Vem vinner?
Harmonin vi hade för ett tag sedan varade mycket riktigt inte. När Björn blev sjuk för två veckor sedan slutade alla rutiner att fungera, och trots att han är bättre nu blir han lättare trött och orkar inte alltid med sig själv riktigt. Då blir det lätt skrik och gråt när han inte får som han vill. Igår fick han ett riktigt utbrott när han inte fick leka mer med pappas dator. Det är väldigt sällan han blir så upprörd, och det är lite otäckt när han bara skriker och man inte når fram till honom.
Det får mig att tänka mycket på när det är ok att tvinga på honom min vilja och när det inte är det. Jag har läst blogginlägg och kommentarer från AP-föräldrar som menar att man aldrig får sätta sin egen vilja över barnets, för hans vilja är lika mycket värd som min. Jag håller med om värdet, men inte om att man aldrig får tvinga. I en situation där två personer inte är överens måste antingen någon få sin vilja fram eller så måste man nå en kompromiss. Att kompromissa med en övertrött tvååring är omöjligt, så antingen får han som han vill eller så tvingar jag honom att göra som jag vill (t ex byta blöja eller gå och lägga sig).
Jag vill så långt det går komma bra överens med Björn och ha kul ihop med honom, men i grund och botten är jag ju inte hans kompis utan hans förälder. Mitt jobb är att visa honom hur man uppför sig och hur man tar hand om sig själv och andra framför allt genom att föregå med gott exempel. Det innebär också att sätta gränser för vad jag själv vill och orkar med, och förvänta mig att de respekteras, precis som jag så långt det bara går respekterar hans gränser.
Men det är så svårt att veta var gränsen går mellan att befästa mina gränser och att kränka hans. Har jag rätt att bära in honom i sovrummet och hindra honom från att klättra ur sängen när han inte vill sova men jag vet att han verkligen behöver det? Får jag verkligen dra av honom en smutsig tröja när han skriker nej och försöker hålla fast den? Eller lyfta upp och bära iväg honom när vi ska någonstans och han retas och går åt andra hållet? Det skär i hjärtat varje gång och jag kan inte låta bli att undra vad det gör med honom på lång sikt. Jag skulle ju aldrig behandla en vuxen på det sättet. Samtidigt är det jag som förälder som ansvarar för att vår vardag fungerar och att han blir väl omhändertagen tills han lär sig att ta hand om sig själv.
Jag vill inte ha ett barn som lyder, jag vill ha ett som kan tänka själv, lyssna på sin egen kropp och ha självrespekt och god självkänsla. Men samtidigt måste vårt liv fungera och ibland är han helt enkelt för liten för att kunna bestämma själv. Men hur vet man vad som är ok och vad som eventuellt ställer till med skada? Kanske att jag kan svara på mina egna frågor om några år när jag varit med två (eller fler) barn genom självständighetsåldern. Eller kanske inte.
Oj, vad jag känner igen mig. Jag tycker det där är jättesvårt.
Att jag får handgripligen lyfta bort eller hindra mina barn från farliga saker är ju självklart. Men i ärlighetens namn uppstår ju många situationer där man ”måste” ett eller annat. Klä på sig för att gå till dagis, t ex. Inte stå i duschen i en halvtimme för att det går en massa varmvatten och han blir så torr att han får eksem, trots insmörjning. Gå på toa i tid. Har man då en viljestark unge som protesterar mot i stort sett allt bara för att han kan, eller för att momentet att byta aktivitet är svårt, så…
Jag har provat att förbereda, förklara, sätta timers och gudvetallt. Och många gånger känner jag att jag kränker hans personliga gränser, men vet inte hur jag annars ska lösa situationen.
Och det där gäller ju lillasyster också, som just är i fasen när alla spännande saker i hemmet (toaborstar, papperskorgar, elkontakter, telefoner, skor…) ska undersökas och stoppas i munnen.
Jag tror att som med så många andra saker i livet är man inte i farozonen att begå de ”värsta” misstagen när man har reflekterat över något. Har man väl identifierat ett dilemma och funderat över det är man aktsam, man anstränger sig för att göra så gott man kan utifrån de grundvärderingar man har. De största problemen uppstår som regel när man inte alls tänkt efter, när man inte ifrågasatt och inte ser att det kan finnas mer än ett sätt att hantera olika situationer. Så bara genom att du har en klok konversation med dig själv om det här visar ju på att det antagligen inte finns så mycket orsak till oro.
Andrea: Skönt att jag inte är ensam om de funderingarna! Att skydda sina barn från livsfara är ju en självklarhet, men precis som du säger finns det ju massor av icke-livshotande situationer där man känner sig tvungen att köra över barnet av en eller annan anledning. Jag hoppas att viljornas kamp är lärorik för barnet, vem som än ”vinner”. Han kommer ju ägna resten av livet åt att på olika sätt försöka få som han vill gentemot andra människor, så det är kanske inte fel att få öva på sina föräldrar och uppleva att ibland får man sin vilja fram och ibland inte. Men jag ser fram emot när man kan diskutera mer med honom och slipper ta till sitt fysiska övertag.
Li: Tack för uppmuntran! Jag hoppas också att det hjälper att vara medveten om ett problem och fundera över det. Det borde i alla fall minska risken att begå riktiga övertramp. Jag tror att en av förutsättningarna för att vara en bra förälder är att man ständigt ifrågasätter sin förmåga att vara just förälder, istället för att förlita sig på olika metoder, lyssna på experter eller ta för givet att det man gör alltid är rätt. Mamma (och pappa) vet verkligen inte alltid bäst, men ibland så….
Jag tycker en kommer ganska långt på att fundera över hur viktig varje enskild fight är för en själv. Ibland kanske en ger sig in i något av ren slentrian. Som igår när jag sa nej till Hrönn när hon ville åka en stor uppblåsbar rutschkana på Frölunda torg, trots att vi inte hade bråttom någonstans och trots att jag hade de 30 kronor på mig som tio minuter kostade. Jag hade kunnat välja att ”vara konsekvent” men jag valde istället att låta henne ”vinna”. Det bästa hade såklart varit att tänka efter innan jag svarade från början, men det löste sig ändå på ett bra sätt.
Ibland kanske det är viktigt att ta av den smutsiga tröjan, andra gånger kanske den kan få sitta kvar… Tycker för övrigt att Lars H Gustavssons liknelser med de tre ”korgarna” är väldigt bra. En med (några få viktiga) saker som föräldrarna bestämmer över helt och hållet, en med saker som kan diskuteras och en med saker som barnet får bestämma själv över.
Det här svaret löser väl egentligen inga problem, men jag ville dela med mig av några reflektioner iallafall.
Jonna: Ja det är nog klokt att tänka efter först så man inte bara säger något utan verkligen vet vad man själv vill. Håller med om att liknelsen med korgarna är jättebra och tänker mycket på det. Vad kan jag gå med på, vad spelar ingen roll och vad är jätteviktigt? Då handlar det ju inte längre om vem som ska få bestämma, utan vart vi vill komma med det vi bestämmer (oavsett vem som får bestämma).