3,27 liter
Jag fick ett litet tackbrev från Modersmjölkscentralen för min mjölkdonation. 3,27 liter blev det! De räknar bara den mjölk de kan använda, så det blev ju en del ändå!
Slutmjölkat
Vilda har fyllt tre månader, och det betyder att vi inte längre får donera mjölk. Mjölkens sammansättning förändras allt eftersom barnet blir äldre, och sjukhuset vill bara ha nyfödd-mjölken (stämmer inte, se Sagogrynets kommentar). Jag kommer nog att sakna lite grann att få gå omkring och känna mig viktig (särskilt när jag är på väg till sjukhuset för att lämna mjölken med min svarta kylväska och känner mig som en agent på hemligt uppdrag) men det är framför allt skönt att slippa. Nu kan jag tvätta händerna som en normal människa igen, ta på mig ringarna, ta i vad jag vill och slippa diska och koka pumpen varenda dag.
Själva pumpningen var inga problem när jag väl vant mig, men hygienrutinerna och känslan av ansvar (tänk om ett litet barn blir sjukt om min mjölk inte är tillräckligt ren?) har varit jobbiga.
Mest av allt ska det bli skönt att slippa gå till sjukhuset och lämna mjölken. Jag har lämnat 1-2 gånger i veckan på neonatalavdelningen på Mölndals sjukhus; vårdavdelningen för för tidigt födda barn. Det pågår ett helt annat liv där inne, ett jag inte känner till och är väldigt tacksam för att jag sluppit. Jag har läst lite om för tidigt födda barn, och det verkar vara ett tungt liv med mycket oro den första tiden innan man vet om de kommer att klara sig. Jag tycker att det känns i luften när jag är där inne, och då och då stöter man på trötta föräldrar i sjukhuskläder som pratar med sköterskorna om pumpning och amning. Då inser man hur bra man har det med fullgångna friska barn som äter och mår bra.
Ingången och hissen till neonatalavdelningen är dessutom samma som till förlossningen, vilket väcker en massa minnen varje gång jag är där. Båda mina förlossningar har varit bra, men även en bra förlossning är känslosam och alla känslor är inte positiva. Det är mycket smärta och oro förknippat med den där parkeringsplatsen och porten till sjukhusets förlossningsavdelning, samtidigt som det får mig att längta tillbaka alternativt längta efter att få göra det igen.
Motigt
Trots att enda skillnaden är att jag nu ska koka pumpen 20 minuter istället för 5 känns det rätt motigt att fortsätta pumpa. Tänk om inte det hjälper heller och allt jobb var i onödan? Det är frestande att ge upp, men nu har jag gett mig in på det här och måste ge det en chans. Kände mig lite nedslagen förut, men då fick jag ett strålande leende av Vilda som satte saker och ting i perspektiv. Det är ju trots allt hennes mjölk, och så länge hon är nöjd är allt annat en ren bonus!
Bakterie
Jag fick svar på proverna de tagit på min bröstmjölk idag, och där fanns en bakterie som gjorde att de inte kunde använda mjölken. Men det är inte kört än, utan jag fick rådet att koka pumpen 20 minuter varje gång istället för 5 som de sagt innan, och försöka igen. Just den bakterien är tydligen extra tålig, och har sporer som inte dör förrän efter 20 minuters kokning. Därför hjälper inte pastöriseringen heller, utan man måste ta kål på den innan den hamnar i mjölken.
Jag har tagit lite paus från pumpningen över Kristi Himmelfärd då vi var på landet, men imorgon är Björn på dagis så jag får lite lugn och ro hemma, och då ska jag koka pumpen och försöka igen. Jag har även några burkar mjölk från förra veckan i frysen, som jag ska lämna in och hoppas på det bästa.
I väntan på domen
Idag var jag och lämnade in bröstmjölk till sjukhuset för första gången. De ska provta mjölken, och om ungefär en vecka får jag svar på om den är tillräckligt ren för att de ska ta emot den. Jag tycker inte det borde vara några problem, jag är ju inte dum och har följt de instruktioner jag fick. Men det är som sagt svårt att vänja sig vid så extrem renlighet och jag vill inte ta ut något i förskott. Vad snopet det skulle vara om jag går runt och känner mig som en hjälte och så vill de inte ha mjölken…
Det går hur som helst lättare att pumpa nu, så det är nog mycket en vanesak. Och så hjälper det att göra något annat samtidigt, som att se på TV, så att jag inte stressar upp mig för mycket. Det är ju inte den mest naturliga sak i världen precis att sitta där med pumpen som en annan mjölkko.
Första försöket
Nu har jag hunnit testa pumpen vi lånade från sjukhuset. Den verkar vara lätt att använda och fungerar bra, men första försöket gick ändå inget vidare. Kroppen vet mycket väl skillnaden mellan bebis och pump, och har ingen lust att släppa ifrån sig mjölk till en plastgrej. Efter en lång stund hade jag fått ihop ungefär en matsked. Till slut fick jag lägga till Vilda (som ändå hade tröttnat på att vänta) till andra bröstet och då fick hon igång utdrivningsreflexen så att jag fick ihop någon deciliter.
Men det krångligaste är att man måste vara så noga med hygienen eftersom för tidigt födda och/eller sjuka barn ska ha mjölken. Pumpen ska diskas och kokas efter varje användning, och när man använder den måste händerna vara absolut rena. Tar man i något får man gå och tvätta händerna igen innan man tar i pumpen. Eftersom alla i det här hushållet är normalfriska är vi inte renligare än folk i allmänhet, och det är svårt att ställa om tanken till superhygien á la sjukhus.
Imorgon ska jag testa den när Björn är hemma. Det ska bli intressant att se om det går att få honom att hålla fingrarna borta. Kanske väntar tills han sover…
