Avanai

Matvrak med förhinder

  • 28 september, 2011 09:08

Jag ska skriva om något jag har velat skriva om länge men har haft svårt att sätta ord på. Att skriva om skam känns i sig lite skamligt.

Nu när illamåendet börjar lugna sig (jag spyr fortfarande om jag glömmer äta tillräckligt ofta, men annars går det bra) kommer istället gravidhungern! Det känns som om jag skulle kunna äta hur mycket som helst, och god mat är en ännu större njutning än när jag inte är gravid. Idag köpte jag en stor macka från Subway på väg till jobbet som skulle räcka fram till lunch, men innan kl 9 hade jag ätit upp den. Sedan satt jag på kontoret och sörjde över att min goda macka var slut…

Det var samma sak när jag väntade Björn; i andra trimestern var jag konstant hungrig. Det borde inte vara ett problem, för i mitt liv är mat tack och lov ingen bristvara, men det är faktiskt lite jobbigt. Även om man ”får” äta mer när man är gravid, och jag är nöjd med min vikt, känns det lite besvärande att vara ett sådant matvrak. Jag kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste vara om man dessutom är överviktig.

I hela mitt liv har jag fått lära mig att kvinnor ska äta med måtta, oroa sig för vikten och absolut inte vara glupska eller överdrivet hungriga. Jag kommer ihåg även som ganska liten hur kvinnliga släktingar på släktkalasen tackade nej till tårta eftersom de bantade, för att sedan lite skamset acceptera ”en liten bit då”. Att banta var, och är, så självklart, men jag har nog aldrig träffat en kvinna som njuter av maten med samma självklarhet. Maten kommer alltid med en liten bikänsla av skam.

Jag läste en krönika för ett tag sedan i GP, där den unga kvinnliga krönikören skrev att hon trodde att de flesta kvinnor i vårt samhälle har ett stört ätande, även om bara vissa råkar ut för en riktig ätstörning. Jag tror det ligger mycket i det, och det stör mig att jag inte kan skaka av mig de där envisa skamkänslorna kring mat trots att jag aldrig har haft några problem med vikten och faktiskt äter rätt nyttigt.

Att låta bli socker utesluter ju många av de födoämnen som andra verkar ha mest dåligt samvete över, men ändå går jag inte fri. Mitt känsliga blodsocker gör att jag måste äta regelbundet, ganska mycket och med mellanmål. Att sitta och peta feminint i en sallad eller hoppa över frukosten leder ofelbart till en blodsockerkrasch. Många gånger har jag fått höra ”kan du verkligen äta allt det där?” eller ”ska du äta IGEN?”. Även om jag vet att det inte är illa menat ligger frågan kvar och bränner och jag önskar att jag kunde slänga maten istället för att äta den.

Ju mer jag tänker på hur absurt det här är, desto mer vill jag bli fri från det och njuta av maten helt utan förbehåll, men hur gör man?? När jag är gravid får jag dessutom frågor om min vikt, som jag inte behöver handskas med annars, och upplever att min kropp granskas av omvärlden betydligt mer än den gör annars. Varför tror folk att det är OK att kommentera eller fråga om min vikt bara för att jag är gravid? När någon frågar ”har du gått upp mycket?” blir jag osäker. Vadå, ser de inte själva att jag inte har det? Försöker de antyda något??   

Det kanske gäller att helt enkelt bestämma sig, och stänga öronen för vad folk säger. Och framför allt sluta gå och inbilla sig vad folk tänker, för det vet jag ju faktiskt ingenting om. Jag är i övrigt ganska bra på att strunta i andras åsikter eller hur ”samhället” tycker att man ska leva, så visst borde jag väl kunna göra det nu också?

3 Comments

  1. Linda skriver:

    Jag känner igen mig i allt du skriver. Och jag håller också med krönikören, så fort jag och kvinnor i min närhet kommit in på ämnet mat och vikt så kommer det fram att vi lider eller har lidit av stört ätande hela bunten. Vi har alla vuxit upp med mammor som ständigt bantat (vars egna mammor ständigt bantade…) och vi lärde oss jargongen redan som små. På dejter skulle vi inte äta upp utan peta i maten och på tjejmiddagar skulle vi göra samma sak fast med kommentaren ”åh vad sjukt mätt jag är!” efter typ en halv tacos. Det här är en av de saker jag är räddast för att föra över på min dotter, även om jag aldrig varit så nöjd i min kropp som jag är nu och äter med god aptit.

  2. Avanai skriver:

    Linda: Åh vad skönt att höra att jag inte är ensam, jag började just tro att jag är störd och alla andra normala :) Jag är glad över att jag än så länge har en son och inte någon dotter. Visserligen kan han också råka ut för problem kring kroppsfixering mm, men risken känns så mycket mindre än med en flicka. Skönt att du är medveten om problemet, då är det nog lättare att hjälpa din dotter att växa upp med ett friskt ätande!

  3. Amanda skriver:

    Trösta dig med att det är hemskt oartigt att kommentera andras portioner och matintag. Det har Magdalena Ribbing sagt :)
    Jag väntar barn och är snart i åttonde månaden. För första gången i mitt liv är jag glad över min putmage. Det är så skönt! Vi får väl se vad som händer när barnet är ute…

Kommentera