Avanai

Förlossningsberättelse

  • 30 maj, 2017 01:29

Jag har dragit mig för att skriva om när Vidar föddes eftersom jag var väldigt besviken på hur det blev, men tack vare att Förlossningspodden startade upp igen har jag kunnat bearbeta det och få tillbaka självförtroendet. Inlägget är rätt långt så jag lägger det efter ett hopp. Men var inte rädda för att läsa om ni är intresserade. Det var en helt normal förlossning, det blev bara inte som jag hade tänkt mig.

Förlossningen var beräknad till den 30 januari. Jag hade haft förvärkar till och från under någon vecka, men de var svaga och bara en del gjorde lite ont. 31 januari vaknade jag med molvärk som höll i sig under morgonen, avtog och sedan återkom som svaga värkar. När jag hade lämnat barnen lade jag mig att vila en stund och vaknade på förmiddagen med något starkare värkar men fortfarande nätt och jämt kännbara. Det fortsatte så under dagen och efter lunch gick jag på en kort promenad för att se om det skulle hända något. Värkarna blev något starkare och tätare och jag vågade börja hoppas att det kanske äntligen var förlossning på gång. Vid halv tre på eftermiddagen hade de ökat lite till och jag bad FÖ* att hämta barnen och förvarnade om att det kunde vara bebis på gång. Än så länge var värkarna så svaga att han inte behövde komma hem tidigt utan kunde jobba klart i lugn och ro.

FÖ och barnen kom hem strax efter fyra. Han ville köra iväg dem till mormor, som skulle vara barnvakt, direkt men jag hade fortfarande inga större besvär av värkarna och var övertygad om att det var många timmar kvar. Jag var rädd att det skulle visa sig vara falskt alarm och ville inte köra iväg dem tidigare än nödvändigt. Vi gav dem lite mat och någon timme senare kom vi fram till att de lika gärna kunde åka till mormor så var det avklarat. När han kom tillbaka värmde vi varsin matlåda ur frysen, åt middag och såg på TV en stund. Sedan hände precis det jag hade oroat mig för: värkarna började glesas ut och bli svagare. Var det falskt alarm ändå? Jag kom att tänka på vad Emma i Förlossningspodden brukar säga; att man ska vila igång en förlossning och att de flesta förlossningar startar på natten när man är lugn och avslappnad.

Klockan var bara strax efter sju, men det var mörkt ute, vi var båda trötta och barnen var inte hemma så det var lugnt och stilla precis som det brukar vara sent på kvällen. Jag föreslog att vi skulle gå och lägga oss en stund, dels för att samla energi inför förlossningen och dels för att försöka lura kroppen att det var natt och kanske få fart på värkarna igen. Jag klädde av mig, borstade tänderna och lade mig i sängen precis som vilken kväll som helst, sov någon timme och vaknade sedan – med värkar! Nu var de både starkare och tätare än de varit på hela dagen. Jag låg kvar och vilade någon timme till men vid tio var de så intensiva att jag började behöva andas och slappna av genom dem. Jag lade mig i ett riktigt varmt bad, vilket hjälpte precis så bra som jag hade hoppats. Låg kvar där till ca halv tolv då FÖ fick hjälpa mig upp.

Nu gjorde det ordentligt ont och värkarna kom ganska tätt. FÖ ville åka in men jag var fortfarande säker på att det var långt kvar eftersom utvecklingen under dagen hade gått så långsamt. Vi satte oss i soffan igen och försökte äta lite och se på TV. Med hjälp av värmekudde, andning och avslappning gick det bra att ta sig igenom värkarna och jag hade nog kunnat stanna hemma några timmar till. Men vid ca halv ett på natten gick plötsligt vattnet. Inget litet sipprande utan massor av vatten på en gång. Under Vildas förlossning började vattnet sippra ut lite försiktigt och strax efter blev värkarna mycket starkare och tätare. Eftersom jag tänkte att det kunde bli likadant nu ringde jag förlossningen och de tyckte att vi skulle komma in direkt.

Värkarna kom väldigt tätt så fort jag rörde på mig, så det var en pärs att ta sig från bilen upp till förlossningen. Vi fick komma in på ett mottagningsrum och barnmorskan satte CTG och lämnade oss sedan ensamma. Det hade varit bra om jag hade fått ta av mina genomblöta kläder först men det kom jag på när hon redan hade gått. Hur som helst var hon nöjd med CTG:t efter ca 20 minuter och flyttade oss till ett förlossningsrum där jag äntligen fick byta om till torra kläder. Jag längtade verkligen efter att få sitta eller ligga och få slappna av genom värkarna igen efter förflyttningen och CTG:t. Undersökningen visade att jag var 5 cm öppen men att han fortfarande låg ganska högt så barnmorskan ville att jag skulle stå vid ett gåbord och se om han kunde sjunka ner lite. Hittills hade värkarbetet gått väldigt bra och jag kände att jag hade kontroll och fick ha det precis så som jag ville, men det ändrades nu. Jag kunde inte slappna av när jag stod upp och visste inte alls hur jag skulle göra för att klara värkarna på det sättet. Barnmorskan sa att det stod i mitt förlossningebrev att jag ville ha lustgas, så hon satte på den och gav mig den utan att ens fråga om jag behövde smärtlindring. Men tur var väl det för när det inte gick att slappna av var lustgasen det enda jag hade.

Efter ett tag vid gåbordet fick jag vila lite på sängen men sedan kom barnmorskan med en pilatesboll jag skulle sitta på. Det blev lite krångel för att hitta rätt ställning, bakåtlutad mot FÖ som satt bakom mig och med benen uppe på sängen, och varje liten rörelse gjorde vansinnigt ont trots lustgasen. Bebisen rörde sig också mycket under hela förlossningen, och även det gjorde så ont att jag var tvungen att använda lustgasen även mellan värkarna. Det gillade inte barnmorskan, och vid ett tillfälle kände hon på min mage för att kontrollera om jag hade en värk eller inte. Det tycker jag var rätt kränkande. Det är ju jag som har ont, kan inte jag få avgöra behovet av smärtlindring? Såvitt jag vet påverkar lustgasen vare sig bebisen eller förlossningsförloppet.

Det var mysigt att sitta så med FÖ tätt intill även om det var obekvämt, och jag kunde känna hur bebisen rörde sig neråt i bäckenet under värkarna. Men det var svårt att inte sjunka ihop på bollen vilket gjorde att bebisen kom i kläm så att hans hjärtljud gick ner, så efter en stund fick jag flytta till en förlossningspall istället. Inte heller det fungerade så till slut fick jag komma upp på sängen och stå på knä lutad mot den uppfällda huvudändan. Jag kommer ihåg att jag låg på sidan ett tag med ena benet upp i gynställning också, men jag vet inte när det var.

När jag stod på knä blev jag undersökt och var nu helt öppen förutom en liten kant som fanns kvar. Barnmorskan sa något om att det nog är den som stör bebisen, så hon tryckte undan den med fingrarna. Det är den värsta smärta jag någonsin varit med om, och enda gången jag har känt att jag ville fly från en förlossning. För det första kom smärtan inte från något min egen kropp gjorde utan från något som någon annan gjorde mot mig. Jag ifrågasätter inte barnmorskans beslut, hennes jobb är att få ut barnet på ett säkert sätt och det gjorde hon, men jag tror ändå att det påverkar smärtupplevelsen att det var hennes fingrar som orsakade den. För det andra var smärtan så intensiv att det inte fanns någonstans att ta vägen. Mina förberedelser och mentala verktyg rasade och smärtan var fullständigt överväldigande och outhärdlig. Hela den här delen av förlossningen minns jag som en enda massa av intensiv smärta som jag inte visste hur jag skulle hantera. Det var inte bara värkarna som gjorde ont; allt mellan midjan och snippan gjorde svinont precis hela tiden. Lustgasen hjälpte inte mycket och barnmorskan frågade aldrig om det gick bra, om jag behövde hjälp att hantera smärtan eller gav stöd på något annat sätt.

Minnet är lite luddigt här, men jag tror att krystvärkarna kom igång ganska snart. Först fick jag absolut inte krysta eftersom han inte kommit tillräckligt långt ner än, men när barnmorskan kände efter hade han sjunkit ner med rekordfart och plötsligt fick jag krysta. Med Björn kände jag inga krystvärkar och fick verkligen kämpa för att få ut honom. Med Vilda tog kroppen hand om allting själv och jag behövde inte hjälpa till alls. Med Vidar var det någonstans mitt emellan. Krystvärkarna var starka men jag måste ändå jobba hårt för att få ut honom. Men det gick fort, det kan inte ha varit mer än 3-4 värkar förrän han var ute. Riktigt ont gjorde det också, inte bara i slidöppningen utan överallt. Men så kände jag äntligen hur han kom ut som en kork ur en flaska. Äntligen! Vilken lättnad att det var över! Jag fick upp honom på bröstet och det var verkligen total lycka, framför allt för att förlossningen var slut. Jag fick veta att det var en pojke och såg till min förvåning att han var blond. Båda de andra föddes mörkhåriga.

Vi kom in till sjukhuset vid ca halv ett, och han föddes klockan fem, så den sista delen av förlossningen gick fort. Betydligt fortare än mina båda andra. Kanske var det därför det gjorde så ont, men alla förflyttningar underlättade ju inte.

När jag ser tillbaka på den nu tänker jag på den första delen, när vi var hemma, med ömhet och glädje. Det blev precis som jag hade hoppats. På sjukhuset däremot blev det inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hade hoppats att förlossningen skulle fortsätta så fridfullt som möjligt och att jag skulle få vara ifred och gå in i mig själv och slappna av genom värkarna, med hjälp av lustgas och kanske massage mot slutet. Precis så var Vildas förlossning och den var helt fantastisk. Istället var jag tvungen att röra mig och stå, det som jag absolut inte ville, och barnmorskan erbjöd inte något stöd över huvud taget. Hon var inte inne i rummet särskilt mycket och hon pratade knappt med mig. Själv var jag för smärtpåverkad för att kunna be om hjälp. Det hade räckt om hon hade frågat ”hur går det?” men inte ens det gjorde hon.

Jag hade skrivit i förlossningsbrevet att jag inte ville ha så mycket stöd av personalen, men också att jag ville använda avslappning som främsta smärtlindring så det är ingen ursäkt för att lämna mig utlämnad till smärtan på det sättet. Det borde varit ganska jävla uppenbart att jag inte var avslappnad. De första veckorna efter förlossningen var jag väldigt ledsen och kunde inte tänka på den utan att gråta. Jag var besviken på mig själv för att jag inte tänkt på att något oförutsett kunde hända utan förutsatt att jag skulle kunna slappna av genom hela förlossningen. Borde vi ha stannat hemma längre? Men jag visste ju inte hur det skulle gå, och var rädd för att behöva åka bil med jätteintensiva värkar.

Efter ett tag insåg jag att det inte fanns något jag kunde ha gjort, och känslorna ändrades istället till ilska och besvikelse riktat mot barnmorskan. Varför hjälpte hon mig inte? Jag är en person som är privat och introvert och gärna vill klara mig själv, så det ska mycket till för att jag ska känna mig så övergiven som jag gjorde under förlossningen. Så här i efterhand är det lätt att säga att vi skulle ha bytt barnmorska. Redan när vi kom in verkade hon kylig och ointresserad och jag kände direkt att jag inte klickade med henne. Men det finns ingen garanti för att en annan barnmorska skulle vara bättre. Kanske hade jag fått en som gav för mycket hjälp istället, och det hade faktiskt varit ännu värre. Någon som håller handen och har ögonkontakt och pratar hela tiden. Jag får lite panikkänslor av bara tanken.

Nu när det gått några månader har jag mestadels släppt ilskan mot barnmorskan och accepterat att jag hade otur och fick en som inte var så bra. Förlossningen gick ju bra ändå och jag kan äntligen släppa besvikelsen och hämta kraft och glädje ur att jag klarade av det så bra. Trots att det inte gick som jag tänkt mig gjorde jag det ju. Jag stod ut med smärta värre än jag kunnat föreställa mig, fick inte ångest eller panik, gjorde som barnmorskan sa och födde mitt barn. Det var jag som födde, ensam med stöd av FÖ. Barnmorskan var bara där som rent medicinsk hjälp, allt annat gjorde jag själv och det är jag jävligt stolt över även om jag hellre hade velat ha det annorlunda.

Jag var orolig att anknytningen till Vidar skulle påverkas av den lite chockartade förlossningen och den jobbiga graviditeten, men det blev snarare tvärtom. Jag har fått jobba hårt för att få honom, och kärleken kom starkt och omedelbart.

(*För den som är ny till bloggen: FÖ står för familjens överhuvud och är en skämtsam benämning på min man och hans storhetsvansinne. En bloggläsare undrade om det betydde Frans-Örjan så nu tänker jag alltid på det när jag skriver det.)

2 Comments

  1. Lina skriver:

    Vi pratade ju lite om förlossningen när jag var hemma hos dig men jag är ändå så glad att du delar med dig så här i din blogg. Och det där sista om att få kämpa. Precis så kände jag med Aaron. Min första förlossning var ju helt vidrig och sedan alla problem med amningen på det. Jag vet inte. Men precis som du skriver så har jag ju fått jobba hårt för honom. Ibland inbillar jag mig till och med att anknytningen till Märtha hade varit lättare om vi också fått en risig start vad gäller förlossning och amning. Samtidigt som jag så klart är tacksam över den totala skillnaden på de båda upplevelserna. Ja jäklar. Inte lätt det där med barn och barnafödande. Tur att du har Frans-Örjan som stöd :)

  2. Avanai skriver:

    Ja jag har hört om hur en jobbig förlossning kan skada anknytningen, men som med så mycket annat finns det säkert mycket individuella variationer. Kanske beror det på HUR det var jobbigt, och hur man förhåller sig till det.

Kommentera