Avanai

Abstinens

  • 23 mars, 2011 07:24

När jag insåg att jag var beroende av socker och inte mådde bra av det ville jag bara sluta. Det var ju självklart, det var sockret som fick mig att må dåligt alltså måste sockret bort.

Att sluta rätt av var ungefär som att ha influensa. Jag mådde jättedåligt i en vecka; var dödstrött och yr, hade huvudvärk och ångest. Sedan gick det över och jag mådde bra igen. Ett tag. Tills jag trillade dit igen.

Det tog lång tid att förstå att det faktiskt inte är det enklaste sättet. Inte förrän andra försöket i Radiant Recovery förstod jag att det faktiskt fungerar bättre att ta det sakta. Radiant Recoverys program bygger långsamt upp en ny stabilitet i kroppen, jämnar ut blodsockret och slätar ut bergochdalbanan av känslor. Det gör att behovet av socker minskar. En vacker dag upptäcker man att man faktiskt inte vill ha, och att det är dags att sluta. Det känns helt ok, man hoppar över sin vanliga efterrätt och så är det inte mer med det. Kanske några dagar av milt obehag, sedan är det också över.

När jag pratar med folk som precis har upptäckt sin sockerkänslighet blir jag påmind om den där otåligheten jag hade då. Det var ju sockret som var problemet; klart att det måste bort! Det var så svårt att förstå varför jag måste traggla med frukost och regelbundna måltider i månader först. Och varför sa de andra åt mig att fortsätta äta socker tills jag var redo att sluta? Jag ville ju sluta NU!

Nu har det gått några år och jag förstår precis varför programmet är uppbyggt som det är.

När man är sockerkänslig har man för låga nivåer av signalsubstanser som får en att må bra. Man självmedicinerar, ofta omedvetet, genom att äta socker. Sockret höjer signalsubstanserna och man mår bättre. Kanske till och med jättebra! Men receptorerna i hjärnan som tar emot dessa signalsubstanser försöker behålla balansen i systemet, så de börjar gradvis stänga ner sig. Det betyder att man måste öka dosen för att få samma effekt. Man utvecklar en tolerans. Innan man vet ordet av äter man sötsaker varje dag – inte för att man mår bra av det utan för att man måste. Gör man inte det kommer abstinensen och ett sötsug som icke-sockerkänsliga inte kan föreställa sig. Det  handlar inte om att välja – man MÅSTE. En del av att vara sockerkänslig är en brist på serotonin, som bland annat reglerar vår impulskontroll. En sockerkänslig hjärna ur balans saknar helt enkelt de kemiska förutsättningarna för att säga nej tack till sockret.

Slutar man med socker på det här stadiet hamnar hela kroppen i chock. Plötsligt försvinner de där regelbundna doserna med signalsubstanser, vilket betyder att nivåerna störtdyker. Man mår helt enkelt asdåligt, både psykiskt och fysiskt. Man kan härda ut, och abstinensen minskar så småningom, men grundproblemet försvinner inte. Det svajiga blodsockret och de låga nivåerna av må bra-substanser finns fortfarande kvar. Förr eller senare står man bokstavligen med handen i kakburken igen. Växlar man så här mellan abstinens och missbruk befinner sig kroppen i ständigt kaos.

Alternativet då? Börja med frukost. Protein, grova kolhydrater som mättar länge. Blodsockret stabiliseras i alla fall en del av dagen, man mår lite bättre. Sedan börjar man skriva matdagbok, börjar hitta samband mellan vad man äter och vad man mår. Sedan lunch och middag, protein, regelbundna tider. Man äter fortfarande socker, men bara till måltider. Blodsockret stabiliseras lite till, och med det även signalsubstanserna. Den känslomässiga bergochdalbanan planar ut. Nästa steg är en potatis på kvällen. Potatis efter en proteinrik middag bildar serotonin. Serotonin gör att du mår bra och ger dig förmågan att välja. Du kan börja kontrollera vad du äter. Men det fungerar inte förrän kroppen har hunnit vänja sig vid de där regelbundna, stadiga middagarna. Det tar tid. Månader.

Men sedan står man där en dag och inser att man har glömt sin sockerdos och att det inte gör något. Att man blev sockerfri liksom i förbigående och att det är dags att börja leva sitt liv.

Att bygga upp ett missbruk, oavsett vilket, tar många år. Att bli frisk igen tar tack och lov inte så lång tid, men det tar tid. Kroppen är så otroligt komplicerad och det är så mycket som ska läka och hitta balansen igen. Inte minst måste man hinna hänga med mentalt. Ingen klarar av att göra stora omställningar i sitt liv på kort tid, och sedan behålla dem.

Här finns en intressant artikel om signalsubstanser för den som vill veta mer!

Kommentera