Vem vinner?
Harmonin vi hade för ett tag sedan varade mycket riktigt inte. När Björn blev sjuk för två veckor sedan slutade alla rutiner att fungera, och trots att han är bättre nu blir han lättare trött och orkar inte alltid med sig själv riktigt. Då blir det lätt skrik och gråt när han inte får som han vill. Igår fick han ett riktigt utbrott när han inte fick leka mer med pappas dator. Det är väldigt sällan han blir så upprörd, och det är lite otäckt när han bara skriker och man inte når fram till honom.
Det får mig att tänka mycket på när det är ok att tvinga på honom min vilja och när det inte är det. Jag har läst blogginlägg och kommentarer från AP-föräldrar som menar att man aldrig får sätta sin egen vilja över barnets, för hans vilja är lika mycket värd som min. Jag håller med om värdet, men inte om att man aldrig får tvinga. I en situation där två personer inte är överens måste antingen någon få sin vilja fram eller så måste man nå en kompromiss. Att kompromissa med en övertrött tvååring är omöjligt, så antingen får han som han vill eller så tvingar jag honom att göra som jag vill (t ex byta blöja eller gå och lägga sig).
Jag vill så långt det går komma bra överens med Björn och ha kul ihop med honom, men i grund och botten är jag ju inte hans kompis utan hans förälder. Mitt jobb är att visa honom hur man uppför sig och hur man tar hand om sig själv och andra framför allt genom att föregå med gott exempel. Det innebär också att sätta gränser för vad jag själv vill och orkar med, och förvänta mig att de respekteras, precis som jag så långt det bara går respekterar hans gränser.
Men det är så svårt att veta var gränsen går mellan att befästa mina gränser och att kränka hans. Har jag rätt att bära in honom i sovrummet och hindra honom från att klättra ur sängen när han inte vill sova men jag vet att han verkligen behöver det? Får jag verkligen dra av honom en smutsig tröja när han skriker nej och försöker hålla fast den? Eller lyfta upp och bära iväg honom när vi ska någonstans och han retas och går åt andra hållet? Det skär i hjärtat varje gång och jag kan inte låta bli att undra vad det gör med honom på lång sikt. Jag skulle ju aldrig behandla en vuxen på det sättet. Samtidigt är det jag som förälder som ansvarar för att vår vardag fungerar och att han blir väl omhändertagen tills han lär sig att ta hand om sig själv.
Jag vill inte ha ett barn som lyder, jag vill ha ett som kan tänka själv, lyssna på sin egen kropp och ha självrespekt och god självkänsla. Men samtidigt måste vårt liv fungera och ibland är han helt enkelt för liten för att kunna bestämma själv. Men hur vet man vad som är ok och vad som eventuellt ställer till med skada? Kanske att jag kan svara på mina egna frågor om några år när jag varit med två (eller fler) barn genom självständighetsåldern. Eller kanske inte.
Arv
När den värsta delen av en magsjuka är över och det är dags att börja äta lite försiktigt igen, kokar jag buljong med lite pasta i och äter som en soppa. Det gjorde nämligen alltid mamma när vi var sjuka som barn. Näringsmässigt låter det rätt vettigt. Man får i sig vätska, salt och lite energi, och det är lättsmält (och lättspytt om det skulle visa sig att kräkfasen inte är över trots allt).
Om någon skulle berätta att det inte alls är den idealiska maten efter en magsjuka skulle jag nog äta det ändå. För att mamma har sagt det.
Jag undrar om Björn kommer att koka buljong med pasta efter en magsjuka när han är stor och har flyttat hemifrån.
