På tal om att formulera sig
Björn fick en sån där vet-inte-vad-jag-vill-men-allt-är-fel härdsmälta igår när vi hade varit hos mormor och skulle åka hem. Han brukar alltid få trycka på knappen till hissen, men nu var jag trött och stressad och tryckte själv utan att tänka mig för. Han skrek och grät, och jag sa att han får trycka på knappen nästa gång. Mitt i all förtvivlan lyckades han snyfta fram att han inte ville trycka nästa gång, han ville trycka den här gången. När han skrek extra högt sa mormor till honom att vara tyst, och då skrek han ”Jag kan inte vara tyst!” Klart man inte kan när man är nästan tre år och jätteledsen, men jag hade inte väntat mig att han skulle kunna formulera det.
På förskolan säger de att de är imponerade av hans förmåga att uttrycka sina känslor i ord. Innan de sa det tyckte jag mest det var irriterande när han säger ”jag är så ledsen” så fort något inte går precis som han vill, men nu kan jag lättare se det som något positivt.
Kommentera