BLW steg 1
Vilda fyller 6 månader först om drygt en vecka, men jag har låtit henne smaka lite på fruktbitar för att hon ska få bekanta sig med smak och konsistenser innan hon börjar äta. Hon fattade mycket snabbare än jag hade väntat mig, och har faktiskt börjat äta en del istället för att bara leka med maten. Jag ger henne bara pyttelite och inte varje dag, samtidigt som jag håller koll på hennes mage, och än så länge verkar hon klara det bra. Björn fick problem med magen när vi började med smakportioner för tidigt, så vi är mer försiktiga den här gången.
Det som slår mig är hur enkelt det är med BLW. Jag ger henne en bit potatis, banan eller melon och så får hon sitta och äta själv. Varför satt vi och tragglade med sked och puréer till Björn när det är så mycket enklare att låta barnet äta själv? Visserligen äter hon med hela kroppen och måste tvättas och byta kläder efteråt, men kladdigt blir det ju även när man matar. Jag önskar att BVC kunde lära ut om plockmat istället för att låtsas som att puréer är det enda alternativet. Till och med Livsmedelsverket tipsar om att man kan ge plockmat istället!
Jag kan göra bebis glad!
Björn har upptäckt att hans lillasyster avgudar honom och tycker att han är det mest intressanta som finns. Så fort hon börjar gnälla eller blir ledsen kommer han springande och börjar hoppa runt och spela pajas och hämtar leksaker åt henne. ”Jag kan göra bebis glad!” ropar han. Och det kan han. Det finns ingen som kan det lika bra som han. Han kan få henne att börja skratta, och då skrattar han också. Vilket får henne att skratta mer för att han skrattar. Är hon ledsen i bilen håller han henne i handen och säger ”Vi är framme snart!”
Funkar det inte säger han till mig. ”Mamma TA HAND om bebis!”
Lilla vän
Björn (till Vilda): Titta på mig! Titta på mig!
Vilda (tittar åt andra hållet)
Björn: Titta på mig! Titta på mig!
Vilda (tittar åt andra hållet)
Jag: Om du ropar på henne istället kanske hon vänder på huvudet.
Björn: Lilla vän! Hej!
Ramla ner!
Björn visar fortfarande ingen svartsjuka mot sin lillasyster, tvärtom är han väldigt omtänksam och vill gärna hjälpa till att ta hand om henne genom att t ex assistera vid blöjbyten och roa henne när hon är ledsen. Han är också väldigt snabb med att säga till oss vad vi ska göra med henne, som att torka när hon dreglar, och hålla och bära henne när hon är på dåligt humör.
Däremot har han kommit på att det är jättekul att putta omkull henne när hon sitter i soffan. Hon sitter ganska bra om hon har ryggstöd, men välter lätt och blir ganska irriterad när hon plötsligt ligger på mage. Det vet förstås storebror mycket väl, och passar på att ge henne en liten knuff när mamma vänder ryggen till. Så nu går det inte att lämna dem obevakade ett enda ögonblick. Ser fram emot att hon kan sitta stadigt så att jag kan sätta henne på golvet.
Nojjigt
Varför är BVC så otroligt viktfixerade? Jag förstår att vikten är ett av de få sätt de har att mäta och dokumentera ett barns utveckling, men tycker ändå att det går lite till överdrift. Vid Vildas senaste besök bestämde vi att vi inte skulle boka någon mer tid över sommaren eftersom vi inte visste när vi skulle vara hemma, utan bokade nästa tid först i slutet av augusti i samband med Björns 2,5-årskontroll. Sköterskan tyckte att det var lite i längsta laget med 2 månader utan något besök, och uppmuntrade oss till att komma in bara för en vägning någon gång under sommaren. Är man på semester någon annanstans i Sverige kan man ju väga där istället, BVC finns ju överallt.
Men vi är lite rebelliska och gillar att leva farligt, så vi tänker inte väga ungen en enda gång på hela sommaren. Tycker det räcker att hon är så tjock att hon alltid växer ur sina kläder på bredden först.
Det viktigaste
Man har inte så stort ordförråd när man är 3 månader, men det finns två ord som Vilda reagerar på och som till och med kan få henne att komma av sig när hon är upprörd: ”Mat” och ”Björn”.
Ledsen
Vi hade en trevlig midsommarafton hemma hos M igår, traditionsenligt med absurt mycket mat. När man slutar må illa efter förra omgången vet man att det snart är dags för mat igen. Barnen var med och Björn uppförde sig väldigt trevligt hela eftermiddagen och kvällen fastän han varit uppe tidigt, missat halva sin sovstund och måste ha varit jättetrött.
Vilda däremot var inte alls glad. Hon började gnälla under eftermiddagen och sedan gråta och skrika till och från och fortsatte så hela kvällen. Sov bra i natt, men satte igång igen strax före fem i morse. Hon kan vara lugn och glad också, men så börjar hon skrika igen utan förvarning. Den här gången tror jag inte det är utvecklingssprång, hon är så ledsen att det måste vara något som är fel. Men vad??? Det finns inget som kan få en att känna sig så hjälplös som en förtvivlad bebis. Hon har fått liknande prickar som Björn hade (och som doktorn sa inte var något och inte smittar…) så jag hoppas att det är de som stör henne och att det snart går över.
Hon sover gott i sjalen i alla fall, så hon och jag har varit på en tidig morgonpromenad.
