Lite eskapism är aldrig fel
Jag hittade det här gamla inlägget och tänkte att det är mer relevant än någonsin. Efter en tuff jobbhöst känns vintermörkret tyngre än på länge, och då hjälper det att hälsa på i andra världar. Vi har precis betat av en hel hög Marvel-filmer om superhjältar.
Björn fastnade särskilt för the Avengers (BÅDE Hulken och Iron Man!!) så den ser vi nästan varje dag. Jag är nästan lika förtjust i den som han är.
När barnen har lagt sig tillbringar jag och FÖ gärna lite tid i soliga Kentucky via tv-serien Justified.
Positivt
Lite gladare idag. Gick och tänkte halva dagen igår på att jag är så glad att det blir Peter Capaldi som blir den nya Doctor Who. När jag såg honom i Torchwood – Children of Earth tänkte jag mycket på hur otroligt bra han var. En sån där skådespelare som kan förmedla starka och komplexa känslor utan att egentligen säga eller göra något. Nu hoppas jag på en lite mörkare och mer komplicerad Doctor igen efter söta men flummiga Matt Smith. Om författarna tar tillvara på Capaldis fantastiska talang lika bra som de gjorde med David Tennant kan den tolfte Doctorn bli precis hur bra som helst.
På tal om könsroller
Bästisen tipsade mig om den här sidan: http://unboundsheep.tumblr.com/post/59225001936/if-its-a-boy-buy-him-a-completely-authentic
Jag kan inte annat än hålla med. Tänk om Lindex och liknande butiker kunde haka på det istället!
Världens finaste hiss
För några dagar sedan var jag på Science Fiction-bokhandeln i Göteborg. De har bytt lokal sedan jag var där sist, och jag har sett fram emot att se hur det blev. Särskilt sedan Bästisen berättade att de har en hiss som ser ut som en TARDIS. Fatta. En TARDIS-hiss. Förväntningarna var skyhöga, men verkligheten överträffade till och med dem:
Jag vill också ha en TARDIS-hiss.
Vi tryckte på knappen för att se om den är större på insidan, med kontrollpaneler och allt, men den kom inte. Lika bra det. Tänk vilken besvikelse om den hade sett ut som en helt vanlig hiss.
Titta mamma, ett rymdskepp!
Vi har tittat på Doctor Who med Björn, och förklarat lite hur saker och ting ligger till. Att TARDIS är ett rymdskepp är ju inte helt självklart ens för en vuxen, eftersom den ser ut som en blå telefonkiosk, men han lärde sig snabbt. Nu när han ser TARDIS flyga över skärmen pekar han på den och säger ”Det är ett rymdskepp!” Jag skulle kunna svimma av stolthet.
Jag har dessutom en temugg och en kakburk i form av en TARDIS, och varje gång han ser dem säger han ”titta mamma, ett rymdskepp!”.
Det är mitt lilla nördbarn det.
Datanörd i vardande
Björn gillar att spela dataspel på kvällarna, och även om barn (och vuxna) helst ska röra på sig och inte sitta stilla framför en skärm, är det gudomligt skönt när han är någorlunda lugn och stilla ett tag så att vi kan se på TV.
När det till slut är dags att lägga sig tar han snyftande farväl av datorn, vill hjälpa till att stänga av den, stänger locket (det är en laptop) och säger ett ömt och tårfyllt godnatt till den.
Udda intressen
Satt och läste om cyanid häromdagen och hittade en lång artikel på wikipedia. Inget konstigt med det, det är ett välkänt ämne som använts länge. Det började med en genomgång av kemi, produktion, förekomst och hur det påverkar kroppen om man får i sig det. So far so good, men sedan kom en länk till en wikipedia-sida som handlar enbart om cyanidförgiftning, och som innehåller en lång och utförlig genomgång av hur och när cyanid har använts till mord och självmord inom populärkulturen. Inte bara i böcker och filmer, utan till och med i dataspel, pjäser och sångtexter! Jag vet inte om jag ska känna mig oroad över att någon har velat lägga ner så mycket tid på att forska om fiktiva cyanidmord, eller tacksam över att personen i fråga lägger sin tid på att skriva märkliga internetartiklar istället för att omsätta sina bisarra specialkunskaper i praktiken.
Min smartphone och jag
Nu har det äntligen hänt: jag har blivit med smartphone. Tyvärr fanns inte den modell jag verkligen vill ha, men den verkar rätt bra den här också.
Jag har aldrig haft en smartphone förut och har bara haft vaga föreställningar om hur en sådan fungerar, så det var en intressant utmaning att få igång den. En fördel med att vara ljusår efter alla andra är att jag fortfarande är helt förundrad över att man kan surfa på den! På riktigt! På internet!
Steg ett: hjälpa den att hitta internet. Det tog jobbets IT-kille en bra stund att hitta vilken liten välgömd ruta som skulle klickas i, och så var den saken klar.
Steg två: uppgradera Spotify så att jag kan använda det i mobilen, vilket var den absolut största anledningen till att jag ville ha en smartphone. Jag har helt enkelt inte samma tid som förr att i lugn och ro lyssna på musik, så om jag ska kunna lyssna alls får det ske på jobbet eller när jag är på väg någonstans, vilket betyder att den måste vara bärbar.
Steg tre: Stänga av alla JOBBIGA JÄVLA LJUD! Herregud vad den piper och håller på. Sms, ok, det kan jag gå med på. Men den piper också när jag får mail och när någon pratar med mig på Google Talk. Det tog en himla massa letande innan jag hittade var jag stänger av det, så jag slipper bli distraherad stup i kvarten av att den vill berätta något för mig.
Steg fyra: Lista ut hur sjutton man ringer från den. Skärmen är touch screen utan några sifferknappar inom synhåll. Hur får man fram siffrorna så att man kan slå ett telefonnummer? Det var inte helt självklart, vilket jag tycker är lite underligt med tanke på att det faktiskt är en telefon.
Tyvärr fick jag inte med mig några kontakter från gamla telefonen trots att jag var noga med att spara allt på simkortet och jag använder samma simkort nu, ska se om jag kan lösa det. För nu när vi har rett ut några grundläggande regler, som att den är till för att spela musik för mig och låta mig ringa till folk, och inte får lov att störa i tid och otid, ska vi nog kunna trivas riktigt bra ihop.
Bokmal in progress
Björn håller till vår stora förtjusning på att bli en riktig bokmal. Han vill att vi ska läsa för honom hela tiden, och det räcker inte med en. ”Läsa många böcker!” säger han uppfordrande och kommer med famnen full, eller packar ner en hel trave böcker i väskan när vi ska någonstans. Ibland tar han boken och ska läsa själv, och sitter då och läser upp boken ur minnet, förvånansvärt exakt.
De senaste dagarna har han börjat med att vi ska spela upp scener ur hans favoritböcker. Särskilt en ur ”Jag gör dig frisk sa lilla björn” av Janosch, där lilla Tiger försöker tala om vad han vill ha till middag, men hans favoriträtter finns inte hemma. Till slut säger han soppa, och det har de! Den scenen måste vi spela upp flera gånger om dagen, och Björn har till och med börjat be om att få skorpsmulor till frukost, för det äter de i boken.
När jag växte upp var läsande en självklarhet. Båda mina föräldrar läste mycket själva, och läste för oss även efter att vi lärt oss läsa. Jag kommer ihåg hur pappa brukade läsa någon (eventuellt lätt förenklad) klassiker för oss på kvällarna, som Jules Verne eller Skattkammarön. Det var böcker som annars låg lite över vår förmåga, men med hans hjälp fick vi ta del av dem redan då. Vilket äventyr det var!
Med mamma gick vi till biblioteket allt som oftast och kom hem med kassar fulla av böcker. Det var nog inte förrän jag gick på högstadiet, eller kanske till och med gymnasiet, som jag upptäckte att det fanns människor som INTE läste hela tiden. Som inte läste alls faktiskt, fast jag än idag inte kan begripa hur man kan leva så.
Jag hoppas vi kan föra över läsandets självklarhet till barnen. Inte minst för att böcker berikar mitt eget liv så mycket, men också för att vi ser hur det stimulerar saker som fantasi, minne och språk hos Björn redan nu. Han går och citerar passager ur böcker, och fortsätter sedan med liknande formuleringar när han pratar om annat, så jag är helt säker på att det hjälper språkutvecklingen.
