Avanai

Babylycka

  • 26 mars, 2012 08:56

I väntan på tredjedagsgråten/mammablues tillbringar jag så mycket tid jag kan med att titta beundrande på min dotter. Med Björn tog det tid innan kärleken kom, kanske för att allt var så nytt och omtumlande och förlossningen så lång och utmattande. Jag mådde också väldigt dåligt under sista delen av graviditeten på grund av foglossningen, och vi bodde i en tillfällig lägenhet på grund av en vattenskada hemma, så det var mycket som spelade in och gjorde det till en påfrestande tid.

Den här gången har jag haft en riktigt lätt graviditet och en drömförlossning, och när de lade upp henne på mitt bröst var det kärlek vid första ögonkastet. Hon är dessutom än så länge en riktig mönsterbebis, som antingen sover eller ammar och bara skriker när man byter blöja. Inte för att Björn var något monster, men dels var han mer aktiv redan från början och dels hade vi svårare att få igång amningen.

Så nu förstår jag vad folk menar med babylycka, och att det inte alls bara är någon kliché att man kan sitta och titta på sitt barn med svällande hjärta och aldrig få nog. Samtidigt känns det lite vemodigt att tiden då det bara var jag, FÖ och Björn är över. Aldrig mer kommer jag att kunna lägga all min energi och uppmärksamhet på bara ett barn, från och med nu blir det alltid prioriteringar och kompromisser och mina egna behov hamnar ännu längre ner på priolistan.

Kommentera