Avanai

BF

  • 30 januari, 2017 07:59

unnamed

Idag är det äntligen BF för barn nummer tre, eller Pytte som barnen har döpt den till. Jag hade nog väntat mig att det skulle kännas mer som en milstolpe än det faktiskt gör. Den här graviditeten har varit tung och jobbig och det känns som om jag har varit gravid i tre år. Så den där känslan man kan få när man går över tiden, att det är de längsta och segaste dagarna i ens liv, så har det redan känts i flera månader. Det är faktiskt lättare nu när det är så nära. Jag VET att jag får träffa min bebis inom de närmsta veckorna istället för att behöva vänta i månader. Jag försöker ta det med ro, tänka på annat, svara artigt på alla frågor om bebisen har kommit än (nej jag har inte fött i hemlighet, jag kommer att berätta när det väl händer) eller om jag har några ”känningar” (vad är det?) och framför allt hantera barnens otålighet.

Björn tycker det är segt att livet står på paus nu, det är så mycket vi inte gör eftersom jag antingen inte orkar eller vi vill vara beredda när det väl sätter igång, och jag förstår mycket väl att det är trist för en 7-åring som börjar få ett eget liv. Vilda är nog mer otålig att få träffa Pytte än vad jag är. Hon vill klappa magen precis hela tiden, pratar med den och och räknar dagarna. Jag har förklarat vad BF innebär, att det bara är en uppskattning och att vi inte vet när bebisen faktiskt kommer, och det verkar hon förstå. Vi har även pratat lite om att det får gå högst två veckor efter BF och lite om igångsättning så att hon ska få ett sistadatum att se fram emot och få veta att hon inte måste vänta hur länge som helst.

Kanske kan det här vara ett bra tillfälle att sparka liv i bloggen igen? Jag har inte haft lust att blogga på evigheter, men just nu har jag inte så mycket annat att göra!

Kommentera