Lek
Jag lyssnade på Sara Bergmark Elfgrens sommarprat för ett tag sedan, och hon berättade hur fantasylitteratur och -film för henne var ett sätt att fortsätta leka även efter att hon ansetts bli för stor för det. Hon beskrev hur hennes kompisar liksom över en natt började se ner på leken och valde andra sätt att umgås för att markera sin nya status som tonåringar. Jag kommer ihåg det och hur jag också blev lite tagen på sängen av att man inte fick leka längre. Jag och min bästis fortsatte med våra hästlekar ett tag, men sedan började vi på högstadiet och då var det bara killar, fester och smink som gällde. För de andra, vill säga. Jag hade gärna fortsatt leka.
Jag tyckte om hur hon beskrev fantasy/sci-fi/skräck som ett slags lek, som en förklaring på varför man dras till litteratur och konst som kretsar kring övernaturliga fenomen (”rent hittepå” som hon uttryckte sig i sommarpratet). Fast jag skulle nog vilja påstå att ”vanlig” litteratur och konst också är lek och hittepå.
Jag tänkte på det när vi var på Medeltidsveckan. Första gången vi var där råkade vi höra ett medelålders par på samma hotell ondgöra sig över familjer som gick klädda i medeltidskläder. De menade att det var skadligt för barnen att hela familjen klär ut sig, för hur ska de då veta skillnaden mellan fantasi och lek? Jag har tänkt lite på varför det är så roligt att klä ut sig i vuxen ålder, och det enda jag kan komma fram till är att det fortfarande är roligt att leka.
Nästan
När vi åker till landet lyssnar vi på rock på radion, och då är det nästan som i Supernatural när bröderna Winchester susar fram på vägarna och lyssnar på gamla rocklåtar. Förutom då att vi sitter i en Passat istället för en klassisk Chevrolet. Och har bilen full med barn istället för vapen. Och ska till sommarstugan istället för ut på monsterjakt. Annars är det väldigt likt.
Manligt i rymden
Jag ser om Stargate Universe, och har kommit till trippelavsnittet som avslutar säsong 1 och inleder säsong 2. Jag stör mig på att en serie som gjordes för bara några år (första säsongen 2009) inte har vettigare könsroller. Eftersom jag har folk i min bekantskapskrets som blir rabiata av spoilers kommer resten efter ett hopp.
Långfredag
Björn är med FÖ på dinosaurieutställning på Universeum, och hemma är det behagligt lugnt. Har precis varit i kyrkan med Vilda och Bästisen, ätit lunch och ska snart sätta in påsklammet i ugnen. Passar på att koppla av innan resten av familjen kommer hem igen (misstänker svårt överstimulerad Björn efter alla dinosaurier och andra barn).
Förälskad
Jag blir sällan speciellt intresserad av tekniska prylar, och blir jag det är det för att jag kan använda dem till något bra och då är det rätt oväsentligt hur de ser ut. De behöver inte vara det nyaste, dyraste eller hippaste, bara de funkar någorlunda. Speciellt mobiltelefoner är riktigt ointressanta. Om de kan ringa, skicka sms och håller en hyfsad kvalitet räcker det för mig. Jag hör till de stenåldersmänniskor som fortfarande tycker att kameramobil är lyxigt och modernt, och inte ens har upptäckt smartphones än.
Men nu har jag mött Kärleken, i form av just en mobiltelefon:
Inte nog med att den är så otroligt übersnygg, den är också extremt tålig och klarar av att tappas från höjder och ramla i vatten utan att ta skada. Precis vad jag behöver, eftersom jag är en av de klumpigaste människor jag känner och dessutom ofta lämnar min mobil inom räckhåll för klåfingriga småbarn. Batteriluckan på min senaste mobil är redan skev efter att ha åkt i golvet för många gånger.
Den har inte släppts för försäljning än och jag har ingen aning om vad den har för funktioner i övrigt, men vad spelar det för roll när den ser precis ut som de utomjordiska handdatorerna de har i Stargate Atlantis? Den behöver inte kunna styra rymdbaser och hacka alien-datorer, det räcker att den ser ut att kunna det. Jag slår vad om att man kan använda den som en sådan där medicinsk scanner också.
Ligg still så ska jag hämta scannern
En sak jag alltid blir irriterad på när jag ser science fiction, oavsett om det är TV eller film, är att så fort någon blir sjuk eller skadad plockar de fram en scanner av något slag. Antingen en stor maskin som man lägger patienten i, eller en liten handhållen grej som man drar över hela kroppen. Den talar sedan om precis vad som är fel.
Det känns som en så slapp genväg av manusförfattarna. Okända sjukdomar och parasiter verkar vara ett favoritämne bland de som skriver science fiction, och kan ge uppslag till alla möjliga spännande berättelser som ofta involverar stor livsfara för alla inblandade och ibland för hela världen. Men för att komma dit måste de alltså hitta en diagnos, och då är tydligen en scanner mycket mer spännande än en riktig läkare?
Om scannern kan analysera hela kroppen på några sekunder, inkl blodprover och allt annat som behövs för att lista ut vad som är fel, och identifiera allt från virus till utomjordiska parasiter – vad ska man då överhuvudtaget med läkare och sköterskor till? Det måste väl vara lätt som en plätt för framtidens/utomjordingarnas tekniker att vidareutveckla scannern så att den även behandlar sjukdomen? Det blir en logisk brist att en så avancerad teknik används så slarvigt. Bara lägg patienten i scannern så blir allt bra igen.
Istället sitter vetenskapsmän/kvinnor eller läkare i vita rockar och tittar i mikroskop i en kamp mot tiden och med stressade ansiktsuttryck. Sedan upptäcker de ett ämne som fungerar, och då verkar manusförfattarna tappa intresset igen. Faran är över, och patienten blir frisk några minuter efter att han/hon fått en injektion av det speciella ämnet (som forskats fram och framställts på en höft, för så går det ju till i läkemedelsindustrin…) Har man sett den här typen av story några gånger och har lärt sig mönstret blir det inte så himla spännande längre.
Kolla bara på House. Hur kul hade det varit om han hade haft en sådan scanner? Avsnitten hade ju varit över på 5 sekunder.
En bunt nördar
Jag var på nördfika i tisdags. Det arrangerades av Geek Women Unite i Göteborg, och var inte mer komplicerat än att tid, datum och namnet på ett café annonserades på Facebook och så kunde den som ville träffa andra nördiga kvinnor gå dit.
Jag fick med mig Bästisen och skyndade in till stan så fort FÖ kommit hem och tagit över Björn. Det var inte svårt att hitta rätt gäng. Inte för att de egentligen såg så väldigt nördiga ut, utan för att det syns när någon letar efter eller väntar på någon de ska möta. Alla var lite stela och nervösa först, men efter ett tag tinade vi upp och började diskutera TV-serier, science fiction, böcker, dataspel, medeltidsdans och allt möjligt annat.
Jag är som jag skrivit tidigare inte den som gör sig allra bäst i sociala sammanhang, särskilt med folk jag inte känner sedan tidigare, men jag hade jätteroligt! Jag ska definitivt försöka gå nästa gång. Inte för att de jag umgås med annars är idioter, men det var härligt att träffa ett helt gäng intelligenta kvinnor som alla delar mina intressen och är vana vid att inte passa in i normen.
Jag tänkte på vilken skillnad det är mot när jag träffar folk i föräldrasammanhang, t ex i mammagrupper eller när man börjar prata med andra småbarnsföräldrar på en fest. Då är vår enda gemensamma nämnare att vi har lyckats föröka oss, vilket inte säger så mycket. Det blir lätt väldigt ljumma samtal där båda försöker undvika att trampa den andra på tårna och håller sig till säkra klichéer. Vet man från början att man har något gemensamt blir det lättare att våga lära känna varandra och då kan även olikheterna få komma fram och blir mindre skrämmande.
Den enda besvikelsen var lasagnen som café Cappuchino vid Kungsportsplatsen serverade. En torr pastaklump med lite köttfärs. Ingen sås eller ost. Lasagne tycker jag ska serveras rykande het, täckt av krispig ost och badandes i bechamelsås och smält fett. Annars är det inte lasagne. Dessutom envisas de med att servera te i glas, så att man måste vira en halkig servett runt för att kunna hålla i glaset, och det är så upprörande att det kommer mer om det i ett annat inlägg.
Dag 30 – sorgligaste dödsfallet
Märklig avslutning på utmaningen: sorgligaste dödsfallet. Tja, varför inte sluta med vemod och doom and gloom liksom.
Det här kommer från en serie som inte är någon storfavorit annars, nämligen House. Jag gillar House och tittar gärna på det, men det är Hugh Laurie som utgör den största behållningen. Serien är helt enkelt inte tillräckligt välskriven för att jag ska verkligen älska den, och utan Laurie hade den nog inte varit särskilt bra alls.
Det sorgliga frånfället i fråga utspelar sig i avsnitt 16 säsong 4 och heter Wilson’s Heart. Har du inte sett så långt får du sluta läsa här. Övriga, fortsätt efter hoppet:
Dag 29 – Nuvarande besatthet av en TV-serie
Det här är nog ganska uppenbart. Jag började se Doctor Who när den gick på SVT för några år sedan. Mot slutet av första säsongen byter de skådespelare till huvudrollen, och jag som inte kände till att de redan gjort det 9 gånger tidigare under seriens gång och att det är ett inslag i handlingen, tyckte att det var skitlöjligt och ville inte se mer. Nu var ju inte det något problem eftersom SVT inte sände mer.
Men efter några månader av ihärdigt tjat från en Doctor Who-frälst kompis gick jag med på att låna säsong 2 av henne och se vidare. Jag fastnade med en gång för den nya skådespelaren (David Tennant) och de fantastiska berättelserna, och serien utvecklade sig till något av det bästa jag har sett. Innan säsong 5 bytte de skådespelare igen, och även om jag saknar Tennant som var en fantastisk Doctor är den nya (Matt Smith) också riktigt bra och manuset och produktionen fortsätter hålla samma höga klass.
Det är svårt att beskriva vad som gör Doctor Who så bra. Det enda jag kan säga är nog att manuset är så otroligt välskrivet, det finns så många lager och känslor under ytan trots att det till synes ”bara” är en äventyrsserie i delvis SF-miljö. Skådespelarna är fantastiska, och trots tidsresor, rymdmonster och annat fantastiskt känns det nästan alltid trovärdigt. De klarar att hålla balansen mellan allvar och humor, och kan gå från djupaste sorg eller ångest till fartfyllda äventyr med glimten i ögat utan att någonsin halta.
