Avanai

You are currently browsing the Film/TV category

Positivt

  • 11 september, 2013 04:53

Lite gladare idag. Gick och tänkte halva dagen igår på att jag är så glad att det blir Peter Capaldi som blir den nya Doctor Who. När jag såg honom i Torchwood – Children of Earth tänkte jag mycket på hur otroligt bra han var. En sån där skådespelare som kan förmedla starka och komplexa känslor utan att egentligen säga eller göra något. Nu hoppas jag på en lite mörkare och mer komplicerad Doctor igen efter söta men flummiga Matt Smith. Om författarna tar tillvara på Capaldis fantastiska talang lika bra som de gjorde med David Tennant kan den tolfte Doctorn bli precis hur bra som helst.

Desillusionerad

  • 28 augusti, 2013 07:11

Tittar på Bamse på DVD tillsammans med Björn, samma filmer som jag såg när jag var liten. Konstigt, jag minns Bamse som snäll och hjälpsam, men när jag ser det nu ser jag vilken självgod liten mallgroda han är, som utnyttjar sin Dunder-Honung till allt från att fuska i fotboll till att kuva folk med våld närhelst han känner för det (”världens snällaste björn”? Knappast). Allt kan lösas med Dunder-honung, men bara Bamse får äta den.  Hans makt är total.

Crossover?

  • 2 april, 2013 06:28

Vi sitter och tittar på Doctor Who. Björn, som leker mycket med sin doktorsväska, uppfattar att någon på TV:n ropar på doktorn.

Björn: Var är doktorn?
Jag (väntar tills the Doctor är i bild): Där! Det är han som är doktorn.
Björn: Men var är Mannen med den gula hatten?
Jag: Han är inte med i den här filmen.

Omskakande

  • 15 januari, 2013 06:50

Jag har inte sett Landet Runt på ett tag; vi följer Vita Huset på DVD och har inte haft vanliga TV:n på speciellt mycket. Men igår såg jag en liten stund, och upptäckte att Henrik Krusvaal har lagt sig till med en otäck liten mustasch. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det här.

Barn-TV-tips

  • 14 november, 2012 07:38

För den som har barn är det ingen hemlighet att det finns HUR MYCKET SOM HELST att välja på när det gäller filmer och TV-program för barn. Mycket av det är rent skräp. Simpla, trista berättelser med tunna karaktärer och övertydlig sensmoral som gör mig orolig för den mentala hälsan hos dem som producerar dem (vilken stackare kom på Bananer i Pyjamas och vilken institution bor de på nu?). Men det finns det som är bra också.

När jag var liten gick jag och såg en film på bio som hette Landet för Längesedan. Jag kommer ihåg att jag tyckte att den var jättebra, spännande och lite otäck. När vi började köpa barnfilm till Björn upptäckte vi att det finns en lång rad uppföljare till Landet för Längesedan som handlar om dinosauriebarnen och deras liv i den Stora Dalen.

Vi köpte några eftersom Björn gillar dinosaurier, men trodde inte att uppföljare skulle vara så mycket att hänga i julgran. Det blev en glad överraskning att se dem och upptäcka hur bra de är! Det är filmer som tar barn på allvar och inser att barn har samma rätt till bra historier som vuxna. Det finns ofta en viss sensmoral, men den är väl inlindad i handlingen och det känns aldrig som om de skriver barnen på näsan eller som om handlingen existerar endast för att leverera sensmoralen, som många barnprogram gör.

Jag har tidigare skrivit kritik om hur barnfilmer skildrar barns lek. Pojkar leker aktivt, fysiskt och fantasifullt medan flickorna har tebjudning med sina dockor eller inte leker alls. Landet för Längesedan är raka motsatsen. Gänget med dinosauriebarn består av både flickor och pojkar, men det görs ingen skillnad mellan dem. De leker tillsammans på ett självklart sätt och det pratas aldrig om att vissa lekar skulle passa pojkar eller flickor bättre. Även könsstereotyper i beteende och utseende lyser med sin frånvaro. Det finns stora aggressiva flickor, små ängsliga pojkar och allt däremellan.

En annan sak jag gillar är att de vuxna har en framträdande roll. I barnprogram och barnböcker är föräldrarna förvånansvärt ofta helt frånvarande eller skymtar bara förbi som en förmanande röst eller någon som torkar upp olyckor då och då. Dinosauriernas föräldrar har personlighet och egna liv, och det finns exempel på olika familjekonstellationer. En av filmerna handlar om ensamstående Triceratopspappan (som är sur, grinig och främlingsfientlig) som träffar en ny partner och hur det påverkar hans dotter. I en annan film får han och hans nya partner ett nytt barn, och filmen handlar delvis om syskonsvartsjuka. Seriens största huvudperson Lillefot är föräldralös och bor med sin mormor och morfar, som han ofta pratar med och ber om råd. De behandlar honom nästan som en jämlike och tar ofta hans funderingar på allvar. En annan av huvudpersonerna har en adoptivbror av en annan art som verkar lite efterbliven och inte kan prata, och en tredje blir mobbad av sina många syskon.

Filmerna berör viktiga ämnen som svartsjuka, sorg, att våga vara sig själv, att göra det som är rätt även när omgivningen inte håller med eller att vara osäker på vad som är rätt, men glömmer aldrig bort att det viktiga är att berätta en spännande och underhållande historia oavsett budskap.

 

Lek

  • 22 augusti, 2012 12:35

Jag lyssnade på Sara Bergmark Elfgrens sommarprat för ett tag sedan, och hon berättade hur fantasylitteratur och -film för henne var ett sätt att fortsätta leka även efter att hon ansetts bli för stor för det. Hon beskrev hur hennes kompisar liksom över en natt började se ner på leken och valde andra sätt att umgås för att markera sin nya status som tonåringar. Jag kommer ihåg det och hur jag också blev lite tagen på sängen av att man inte fick leka längre. Jag och min bästis fortsatte med våra hästlekar ett tag, men sedan började vi på högstadiet och då var det bara killar, fester och smink som gällde. För de andra, vill säga. Jag hade gärna fortsatt leka.

Jag tyckte om hur hon beskrev fantasy/sci-fi/skräck som ett slags lek, som en förklaring på varför man dras till litteratur och konst som kretsar kring övernaturliga fenomen (”rent hittepå” som hon uttryckte sig i sommarpratet). Fast jag skulle nog vilja påstå att ”vanlig” litteratur och konst också är lek och hittepå.

Jag tänkte på det när vi var på Medeltidsveckan. Första gången vi var där råkade vi höra ett medelålders par på samma hotell ondgöra sig över familjer som gick klädda i medeltidskläder. De menade att det var skadligt för barnen att hela familjen klär ut sig, för hur ska de då veta skillnaden mellan fantasi och lek? Jag har tänkt lite på varför det är så roligt att klä ut sig i vuxen ålder, och det enda jag kan komma fram till är att det fortfarande är roligt att leka.

Dallas

  • 20 augusti, 2012 08:06

Tittade på första avsnittet av nya Dallas och upptäckte två problem:

1. Jag kommer inte ihåg vad ursprungliga Dallas handlade om. När jag såg det var jag en liten hästtjej som tittade mest för att det ibland förekom hästar.

2. Jag tycker att Christopher och John Ross ser precis likadana ut (den ena har något längre hår) och har väldigt svårt att komma ihåg vem som är vem. Mitt i alltihop dök någons bror upp och såg även han likadan ut som de andra två fast klädd i arbetarkläder. Byter han till kostym är det kört.

Återstår att se om jag klarar av att följa den här serien. Det var ju inte ens några hästar med i första avsnittet.

Nästan

  • 7 juni, 2012 05:44

När vi åker till landet lyssnar vi på rock på radion, och då är det nästan som i Supernatural när bröderna Winchester susar fram på vägarna och lyssnar på gamla rocklåtar. Förutom då att vi sitter i en Passat istället för en klassisk Chevrolet. Och har bilen full med barn istället för vapen. Och ska till sommarstugan istället för ut på monsterjakt. Annars är det väldigt likt.

Manligt i rymden

  • 24 maj, 2012 11:50

Jag ser om Stargate Universe, och har kommit till trippelavsnittet som avslutar säsong 1 och inleder säsong 2. Jag stör mig på att en serie som gjordes för bara några år (första säsongen 2009) inte har vettigare könsroller. Eftersom jag har folk i min bekantskapskrets som blir rabiata av spoilers kommer resten efter ett hopp.

Ligg still så ska jag hämta scannern

  • 21 januari, 2012 09:47

En sak jag alltid blir irriterad på när jag ser science fiction, oavsett om det är TV eller film, är att så fort någon blir sjuk eller skadad plockar de fram en scanner av något slag. Antingen en stor maskin som man lägger patienten i, eller en liten handhållen grej som man drar över hela kroppen. Den talar sedan om precis vad som är fel.

Det känns som en så slapp genväg av manusförfattarna. Okända sjukdomar och parasiter verkar vara ett favoritämne bland de som skriver science fiction, och kan ge uppslag till alla möjliga spännande berättelser som ofta involverar stor livsfara för alla inblandade och ibland för hela världen. Men för att komma dit måste de alltså hitta en diagnos, och då är tydligen en scanner mycket mer spännande än en riktig läkare?

Om scannern kan analysera hela kroppen på några sekunder, inkl blodprover och allt annat som behövs för att lista ut vad som är fel, och identifiera allt från virus till utomjordiska parasiter – vad ska man då överhuvudtaget med läkare och sköterskor till? Det måste väl vara lätt som en plätt för framtidens/utomjordingarnas tekniker att vidareutveckla scannern så att den även behandlar sjukdomen? Det blir en logisk brist att en så avancerad teknik används så slarvigt. Bara lägg patienten i scannern så blir allt bra igen.

Istället sitter vetenskapsmän/kvinnor eller läkare i vita rockar och tittar i mikroskop i en kamp mot tiden och med stressade ansiktsuttryck. Sedan upptäcker de ett ämne som fungerar, och då verkar manusförfattarna tappa intresset igen. Faran är över, och patienten blir frisk några minuter efter att han/hon fått en injektion av det speciella ämnet (som forskats fram och framställts på en höft, för så går det ju till i läkemedelsindustrin…) Har man sett den här typen av story några gånger och har lärt sig mönstret blir det inte så himla spännande längre.

Kolla bara på House. Hur kul hade det varit om han hade haft en sådan scanner? Avsnitten hade ju varit över på 5 sekunder.