Nära barn
Jag var väldigt entusiastisk när jag fick höra om tidningen Nära Barn, som startade i våras. Glad och förväntansfull, men också lite lite orolig. Att det skulle bli för hurtigt, för extremt, fördömande mot de som inte äter raw food, använder tygblöjor och har barnen hemma tills de börjar skolan.
Nu har tre nummer kommit, och varje nummer har varit helt och hållet underbart. Inga pekpinnar, och så långt ifrån hurtigt man kan komma. Istället finns en stillhet och frid i den som jag aldrig sett i en tidning förut. Ett accepterande av livet som det är, men ändå med en önskan att förbättra och kämpa för det man tror på, utan att missa glädjen i de små sakerna. Senaste numret innehåller 75 sidor, och inte en enda av dem får mig att känna att jag borde vara annorlunda än jag är. Istället är den som en färgstark buffé över olika val man kan göra i livet, både i och utanför föräldraskapet, gjord med äkta respekt och nyfikenhet.
Sommarprat
Om det är någon som inte har lyssnat på Jonas Gardells sommarprat från förra veckan kan jag verkligen rekommendera att man gör det. Det var så fint, jag skrattade och grät om vartannat, och har tänkt mycket på det efteråt.
Framför allt tänker jag på hur väl livet har förberett honom för att bryta tystnaden kring AIDS och hur det var när ”bögpesten” kom, och bli den som får alla att lyssna. En bok som ”Torka aldrig tårar utan handskar” skulle aldrig ha blivit så populär om det inte varit ett riktigt känt namn bakom den, och dessutom ett namn som är känt för lite allt möjligt. Att skriva tunga böcker om AIDS kan vem som helst göra, men hade han inte varit komiker också och ganska extrem i sin roll som homosexuell frontfigur tror jag inte att lika många hade vågat läsa dem. Jag kan tänka mig att hans sätt retar gallfeber på en del, men jag tycker att han är fantastisk. Framför allt hans kristna böcker är riktigt bra, och jag hoppas att han skriver mer av dem.
Icelandair
Göteborg – Reykjavik:
Planerad avgångstid: 06.30
Tid vi gick upp för att hinna till flyget i tid: 03.15
Tid planet faktiskt lämnade Landvetter: 22.00
Reykjavik – Göteborg:
Planerad avgångstid: 13.15
Faktisk avgångstid: 16.20
Ankomst till mellanlandning i Köpenhamn: 21.40
Avgångstid (planerad och faktisk) för planet från Köpenhamn till Göteborg: 21.05
Inte nog med att planet var sent båda vägarna så att vi tillbringade första semesterdagen på Landvetter istället för på Island, och måste övernatta i Köpenhamn på väg hem, de ville först inte ge oss ett intyg på att planet var försenat (för att få ut pengar på reseförsäkringen) eftersom de först påstod att vi inte varit med på planet och sedan att planet inte alls varit sent.
Det här inlägget borde egentligen vara mindre gnäll över flygbolag som inte sköter sitt jobb (jag tror inte ett ögonblick på att de tekniska felen på planen inte gick att förutse. Dåligt underhåll kallas sånt) utan en hyllning till mina fantastiska barn som klarade all väntan helt otroligt bra. Aldrig hade jag trott att det skulle vara så enkelt att resa med små barn ens om allt gått som det skulle, eller att en tvååring kunde vara kapabel till ett sådant tålamod.
Vi hade lite böcker och leksaker med till honom som tidsfördriv. Det enda som var lite krångligt var att få honom att sova på en stökig flygplats, men han klarade till och med trötthet och överstimulering med jämnmod tills han slocknade av ren utmattning.
Vilda hade det nog lättare som har mindre behov av underhållning och kan sova och äta var som helst när som helst.
Hyllning till betaläsaren
Jag har tyckt om att skriva berättelser så länge jag kan minnas, men det var när jag gick på högstadiet som jag började skriva även på fritiden och inte bara i skolan. Det var nämligen då jag träffade Bästisen och vi upptäckte att vi delade skrivintresset. Vi satte igång att skriva, både parallellt och tillsammans, en lång rad ohyggligt dålig fanfiction (kom igen, vi var 14). I början handlade det mest om att skriva om sånt vi gillade, och mindre om själva skrivandet, men vi utvecklades genom åren och började skriva mer och mer originella historier och mindre och mindre fanfic samtidigt som ambitionsnivån gradvis höjdes.
Jag undrar var jag hade varit i mitt skrivande idag utan min ständige läsare och kritiker, och förstår inte hur folk lyckas som skriver helt ensamma. Jag kommer inte ihåg var uttrycket ”betaläsare” kom ifrån, men vi började tidigt använda det för varandra och betyder den som först läser ett obearbetat manus och kommer med synpunkter. Det blev till och med ett eget verb; att ”beta” en text. Jag undrar hur folk som skriver utan betaläsare klarar sig. För mig är det ovärderligt att ha någon som läser och tycker under hela skrivprocessen (inte bara när det är färdigt), kommer med förslag och som faktiskt vågar säga ”du, det här var inte så bra, du kan bättre”. Det är inte roligt att höra att det kapitel man tycker var helt fantastiskt inte berör betaläsaren alls, men när man kommit över förnärmelsen kan man se att jo det stämmer ju. Det var inte så bra som jag först trodde. Men om jag skriver om det så här…
Jag tycker att det är lätt att tappa perspektivet när jag skriver. Jag kan sitta med en idé eller en text och inte riktigt veta om det är bra eller inte. Man blir hemmablind. Då skickar jag det till min betaläsare, och får en ärlig åsikt tillbaka. Om en berättelse haltar lite eller går trögt kan hon ge råd om vad jag ska göra (skriv om/lägg till något mer/sänk eller öka tempot/kassera vissa kapitel eller hela storyn). Ibland blir det ingen kritik alls, utan bara en massa entusiastiskt beröm när jag verkligen lyckats med något, och det sporrar mig att skriva vidare. Jag gör samma sak för henne.
Matlagningsrevolution
Säg hej till min nya bästa kompis!
Till vänster: råvarorna ilagda, färdiga för ungen. Till höger: lite drygt en timme senare.
Svärmor köpte lergrytan åt mig för flera år sedan, men jag fick för mig att det måste vara väldigt komplicerat att laga mat med den så jag har inte använt den förrän nu. Det är ju inte krångligt alls! Man måste lägga den i blöt en stund först, men annars är det ju bara att hiva i maten och ställa den i ugnen. Visst tar den tid innan den är klar, men den sköter sig helt och hållet själv så det är perfekt matlagning för lediga dagar. Jag har hittills gjort helstekt kyckling, köttgryta och kycklinggryta i den, och det blir lika bra varje gång.
Katy says
Det är kanske lite för tidigt att uttala sig än, men än så länge mår jag betydligt bättre än jag gjorde vid samma tid när jag väntade Björn. Jag kommer inte ihåg hur illa foglossningen var i vecka 31 med Björn, men jag vet att jag redan hade använt stödbälte en tid, behövde extra kuddar för att stötta mage och höfter i sängen, och att värken sakta men säkert blev värre ju längre jag kom i graviditeten.
Den här gången dök foglossningen upp lite tidigare, men har å andra sidan hållit sig väldigt lugn och har inte blivit värre alls på många veckor nu. Med undantag av enstaka tillfällen kan jag gå och röra mig som jag vill (men inte springa eller hoppa), sova i vilken ställning jag vill utan stödkuddar och även om jag har lite ont nästan hela tiden är smärtnivån väldigt låg. Det känns underbart, och jag tar själv åt mig hela äran. Den här gången har jag nämligen tränat målmedvetet redan innan jag blev gravid för att stärka höfter, rygg och bäckenbotten.
En liten del av äran borde dock gå till Katy Bowman, som har lärt mig hur jag ska träna. Hennes blogg Katy says om hur kroppens position, hållning och hur man använder den påverkar hälsan har till viss del revolutionerat mitt liv. Hon menar att problem som foglossning, framfall, urinläckage, ryggvärk mm inte alls är naturliga följder av att vara gravid och föda barn, utan beror på att vi har fel hållning, fel skor och sitter stilla för mycket. Redan långt innan jag blev gravid använde jag hennes övningar för att lindra mensvärk och slippa huvudvärk i slutet av arbetsdagen (som jag brukade ha flera gånger i veckan) och blev alldeles förbluffad över vilka fantastiska resultat jag fick.
En av de jobbigaste aspekterna av foglossning förra gången var att den var så oförutsägbar. Jag kunde gå från fullständigt handikappad till nästan smärtfri eller tvärtom över en natt och inte ha en aning om vad det berodde på. Den här gången är jag mycket mer medveten om hur kroppen fungerar och ser tydligt hur för mycket stillasittande eller stress ökar värken och hur Katys styrke- och stretchövningar lindrar och förebygger den. Det känns bra att inte vara hjälplös inför smärtan jämfört med förra gången då barnmorskan sa till mig ”nej det går inte att göra något åt foglossning” och gav mig en lång lista på rörelser jag skulle undvika.
Jag kan rekommendera det här inlägget om man vill läsa mer om graviditet och förlossning och hur man kan påverka själv. Sedan är det bara att surfa runt och inte låta sig avskräckas av långa blogginlägg på engelska. De är en guldgruva!
