En annan kropp
Jag pratade med en kompis om bristningar på magen vid graviditet, och tänkte att jag skulle skriva mer om kroppen efter graviditeten. Jag kommer ihåg att jag var rädd att kroppen skulle bli ”förstörd” av att få barn – hängbröst, bristningar, degig mage…
Jag har aldrig varit särskilt fåfäng, aldrig betraktat mig själv som en vacker kvinna eller känt något större behov av att vara det, men när jag var yngre hade jag en ganska krävande inställning till min kropp på andra sätt. Jag såg den som ett redskap som skulle fungera och prestera, och blev besviken om den blev sjuk, sa ifrån eller på något annat sätt inte levde upp till mina höga förväntningar. Jag tyckte också det var jobbigt att vara längre (och ha större fötter) än de flesta andra kvinnor, och tyckte att jag tog upp alldeles för stor plats trots att jag var smal.
Radiant Recovery – en behandlingsmetod för sockerberoende – förde med sig stora förändringar. Där fick jag lära mig att se kroppen som en vän och partner istället, någon som gör sitt bästa för mig men som behöver tas om hand. Ett av stegen i behandlingen är att föra noggrann matdagbok där man förutom maten även skriver upp hur man mår både fysiskt och psykiskt. Det finns flera syften med det. Man ska bli medveten om vad man äter och sluta blunda för verkligheten, och lära sig hur man reagerar på olika slags mat. Men minst lika viktigt är det att lära känna sin egen kropp och utveckla en närmare relation till den. Många som är sockerberoende är även överviktiga och har lärt sig att se sin kropp som en besvikelse, något fel och fult, och något som i bästa fall ignoreras och i värsta fall hatas.
Att föda barn blev ett till stort steg mot försoningen med kroppen. Under graviditeten tyckte jag att det var jobbigt och ångestframkallande att kroppen förändrades och gjorde saker alldeles själv utan att jag hade något att säga till om. Den ändrade form, utvecklade olika krämpor och symtom, orkade inte alls lika mycket som vanligt, tränade sammandragningar mm utan att fråga mig först. Förlossningen blev ännu en uppvisning i hur lite min åsikt betydde, men det var jag i alla fall beredd på.
Under min andra graviditet lärde jag mig hur jag skulle träna bort foglossning och såg ett otroligt tydligt samband mellan hur jag står, sitter och rör mig och hur jag mår. Jag skulle gissa att mängden rörelse, samt kvaliteten på den, påverkar minst lika mycket som maten gör. Alla småkrämpor, från huvudvärk och mensvärk till ömma knän, kan jag påverka med hållning och träning. Det har hjälpt mig att inse att det aldrig är kroppen det är fel på, utan hur jag använder och tar hand om den.
Jag har en helt annan kropp nu. Egentligen har den inte förändrats så mycket, men jag ser på den med helt andra ögon. Jag bryr mig inte längre så mycket om hur den ser ut, utan vad den gör och vad den är. Jag är glad och tacksam för precis allt med den, och jag tänker inte säga ”trots vissa brister” för jag ser inga brister. Jag ser starka armar och ben som kan lyfta tungt och gå långt, och händer som kan göra allt från att hugga ved och gräva i trädgården till att sticka vackra saker och smeka mjukt barnhår. Fantastiska bröst som kan ge mat och tröst åt barnen, och en mjuk och lite rund mage som har skapat mina barn.
Att kroppen förändras leder tankarna till en utmaning som ligger framför mig, nämligen att åldras. Jag kan tänka mig att det är en liknande känsla som under graviditeten; att man på något sätt måste handskas med att kroppen och livet förändras utan att man har något inflytande över processen. Samhället gör också sitt allra bästa för att trycka ner äldre kvinnor och göra åldrandet till något fult som ska gömmas bakom dyra produkter. (Att ”åldras med värdighet” är detsamma som att se ung ut men utan att det syns att man anstränger sig, och var finns egentligen värdigheten i det?) Jag kan bara försöka förbereda mig och hoppas att jag och min underbara kropp har många många år kvar där vi kan lägga så lite tid och energi som det bara är möjligt på sånt vi ändå inte kan göra något åt och istället må så bra som det bara går.
Ätstört
- På Facebook lägger en vän upp en bild på muffins och kallar den ”dagens fy på mig”.
- På släktkalaset diskuterar de kvinnliga släktingarna dieter och sörjer över de godsaker de inte ”får” äta.
- Varje gång jag spelar ”Wii Fit” säger den personliga tränaren i spelet att mitt BMI är normalt, men skulle jag inte vilja sänka det lite ändå?
- På en blogg såg jag en bikinibild på en tjej som jag tyckte såg helt normalsmal ut, men kommentarerna hon fick gjorde det klart att de tyckte hon var fet och måste banta, och hur vågar hon lägga upp en bikinibild på sig själv när hon ser ut så??
Jag har precis läst ut antologin ”Ätstört” och är full av tankeställare kring mat och vikt. Istället för den rådande bilden att ätstörningar är något som drabbar svaga flickor som tittat för mycket på fotomodeller försöker författarna förklara ätstörningar från ett feministiskt perspektiv. Varför är det så hemskt att vara fet och varför drabbas främst kvinnor av ätstörningar? Kan ätstörningar till och med vara en protest mot ett omöjligt kvinnoideal och därmed ett uttryck för ilska snarare än svaghet?
Flera artiklar i boken tog upp hur det har blivit normalt att vara missnöjd med sin kropp och försöka förbättra den. Handen upp – hur många som läser det här är helt nöjda och tillfreds med sin kropp och sitt utseende eller känner en annan kvinna som är det? Gränsen mellan ett ”normalt” missnöje med bantning och en ätstörning är väldigt tunn och det kan vara svårt att se exakt var den är. Flera av författarna upplevde att de fick mycket positiv respons när de gick ner i vikt. Fram till en viss gräns, då de blev för smala och reaktionerna börjar bli negativa istället. Finns det ens en idealvikt där man kan vara nöjd, eller gäller det alltid att bli smalare och smalare tills man plötsligt är för smal? Det är som en labyrint som inte har någon utväg.
Något annat jag kunde relatera mycket till i boken var när de skrev om kontrollerandet av kvinnligheten. En kvinna får inte ge efter för sina begär. Får inte vara hungrig eller njuta synbart av vare sig mat, sex eller något annat. Det kvinnliga njutandet ska alltid hållas i schack av en medföljande skam, och alltid alltid vara hårt kontrollerat. Jag tycker själv aldrig att jag haft någon övervikt (fast enligt de där bloggkommentarerna borde jag banta eftersom jag ser ut ungefär som hon på bilden), men jag har ändå upplevt att mitt ätande ifrågasätts. Kommentarer som ”ska du äta nu igen?” eller ”ska du äta allt det där?” som antyder att som kvinna borde jag begränsa mitt matintag oavsett om det behövs eller inte. Jag har skrivit mer om det här.
De som skrev om sina ätstörningar upplevde också att de inte passat in i kvinnorollen även på andra sätt. De var för utåtriktade, för högljudda, tog för mycket plats eller på något annat sätt stämde för dåligt med bilden av den kontrollerade, behärskade kvinnan. Ätstörningen blev en slags protest. Jaså jag får inte ta plats? Titta här hur lite plats jag kan ta! Är det något fel på min kropp? Då ska jag banta bort den tills den inte finns mer. Så det är bättre att vara smal? Titta bara hur smal jag kan bli! Jag ska bli så smal att det äcklar och skrämmer dig!
Jag blir både arg och ledsen när jag tänker på det här, eller hör kvinnor klaga över sina kroppar eller känna skam eller skuld kring vad och hur de äter. Var kommer det här sjuka tänket ifrån? Varför får man inte vara tjock? Vi har fått lära oss att det är otroligt ohälsosamt att vara tjock, men jag börjar undra om det stämmer. Svår övervikt är naturligtvis inte bra, men en smal kropp är långt ifrån en garanti för god hälsa och några bilringar betyder inte automatiskt att man får diabetes och hjärtsjukdomar. Man kan vara tjock och frisk samtidigt, tjock och stark, tjock och ha god kondition. Tjock och vacker. Jag känner flera kvinnor som är otroligt vackra i sina runda kroppar, men som naturligtvis inte ser det själva.
Jag har några kilo fler nu än jag hade innan jag blev gravid med Vilda. Först fick jag lite panik och tyckte att jag måste ju bli av med dem. Annars kommer det fortsätta smyga sig på och innan jag vet ordet av är jag ett äckligt fetto. Jag försökte till och med att banta lite, men blev alldeles besatt och kunde inte tänka på något annat än mat och träning. Och HERREGUD VAD TRÅKIGT DET VAR!!!! Jag lade ner försöket. Jag vill inte banta, jag vill leva. Jag vill må bra och vara frisk och röra mig och äta god mat och ta på mig kläder som sitter skönt istället för att oroa mig för vilken storlek de har (när jag syr kläder själv har jag inga storlekslappar i dem, så det så). Jag vill äta mig mätt oavsett hur ofta eller mycket jag måste äta för att uppnå det, och om någon har synpunkter på det kan de stoppa upp dem i sina missnöjda överspända arslen!
Allra mest vill jag lära min dotter att hon inte måste vara missnöjd och att hon får vara hur hon vill och göra vad hon vill och aldrig någonsin ska behöva lägga band på sig bara för att hon är flicka. Men hur i helvete ska jag lyckas göra det så länge alla andra kvinnor i hennes närhet fortsätter tjata om hur missnöjda de är med sina kroppar, håller igen på maten, klankar ner på de som är tjocka eller hyllar den som lyckas gå ner i vikt?
Så hjälp mig nu. Läs ”Ätstört”, tänk om, ät och var glada.
Åttonde månaden
börjar idag. Först en magbild:
Har köpt lite nya mammakläder som visserligen är ganska fina men som jag tycker får mig att se ut som en oformlig blob. Kommer inte ihåg att det var riktigt såhär jobbigt när kroppen ändrade form förra gången. Då var det kanske mest fascinerande eftersom det var första gången. Häromdagen frågade en förskollärare när jag hämtade Björn hur lång tid jag hade kvar. När jag svarade sa hon att oj vad liten mage du har! Det fick jag höra med Björn också, och muttrade lite surt att den är minsann stor så det räcker.
Jag tycker inte om att få den kommentaren. Som om åsikten att magen är liten på något sätt skulle förminska betydelsen av eller plågan med att vara gravid. Men hade någon sagt att magen var väldigt stor hade jag nog tagit illa upp av det också. Det är nog helt enkelt obehagligt att folk kommenterar storleken på min mage, oavsett hur de gör det.
Både sammandragningar och foglossning håller sig fortfarande lugna, och graviditeten känns förvånansvärt lätt för att vara så långt framskriden. Jag kan sova utan några extra kuddar som stöd, vaknar inte mer än normalt under natten, halsbränna bara ibland och förutom att magen är i vägen går det rätt bra. Nästan lite för bra, och då kommer oron som ett brev på posten, som om mitt lidande skulle stå i proportion till barnets hälsa. Men Junior sparkar varje dag och barnmorskekontrollerna har alla visat helt normala resultat, så oron finns tack och lov bara i mitt huvud.
Några svårigheter har dykt upp när det gäller att ta hand om Björn och vara gravid. Jag kan inte bära honom i bärsjal längre, och måste ha med mig vagnen när vi ska någonstans. Det betyder också att jag inte kan bära för att lugna när han inte vill sova. Tyngden är fortfarande ok, men bärsjalen och Björn själv trycker mot magen så att det gör ont. Jag kan heller inte springa, så när han sticker iväg måste jag gå ikapp honom och hoppas att jag fortfarande är snabbare. För man kan ju bara glömma att en busig tvååring kommer när man ropar…
Tröttheten är också jobbig när man inte själv får bestämma över vila och sömn. Jag orkar inte lika mycket som vanligt, och försöker ta det lugnt och gå och lägga mig tidigt, men det hänger ju mycket på när Björn somnar på kvällen och om han låter mig ligga och vila. Som tur är har han blivit alldeles besatt av böcker, så vi tillbringar mycket av fritiden med att sitta eller ligga på sängen och bläddra i hans böcker. Amningen ger också sköna pauser, och både lugnar och ger ny energi när han är trött och grinig. Han tittar också gärna på DVD (Mora Träsk är favoriten) och vill då helst att jag ska sitta med, vilket ger en bra ursäkt att strunta i disken eller vad det nu är och bara sitta och sticka eller läsa i soffan ett tag.
Sju månader avklarade – två kvar!
