Avanai

Tre veckor

  • 22 februari, 2017 08:27

IMG_4835

Vidar blir tre veckor idag och än så länge tycker jag det går över förväntan. Bebistiden är inte min favoritdel av föräldraskapet. Visst är han jättesöt och mjuk och underbar och luktar gott, men han är också ganska tråkig och jobbig. Gör ju inget annat än äter och sover, vägrar ligga själv så jag får bära runt på honom hela dagarna och väcker mig på nätterna. Stora barn är så mycket roligare!

Men det var jag beredd på. Det är ju inte min första rodeo det här. Jag vet att bebisar är jobbiga och tråkiga och att gå hemma och passa barn inte är det roligaste jag vet. Jag tror att realistiska förväntningar är tlll stor hjälp, och att våga erkänna för sig själv och andra att visst, babylyckan finns här, men absolut inte hela tiden. Och jag har för länge sedan kommit förbi det stadiet då sådana känslor kunde väcka skam eller oro eller få mig att känna mig som en dålig mamma. Jag är ingen bebisperson och så är det inte mer med det.

Innan jag slutade jobba fick jag hela tiden frågan hur det skulle kännas att gå på föräldraledighet, och jag svarade ärligt att det kändes lite splittrat. Å ena sidan skulle det bli skönt att ta det lugnare och jag längtade efter bebisen, men å andra sidan är det rätt tråkigt att vara föräldraledig och jag skulle sakna jobbet. Det utlöste nästan utan undantag övertalningskampanjer om att jag måste glömma jobbet och njuuuuuta av föräldraledigheten för det är sååå underbart och mysigt på alla sätt och vis och karriären finns ju kvar efteråt. Jag undrar varför folk frågar hur det känns om de inte vill höra svaret utan måste ersätta det med sitt eget?

Hur som helst, jag vet vad jag tycker om att vara föräldraledig, och jag tror att när jag tillåter mig själv att ha blandade känslor och sakna jobbet blir det faktiskt lättare att njuta av det som är njutbart. Som de här underbara syskonen till exempel:

IMG_4855 IMG_4856

2 Comments

  1. Lina skriver:

    Men verkligen! Jag kan känna att det är så onödigt av folk (mig själv också kanske?) att fråga saker om man ändå inte tänker acceptera svaret man får. Jag var så himla förbannad på folk som tyckte jag var konstig när jag pratade om hur jävla kämpigt jag tyckte att det var att bli tvåbarnsmamma. Folk som såg chockade ut över att inte höra mig sjunga lovsång eller ösa min kärlek över den där nya lilla människan. Men jag hatade verkligen den första tiden. Jag mådde så sjukt dåligt över det och jag är så tacksam över att jag kommit över det nu. Precis som du säger är ju bebisar fantastiska, underbara och fascinerande, men ja… inte så jätteroliga direkt. (Och då älskade jag ändå tiden med Aaron som bebis och vidare sedan som barn.)

    • Avanai skriver:

      Ja och det måste ha varit en chock för dig om du gillade första föräldraledigheten och kanske inte var helt beredd på att andra skulle vara så jobbig. För mig var det tvärtom, första var väldigt jobbig och då blev andra så mycket lättare, dels för att Vilda var en lättare bebis och dels för att jag var inställd på att det skulle vara kämpigt.

      Hur som helst önskar jag att man kunde få tycka och känna som man gör, även som mamma, utan att bli ifrågasatt. Man blir inte en sämre mamma för att man erkänner sina känslor, snarare tvärtom.

      Skönt att du har kommit över det nu!

Kommentera