Ätstört
- På Facebook lägger en vän upp en bild på muffins och kallar den ”dagens fy på mig”.
- På släktkalaset diskuterar de kvinnliga släktingarna dieter och sörjer över de godsaker de inte ”får” äta.
- Varje gång jag spelar ”Wii Fit” säger den personliga tränaren i spelet att mitt BMI är normalt, men skulle jag inte vilja sänka det lite ändå?
- På en blogg såg jag en bikinibild på en tjej som jag tyckte såg helt normalsmal ut, men kommentarerna hon fick gjorde det klart att de tyckte hon var fet och måste banta, och hur vågar hon lägga upp en bikinibild på sig själv när hon ser ut så??
Jag har precis läst ut antologin ”Ätstört” och är full av tankeställare kring mat och vikt. Istället för den rådande bilden att ätstörningar är något som drabbar svaga flickor som tittat för mycket på fotomodeller försöker författarna förklara ätstörningar från ett feministiskt perspektiv. Varför är det så hemskt att vara fet och varför drabbas främst kvinnor av ätstörningar? Kan ätstörningar till och med vara en protest mot ett omöjligt kvinnoideal och därmed ett uttryck för ilska snarare än svaghet?
Flera artiklar i boken tog upp hur det har blivit normalt att vara missnöjd med sin kropp och försöka förbättra den. Handen upp – hur många som läser det här är helt nöjda och tillfreds med sin kropp och sitt utseende eller känner en annan kvinna som är det? Gränsen mellan ett ”normalt” missnöje med bantning och en ätstörning är väldigt tunn och det kan vara svårt att se exakt var den är. Flera av författarna upplevde att de fick mycket positiv respons när de gick ner i vikt. Fram till en viss gräns, då de blev för smala och reaktionerna börjar bli negativa istället. Finns det ens en idealvikt där man kan vara nöjd, eller gäller det alltid att bli smalare och smalare tills man plötsligt är för smal? Det är som en labyrint som inte har någon utväg.
Något annat jag kunde relatera mycket till i boken var när de skrev om kontrollerandet av kvinnligheten. En kvinna får inte ge efter för sina begär. Får inte vara hungrig eller njuta synbart av vare sig mat, sex eller något annat. Det kvinnliga njutandet ska alltid hållas i schack av en medföljande skam, och alltid alltid vara hårt kontrollerat. Jag tycker själv aldrig att jag haft någon övervikt (fast enligt de där bloggkommentarerna borde jag banta eftersom jag ser ut ungefär som hon på bilden), men jag har ändå upplevt att mitt ätande ifrågasätts. Kommentarer som ”ska du äta nu igen?” eller ”ska du äta allt det där?” som antyder att som kvinna borde jag begränsa mitt matintag oavsett om det behövs eller inte. Jag har skrivit mer om det här.
De som skrev om sina ätstörningar upplevde också att de inte passat in i kvinnorollen även på andra sätt. De var för utåtriktade, för högljudda, tog för mycket plats eller på något annat sätt stämde för dåligt med bilden av den kontrollerade, behärskade kvinnan. Ätstörningen blev en slags protest. Jaså jag får inte ta plats? Titta här hur lite plats jag kan ta! Är det något fel på min kropp? Då ska jag banta bort den tills den inte finns mer. Så det är bättre att vara smal? Titta bara hur smal jag kan bli! Jag ska bli så smal att det äcklar och skrämmer dig!
Jag blir både arg och ledsen när jag tänker på det här, eller hör kvinnor klaga över sina kroppar eller känna skam eller skuld kring vad och hur de äter. Var kommer det här sjuka tänket ifrån? Varför får man inte vara tjock? Vi har fått lära oss att det är otroligt ohälsosamt att vara tjock, men jag börjar undra om det stämmer. Svår övervikt är naturligtvis inte bra, men en smal kropp är långt ifrån en garanti för god hälsa och några bilringar betyder inte automatiskt att man får diabetes och hjärtsjukdomar. Man kan vara tjock och frisk samtidigt, tjock och stark, tjock och ha god kondition. Tjock och vacker. Jag känner flera kvinnor som är otroligt vackra i sina runda kroppar, men som naturligtvis inte ser det själva.
Jag har några kilo fler nu än jag hade innan jag blev gravid med Vilda. Först fick jag lite panik och tyckte att jag måste ju bli av med dem. Annars kommer det fortsätta smyga sig på och innan jag vet ordet av är jag ett äckligt fetto. Jag försökte till och med att banta lite, men blev alldeles besatt och kunde inte tänka på något annat än mat och träning. Och HERREGUD VAD TRÅKIGT DET VAR!!!! Jag lade ner försöket. Jag vill inte banta, jag vill leva. Jag vill må bra och vara frisk och röra mig och äta god mat och ta på mig kläder som sitter skönt istället för att oroa mig för vilken storlek de har (när jag syr kläder själv har jag inga storlekslappar i dem, så det så). Jag vill äta mig mätt oavsett hur ofta eller mycket jag måste äta för att uppnå det, och om någon har synpunkter på det kan de stoppa upp dem i sina missnöjda överspända arslen!
Allra mest vill jag lära min dotter att hon inte måste vara missnöjd och att hon får vara hur hon vill och göra vad hon vill och aldrig någonsin ska behöva lägga band på sig bara för att hon är flicka. Men hur i helvete ska jag lyckas göra det så länge alla andra kvinnor i hennes närhet fortsätter tjata om hur missnöjda de är med sina kroppar, håller igen på maten, klankar ner på de som är tjocka eller hyllar den som lyckas gå ner i vikt?
Så hjälp mig nu. Läs ”Ätstört”, tänk om, ät och var glada.
Vilket tänkvärt inlägg! Det ska bli intressant att läsa den boken!
Bra inlägg!
Hade en kompis som hade ätstörningar. hon passade inte heller in, hon var extremt blyg och ville inte ha någon uppmärksamhet alls.
:räcker upp handen:
Jag är helt tillfreds med min kropp och mitt utseende. Jo, det är sant.
Bra inlägg, förresten.
Hälsningar, en som läser alla dina inlägg men nog aldrig kommenterat tidigare
Knyttets mamma: Åh vad glad jag blir av att höra det! Kommentera gärna igen någon gång