Avanai

4 år av frihet

  • 20 januari, 2011 01:07

Jag ser på bloggens statistik att det är en och annan som hittar hit genom att söka på sockerkänslighet. Jag skriver sällan om min sockerkänslighet på bloggen, eftersom det helt enkelt inte är något jag tänker speciellt mycket på. Nästa vecka har jag varit sockerfri i fyra år, och för att fira det har jag uppdaterat min sida om sockerkänslighet med lite mer information. Jag hoppas att ni som söker på sockerkänslighet och hamnar här hittar det ni letar efter. Annars får ni gärna kontakta mig och berätta vad det är ni saknar.

Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna sluta helt att äta socker, men nu har det gått fyra år och det är lättare än jag någonsin skulle kunnat föreställa mig. Så länge jag äter bra (jag följer en form av GI med grova kolhydrater och regelbundna måltider) känner jag aldrig något sötsug. För en sockerknarkare som mig är det en otrolig lättnad. Det händer att jag saknar att kunna äta godis och kakor, eftersom det ofta kändes som en enkel lösning när jag var trött och hängig. Jag kan också sakna den sociala sidan av att dela på en chokladbit eller äta tårta eller kaka när man firar något, och blir ibland trött på att  hela tiden vara annorlunda bland andra som kan äta vad de vill.

Men för mig var socker verkligen en drog, som påverkade hela livet och låg som en ständig dimma i huvudet. Att vara sockerfri är något jag är tacksam för och stolt över varje dag, även om jag numera  har slutat predika sockerfrihetens lov för min omgivning (om jag inte blir tillfrågad förstås, då kan jag predika hur länge som helst).

Nu för tiden är livet utan socker bokstavligen vardagsmat och kräver inte speciellt mycket ansträngning att upprätthålla. Det finns några saker jag måste göra som jag hade sluppit om jag inte varit sockerkänslig. Jag måste skriva i min kostdagbok varje dag för att hålla lite koll på vad jag äter. Jag måste äta tillräckligt mycket och ofta (inga överhoppade luncher eller sena middagar) och hålla mig borta från saker som vitt ris, skalad potatis och vitt bröd, även om jag kan göra enstaka undantag (där kommer dagboken in igen så att undantagen inte springer iväg och blir regel). Jag behöver protein till frukost för att hålla blodsockret stabilt, vilket kan kännas bökigt när man inser på kvällen att äggen är slut och affären är stängd. Men det är allt. Ingen abstinens, inget sötsug, inga krångliga dieter eller behandlingar. Inget speciellt man måste köpa eller göra utöver att ha lite koll på sig själv och se till att man har mat hemma.

Ibland känns det som om jag får livet utan socker att framstå som rena himmelriket, men jämfört med hur det var när jag åt socker är det faktiskt en ganska bra liknelse. Jag kan inte nog understryka vilken skillnad det var att sluta med socker. Det var som att få ett nytt liv. Jag var tvungen att på nytt bearbeta saker jag varit med om som barn och tonåring, eftersom jag levt många av de åren i en dimma av socker och nu kunde tänka helt klart för första gången. Min panikångest försvann och jag kunde börja se positivt på mig själv och mitt liv och inse att jag faktiskt hade goda sidor och förtjänade att må bra. Det är ett jävligt stort steg!

Om någon tycker att det är överdrivet att min son inte får äta socker kanske det kan förklaras med det här inlägget. Sockerkänslighet är ärftligt, och vi vet inte än om Björn är sockerkänslig eller inte. Hans pappa är det inte, så han har god chans att slippa. Men varför ta risken att ge honom något han kanske mår dåligt av eller blir beroende av, när han är för liten för att ens veta om att det finns?

Jag skulle vilja skriva mer om sockerkänslighet i bloggen, ifall det är någon som har glädje av det. Jag blir ofta inspirerad av Sagogrynets fina amningsblogg där hon skriver om sina erfarenheter och lägger fram fakta om amning. Även om sockerberoende säkert är ointressant för de flesta har jag ju gott om erfarenhet att dela med mig av och kan kanske hjälpa någon.

3 Comments

  1. Helen skriver:

    Jag tycker att det är jätteintressant, tror kanske jag kan va ”lite” sockerkänslig om det nu funkar så? Det går i perioder tycker jag, skulle gärna ha slutat med socker särskilt i lösgodisform, det är ju faktiskt sällan gott men ibland blir det ju så ändå :) Vincent (min son som är 3 dagar äldre än Björn) får inte heller socker, det är ju inget han varken behöver eller saknar! Förresten håller jag med om Sagogrynets blogg, underbar! Och jobba deltid är faktiskt perfekt :)
    Ha det bra!

  2. Avanai skriver:

    Helen: Tack för kommentaren! Jodå, man kan vara mer eller mindre sockerkänslig, och även reagera mer på vissa kolhydrater än på andra. För mig var alltid godis den stora frestelsen medan andra kan vara mer sugna på vitt bröd eller pasta och för någon annan är det kanske alkohol som lockar mest.

  3. L skriver:

    Fyra år! Yay!!

Kommentera