Utmaning
Fick höra om en ny gör-det-själv-utmaning via Stickcafé Online, nämligen att inte köpa några kläder till sig själv på ett år utan bara sy/sticka det man behöver. I praktiken gör jag nog redan det, förutom underkläder och ytterkläder, men det är roligare att göra det tillsammans med andra så jag tänker haka på!
Någon mer som vill vara med?
Om vikten av rätt accessoarer
Det gäller ju att ha rätt brödkorg hatt på sig när man kör med stavmixern.
Vem vinner?
Harmonin vi hade för ett tag sedan varade mycket riktigt inte. När Björn blev sjuk för två veckor sedan slutade alla rutiner att fungera, och trots att han är bättre nu blir han lättare trött och orkar inte alltid med sig själv riktigt. Då blir det lätt skrik och gråt när han inte får som han vill. Igår fick han ett riktigt utbrott när han inte fick leka mer med pappas dator. Det är väldigt sällan han blir så upprörd, och det är lite otäckt när han bara skriker och man inte når fram till honom.
Det får mig att tänka mycket på när det är ok att tvinga på honom min vilja och när det inte är det. Jag har läst blogginlägg och kommentarer från AP-föräldrar som menar att man aldrig får sätta sin egen vilja över barnets, för hans vilja är lika mycket värd som min. Jag håller med om värdet, men inte om att man aldrig får tvinga. I en situation där två personer inte är överens måste antingen någon få sin vilja fram eller så måste man nå en kompromiss. Att kompromissa med en övertrött tvååring är omöjligt, så antingen får han som han vill eller så tvingar jag honom att göra som jag vill (t ex byta blöja eller gå och lägga sig).
Jag vill så långt det går komma bra överens med Björn och ha kul ihop med honom, men i grund och botten är jag ju inte hans kompis utan hans förälder. Mitt jobb är att visa honom hur man uppför sig och hur man tar hand om sig själv och andra framför allt genom att föregå med gott exempel. Det innebär också att sätta gränser för vad jag själv vill och orkar med, och förvänta mig att de respekteras, precis som jag så långt det bara går respekterar hans gränser.
Men det är så svårt att veta var gränsen går mellan att befästa mina gränser och att kränka hans. Har jag rätt att bära in honom i sovrummet och hindra honom från att klättra ur sängen när han inte vill sova men jag vet att han verkligen behöver det? Får jag verkligen dra av honom en smutsig tröja när han skriker nej och försöker hålla fast den? Eller lyfta upp och bära iväg honom när vi ska någonstans och han retas och går åt andra hållet? Det skär i hjärtat varje gång och jag kan inte låta bli att undra vad det gör med honom på lång sikt. Jag skulle ju aldrig behandla en vuxen på det sättet. Samtidigt är det jag som förälder som ansvarar för att vår vardag fungerar och att han blir väl omhändertagen tills han lär sig att ta hand om sig själv.
Jag vill inte ha ett barn som lyder, jag vill ha ett som kan tänka själv, lyssna på sin egen kropp och ha självrespekt och god självkänsla. Men samtidigt måste vårt liv fungera och ibland är han helt enkelt för liten för att kunna bestämma själv. Men hur vet man vad som är ok och vad som eventuellt ställer till med skada? Kanske att jag kan svara på mina egna frågor om några år när jag varit med två (eller fler) barn genom självständighetsåldern. Eller kanske inte.
Rör inte min amning
Barnmorskan har pratat lite om amning, bland annat för att vi ska kunna informera både förlossningspersonal och BVC om mina förutsättningar för att amma, och när jag svarar på hennes frågor kommer jag på mig själv med att låta som värsta amningsfanatikern. Jag är noga med att påpeka att jag ammar min 2-åring, att jag minsann är väl påläst och engagerad när det gäller amning, att jag och BVC-sköterskan inte var överens om t ex amningslängd och försöker ge bilden av att vi klarar det här med amning själva och är inte intresserade av vårdens begränsade resurser, tack men nej tack.
När jag går därifrån undrar jag varför det känns så viktigt? Vad spelar det för roll om den vårdpersonal jag möter vet att jag kan mycket om amning?
Jag har inte haft några jättedåliga erfarenheter av amning och vård med Björn. På BB fick vi aldrig riktigt till taget ordentligt trots att sköterskorna sa att det såg bra ut, men vi fick ändå ett bra stöd och amningen fungerade bra trots att det gjorde ont länge. BVC var som BVC brukar vara – dåligt informerade men kom egentligen aldrig med något riktigt tokigt råd eller bemötte oss illa på något sätt. Jag tror att jag blir påverkad av alla historier jag får höra av andra mammor via t ex bloggar eller Amningshjälpen, där fruktansvärt felinformerad vårdpersonal begår rena övergrepp i sin okunskap.
Det känns viktigt att freda oss mot sådant, skydda min lilla bebis från en dålig amningsstart och markera tydligt att jag kan mer om amning än de flesta som jobbar i vården, så håll tassarna borta. Jag funderar till och med på att skriva i mitt förlossningsbrev att vi vill sköta amningsstarten utan inblandning från BB-personalen. Får jag som jag vill och kan åka hem efter 6 timmar blir det kanske inte ens aktuellt att amma på BB alls.
Men att försvara mig från vårdpersonalens inblandning kan också vara ett sätt att behålla kontrollen. Under förlossningen måste jag acceptera att jag inte har kontroll över situationen, att jag är utlämnad till personalen och måste våga lita på dem. Men efteråt, när allt är klart, då kan jag återerövra kontrollen över min kropp och mitt liv, och vill inte längre behöva lyssna på främlingars råd. Då är det min kropp igen, mina bröst och min bebis, och jag bestämmer själv.
Nej, Bjö!
Trots påfrestningarna på tålamodet när man lever med en tvååring som inte alltid väljer de bästa tillfällena för att markera sin självständighet*, är det otroligt fascinerande att se hur viktig just självständigheten är för honom. Häromdagen tog jag ett bett av hans macka (som visserligen var min från början men blev hans när han tog den). Han blev så arg att jag fick spotta ut biten och ge tillbaka den för att han skulle bli nöjd. Igår skulle jag hänga upp handduken igen efter att ha torkat hans händer, men det visade sig vara helt fel. ”Nej, Bjö!” beordrade han, vilket betyder Nej det ska Björn göra alternativt Björn bestämmer eller Björn kan själv. Jag fick hjälpa honom att klättra upp på toaletten så att han kunde nå upp att hänga upp handduken själv.
Han till och med drömmer om att få bestämma själv. Flera nätter i veckan vaknar vi av att han ligger och gnäller eller gråter och vrider sig i en mardröm. ”Nej Bjö!” ropar han och gråter av förtvivlan och frustration. Ofta måste jag väcka honom för att han ska lugna sig, och då verkar han inse att det inte var på riktigt och somnar snabbt om.
Jag hoppas att mardrömmarna är något som de flesta barn har, och inte betyder att vi håller tillbaka honom för mycket. Jag tycker att vi låter honom vara självständig så mycket vi bara kan, men ibland går det ju inte. När vi väl säger nej tycker jag att han tar det bra (tårar och protester ibland men inget långvarigt och inga raseriutbrott), och tolkar det som att han ändå accepterar att man inte alltid får som man vill.
(*De som säger att barn som bärs, ammas länge och sover med sina föräldrar inte blir självständiga kan få komma och träffa Björn och inse hur fel de har.)
