Avanai

Ångest

  • 25 februari, 2012 09:36

Trots att jag inte är den som oroar mig speciellt mycket i vanliga fall, och trots lugnande besked från flera bekanta om liknande upplevelser som visade sig inte vara något problem alls, kan jag inte låta bli att oroa mig mer och mer över att magen inte hade växt. Visst kan det vara normalt, men tänk om det är något fel?

Barnmorskans lugnande ord i stil med ”det är vanligt att måttet planar ut nu, men vi gör en extra mätning för säkerhets skull” har i mitt huvud förvandlats till ”bebisen kommer att dö och det är ditt fel”.

Det är hemskt att vara så maktlös och inte veta vad som verkligen pågår där inne. Jag har svårt att tänka på något annat än att Junior kanske inte mår bra, trots att hen rör sig som vanligt. Och OM det är något fel, är det på grund av något jag har gjort? Något jag fortfarande gör? Med något som pågår inne i min kropp är det svårt att inte ta på sig fullt ansvar, och rädslan för att något skulle kunna hända min lilla bebis, när det är tänkt att den ska vara trygg inne i livmordern, är outhärdlig.

Möjligheterna att strula till det för sin bebis känns plötsligt oändliga. Att oroa sig är inte heller bra, bebisen är med och delar på stresshormonerna i mitt blod. Så jag utsätter mitt barn för en risk helt enkelt genom att oroa mig för att jag har gjort det. Vilket naturligtvis inte gör det ett dugg lättare att sluta oroa sig.

Hur ska jag kunna vänta en hel vecka för att få veta om magen har börjat växa igen??

Det sätter i alla fall saker och ting i perspektiv. Plötsligt kvittar det fullständigt hur förlossningen blir, och min tidigare rädsla för kejsarsnitt känns nu helt irrelevant. Bara bebisen får leva och födas spelar inget annat någon roll.

7 Comments

  1. Familjen Toad skriver:

    <3 <3 Håller tummarna för att allting är som det ska och att du kan slappa av lite.

  2. TuvaLiten skriver:

    Jobbigt:( men du, om du är så orolig tycker jag inte att du ska vänta en vecka utan ringa din BM på måndag och be henne fixa ett tillväxtultraljud NU. Jag fick vänta 5 dagar på mitt UL men BM sa att om jag oroade mig för mycket så skulle jag ringa till förlossningen och be dem kolla med UL med en gång. Att oroa sig är ju inge bra :( Jag ”lyckades” ändå vänta dom där dagarna, då jag kände bebis buffa runt som vanligt och kände mig lugn med det, även om oron så klart gnagde i bakhuvudet. Och sen intalade jag mig att OM det vore jättealarmerande att magen inte växt något (på 3 v för mig) så hade ju BM dragit igång en utredning direkt och inte låtit mig vänta.
    Kram ♥

  3. SusyQ skriver:

    Men usch va jobbigt det låter. Håller med TuvaLiten om att du ska ringa direkt på måndag och begära ett UL, skulle de vägra finns det alltid nån privatklinik som kan hjälpa dig. Håller tummarna för att du ska slippa din oro snart!
    Styrkekramar

  4. Avanai skriver:

    Tack, vad snälla ni är! Det har varit bättre idag, så jag ska försöka hålla mig lugn och vänta till fredag. Annars kan jag ringa BM och se om det går att skynda på. Det känns lite fånigt när det med största sannolikhet inte finns något att oroa sig för, men när det gäller barn är det svårt att hålla huvudet kallt. Hoppas också att det är som TuvaLiten säger, att hade det funnits skäl till oro hade BM reagerat mer istället för att bara boka en ny mätning en vecka senare.

  5. Jonna skriver:

    Är det inte så att när bebisen sjunker längre ner i bäckenet så tar den inte lika stor plats = magen behöver inte längre växa i samma utsträckning?

    • Avanai skriver:

      Jonna: Jo, tydligen är det normalt att kurvan planar ut lite eftersom bebisen sjunker, men det ska inte sluta växa helt. I värsta fall (jodå, jag har googlat) kan det betyda att bebisen får för lite näring, och då måste man plocka ut den tidigt. Men (också enligt samma googlande) är SF-mått ingen exakt vetenskap och det blir lätt felmätningar och variationer.

  6. Andrea skriver:

    Kram!

    Klart allt är bra med bebisen. Men oron kan ju finnas där ändå. Ringa bm är ju ingen dum idé alls.

Kommentera