Avanai

Var är nödbromsen?

  • 20 december, 2011 06:28

Jag har klippt ner Björns lurviga icke-frisyr till en som mer liknar liten-pojke-som-blir-klippt-av-mamma-frisyr, det vill säga ungefär lika ojämn men mycket kortare. Han har även börjat växa lite mer på längden just nu och är inte lika rund som han har varit hela hösten. Resultatet är att han plötsligt ser mycket äldre ut, och jag får lite ångest av att han växer upp så fort. Tillsammans med alla framsteg han gör hela tiden känns det som om han ska börja i skolan imorgon och flytta hemifrån nästa vecka.

Jag funderar på varför det känns så jobbigt att barnen växer upp. Jag vet inte om andra känner så också, men man hör ju ofta hur folk pratar om att barnen växer upp så fort, att vi inte hinner med, att det går för fort. Det kan säkert ha att göra med att man själv inte utvecklas lika fort. Jag kommer ihåg när jag blev vuxen hur jag plötsligt upplevde att tiden gick fortare. När jag runt nyår såg tillbaka på året som gått hade det inte hänt alls lika mycket som jag var van vid.

Som barn och tonåring förändras man enormt mycket på ett år, både fysiskt och mentalt men kanske framför allt mentalt. Man lär sig en massa saker, tänker och upplever och kommer till nya insikter. Som vuxen gör man också det, men i en betydligt lägre takt. Jag känner mig fortfarande som samma person som lever ungefär samma liv nu som för ett år sedan. Björn däremot… Han har hunnit bli dubbelt så gammal som för ett år sedan och gått från nästan-fortfarande-bebis som inte kunde gå eller prata, till förskolebarn som springer nästan obehindrat, lär sig nya ord varje dag och förstår saker på en nivå som inte gick att föreställa sig när han skulle fylla ett.

Men enligt min långsamma vuxenvärld borde han fortfarande vara en hjälplös liten bebis som jag måste ta hand om dygnet runt. Att se honom växa upp ger mig en känsla av hjälplöshet och att tiden springer ifrån mig. Det har säkert också att göra med att man vänjer sig vid att vara behövd. Har man väl tagit hand om ett spädbarn är det svårt att släppa taget och inse att han klarar mycket själv redan nu, och lär sig nya saker varje dag. Det var ju inte länge sedan jag var hela hans värld. Nu är jag bara en del av den.

1 Comment

  1. Lisa skriver:

    Det är vemodigt. Jag satt mittemot en liten 5-6 mån bebis idag på tunnelbanan som låg och snuttade och gnydde hos sin mamma och jag greps just av vemod över att min 2åring och snart 4åring är så stora och inte längre en symbiotisk del av mig som förr. Men det är också fantastiskt hur de utvecklas till egna individer.

Kommentera