Avanai

Slut

  • 18 april, 2012 12:44

Sedan i lördags har jag helt slutat amma Björn. Jag hade tänkt mig vårt amningsavslut som antingen något han fick styra helt själv, eller som något vi förberedde tillsammans och pratade om innan. Men när jag satt i soffan och ammade honom i lördags, och som vanligt bråkade med honom om att han inte får nypa och sparka mig och han gör det ändå, sa FÖ ”Det där funkar inte så bra längre va?” Och nej, det måste jag ju erkänna att det inte gjorde, och inte har gjort på länge. Jag har funderat på att sluta i evigheter men inte kunnat bestämma mig. Hur jag än försöker kan jag inte få honom att sluta nypas och ligga still, det gör ont av all amning av två barn, och jag tycker att även om syskonamning har många fördelar och kan vara mysigt så är det också ganska jobbigt.

Så vi slutade. Bara sådär, och det har hittills fungerat otroligt bra. Björn ber om tutte när han ser Vilda amma, och ibland när han är trött, men blir sällan upprörd när jag säger nej. Inte ens när han ska sova på kvällen blir han särsklt ledsen över att bli nekad amning, och vissa kvällar frågar han inte ens.

Jag är lite förvånad över vilka känslor som har dykt upp kring amningsavslutet. Jag hade väntat mig en viss sorg, men inte att jag skulle känna mig så lättad över att slippa amma honom. Det är ärligt talat jätteskönt. Det gör inte ont att amma bara en, och det är skönt att kunna koncentrera mig på Vilda och slippa kämpa med någon som bara nyper mig hela tiden. Det gör också att det känns som rätt beslut och jag har nästan inget dåligt samvete.

Samtidigt känns det naturligtvis sorgligt, och jag kommer på mig med att verkligen sakna närheten vi hade under amningen, trots nypandet. Jag saknar att sitta med honom i famnen och se honom i ögonen medan han ammar. Visst kan man kramas, men det är inte samma sak. Amning är så väldigt nära och intimt, en viktig och unik del av vår relation som vi aldrig kan ersätta eller få tillbaka.

Jag var rädd att han skulle bli väldigt svartsjuk på Vilda som får amma, men hittills har han inte visat några såna tecken alls. Han pratar en del om vem som får tutte och går igenom hela familjen tills han kommer fram till att bara bebisen får tutte. Vi har pratat om att hon bara kan äta mjölk och ingen annan mat, och det verkar han förstå. Han är fortfarande snäll mot henne och vill gärna krama och hålla henne.

2 år och lite drygt 3 månader blev det. Känns som om jag borde säga något klokt och storslaget för att summera den här tiden, men det finns inte så mycket att säga som inte redan är sagt. Det var det.

5 Comments

  1. Familjen Toad skriver:

    Vad skönt att det har gått så bra! Även om jag självklart är för tandemamning har jag jättesvårt att se att jag skulle orka med det ens en dag. Du är fantastisk som klarade det så länge som du gjorde.

  2. Avanai skriver:

    Tack! Känns bra att han kunnat ge honom det, även om jag önskar att det hade fungerat bättre och längre. Det är i alla fall en stor lättnad att han klarat att sluta så bra som han gjort!

  3. Andrea skriver:

    Det verkar ha varit dags för er båda. Vad skönt!

  4. Sagogrynet skriver:

    Det låter jättefint. Stor kram!
    Och tack för att du delar med dig, det är oerhört värdefullt att få läsa om er amningsupplevelse! <3

  5. Jonna skriver:

    Håller med föregående talare, tack för att du delar med dig, det finns så oerhört lite att läsa om amning under graviditet, tandemamning och att sluta amma barn som inte längre är bebisar.

Kommentera