600 g mjölk
Vi var på Vidars (som Pytte heter numera) första BVC-besök i fredags. Sedan återbesöket på sjukhuset för PKU-test och allt det där exakt en vecka tidigare hade han gått upp 600 gram. 600! Jag har ju märkt att han ätit bra och blivit både tyngre och tjockare, men så mycket trodde jag inte att han hade gått upp.
Jag kan inte låta bli att känna en viss stolthet över att min kropp och min mjölk har bidragit till det, fast jag vet att jag inte har någon som helst rätt till det. Det är ingenting jag har gjort rätt eller fel, det är bara tur. Tur att mjölken rinner till och tur att han vill och kan suga och har lyckats lära sig rätt teknik. Efter att ha haft folk i min närhet som haft problem med amningen är jag ännu mer medveten om hur lite det är min förtjänst. Även om jag har varit ihärdig och kämpat med såriga bröstvårtor så har jag inte varit hälften så ihärdig som den som verkligen måste jobba för att få en krånglande amning att fungera, så jag fokuserar på att vara tacksam istället för att amningen fungerar och min lilla pojke växer.
Annars känns det lite märkligt att gå på BVC med en liten bebis igen. Det var nästan 5 år sedan sist och jag har glömt en del även om det mesta är välbekant. BVC-sköterskan gick på samma linje och behandlade mig som ett mellanting mellan nybliven och erfaren förälder med en del förmaningar om självklarheter och en del ”men det där vet du ju redan”.
Jaha, så fort man går ”off the grid” ett tag så kommer det en bebis! Ljuvligt söt är han iallafall och varma lyckönskningar till hela familjen! Hör av dig om du vill ha sällskap eller avlastning ett tag, jag är fortfarande hemma.
Många kramar! ❤❤❤
Så roligt att du har återupptagit ditt skrivande, Lisa! Du har all anledning att känna dig stolt över din praktpojke! Visst är det en stor gåva att kunna amma, men du har verkligen din del i det. Efter tre månader blir allt ännu bättre, när allt har stabiliserats.
Tack!