Räcka till
När jag väntade Vilda försökte jag förbereda mig så gott jag kunde på ”tvåbarnschocken”; jag hade hört att det skulle vara en nästan lika stor omställning att få andra barnet som första.
Antingen stämde inte det, eller så lyckades jag faktiskt förbereda mig, för någon chock har jag hittills inte sett till. På det stora hela är det lättare än jag trodde att ha två barn. Det enda jag hittills tycker är riktigt svårt är när jag är ensam med barnen och båda vill något samtidigt. Det kan vara att Björn är ledsen och behöver bli tröstad samtidigt som Vilda vill ha mat/är trött/vill ha uppmärksamhet och jag måste välja vem jag ska ta hand om först och vem som ska få fortsätta gråta en stund. Det är aldrig roligt att behöva ignorera sitt barns rop på uppmärksamhet, oavsett skäl.
Ett annat problem i samma stil är att Björn ofta väcker Vilda när hon ska sova. Ligger hon i min famn eller i soffan kommer han och vill klappa och krama henne. Lägger jag mig med henne på sängen för att amma henne till sömns kan man räkna med att Björn kommer in och pratar högt, klättrar och hoppar i sängen och plötsligt vill en massa saker. Ber jag honom att vara tyst eller vänta blir han jätteledsen, hur snällt och försiktigt jag än ber honom. Nu har jag börjat med att prata med honom innan, och det verkar hjälpa. Jag sätter honom framför TV:n eller datorn och säger något i stil med ”nu ska jag gå in i sovrummet och hjälpa Vilda att sova. Det skulle vara jättebra om du kan sitta här själv en stund och inte komma in.” De senaste gångerna har han faktiskt gått med på det utan problem. Annars är det det jag oftast blir arg för; när jag nästan fått Vilda att sova och han kommer och stör. Då är känslan av att inte räcka till som allra störst.
Något som underlättar mycket för oss är att Vilda är en väldigt lättskött bebis, som sover och äter och mår bra utan några problem. Björn är dessutom en ganska lugn och mild kille som för det mesta är rädd om sin lillasyster och lätt att prata med. Ren tur alltså. Björn var en betydligt mer krävande bebis, och jag tror det hade varit mycket svårare om barn nummer två hade varit det.
Vad skönt att det går så bra!
Åh vad jag känner igen mej!! (både i detta inlägg å d du skrev om syskonamning långt tillbaka). Nu har vi äntligen fått vår bebis men åååh va det skär i hjärtat när både bebis å stora vill ha nåt samtidigt..!!! Skönt att inte vara ensam!
Mollan: Grattis!! Vad blev det? Gick allting bra?
Tack!!! En till flicka, vi är överlyckliga!
Allt gick jättebra, inte alls som första gången. Hade läst på nu, föda utan rädsla (som jag också har för mej jag hittade tips om här på din blogg?!) å det var sån total skillnad… Använde inte ens lustgas!