut (undviker sötningsmedel eftersom det lätt blir för sött och även om det inte påverkar blodsockret kan den söta smaken fortfarande trigga sötsuget) men tårtan var väldigt god och lagom söt för något man äter vid speciella tillfällen.
Idag blir det påskmiddag hos mamma, och jag tar med mig LCHF-chokladtårta eftersom syrran är hängiven LCHF-are. Inte lika söt som tårtan igår eftersom den bara är sötad med några dadlar, men väldigt god med stark chokladsmak.
Glad påsk!
Låt barnen äta ifred
Det mesta Björn tittar på på TV är helt ok. Vi har hittills lyckats hålla oss borta från Disneys sjuka könsroller och annat skräp, och han tittar rätt mycket på Pixar-filmer som faktiskt är riktigt bra.
Men det finns en sak som jag har reagerat på. I ”På andra sidan häcken” – en animerad Dreamworksfilm om ett gäng vilda smådjur som stjäl mat från folk i en förort – finns en scen där en tvättbjörn berättar om människors matvanor för de andra djuren. Bland annat visar han upp en människa som springer på ett löpband, och berättar: ”Det här tar bort det dåliga samvetet så att de kan äta mer mat.”
Varför har man med en sådan replik i en barnfilm? Den är amerikansk, och kanske har man en ännu mer skruvad inställning till mat där än här, men jag tycker ändå att det går över gränsen. Budskapet till barnen blir då 1) Man ska ha dåligt samvete när man äter mycket mat, och 2) om man tränar får man äta mer (vilket är den enda anledningen till att träna).
Vad gör man? Tar bort filmen? Hoppas att han har tröttnat på den innan han fattar vad de pratar om? (högst troligt). Eller kanske tvärtom ser till att han ser den igen när han är äldre så att vi kan prata om det?
Som pojke löper han en statistiskt sett lägre risk för att drabbas av ätstörningar, men han är inte immun för det. Särskilt inte om han ska matas med vuxnas sjuka föreställningar om mat och hälsa redan från barnfilmerna.
Matlagningsrevolution
Säg hej till min nya bästa kompis!
Till vänster: råvarorna ilagda, färdiga för ungen. Till höger: lite drygt en timme senare.
Svärmor köpte lergrytan åt mig för flera år sedan, men jag fick för mig att det måste vara väldigt komplicerat att laga mat med den så jag har inte använt den förrän nu. Det är ju inte krångligt alls! Man måste lägga den i blöt en stund först, men annars är det ju bara att hiva i maten och ställa den i ugnen. Visst tar den tid innan den är klar, men den sköter sig helt och hållet själv så det är perfekt matlagning för lediga dagar. Jag har hittills gjort helstekt kyckling, köttgryta och kycklinggryta i den, och det blir lika bra varje gång.
