Dagens lästips
Niskalainen skriver suveränt om hur kvinnor ber om ursäkt för sitt ätande. Nog! Oavsett om det är jul eller inte ska vi äta hur fan vi vill utan ursäkter eller förklaringar.
Äppleanalfabeter
I kassan på Coop.
Kassörskan: (håller upp en påse med äpplen) Vilken sort är det här?
Jag: Aroma.
Kassörskan: (överlägger en stund med sin kollega).
Kollegan till mig: Är det svenska äpplen?
Jag: Eh… ja. Svenska Aroma.
Kollegan till Kassörskan: Det är svenska äpplen.
Kassörskan: (slår in det i kassaapparaten som ”svenska äpplen”?)
Äkta vara
Jag läser ”Saltad nota”; Mats-Eric Nilssons senaste bok om fusket i livsmedelsbranschen, och undrar om mitt matintresse kanske börjar anta lätt överdrivna proportioner när jag efter att ha läst den ena berättelsen mer deprimerande än den andra om tillsatsstinna maträtter och fantasilösa enformiga restaurangutbud kommer till den del av boken som tar upp positiva exempel. Och blir rörd på gränsen till tårar av uppräkningen av människor som kämpar för ekologiska, närodlade, tillsatsfria råvaror, restauranger som lagar sin egen mat, och ansträngningar för att minska matsvinnet.
Tillsatser av en anledning
I Coops egen tidning Mer Smak har de i senaste numret en liten faktaruta om tillsatser, där de skriver följande:
”När det gäller tillsatser i livsmedel gör vi på Coop vårt bästa och lite till. De tillsatser som finns i våra egna varumärken är där av en anledning, som exempelvis konserveringsmedel eller för att ge rätt hållbarhet, konsistens, smak eller färg.”
Tja, det är ju det som är tillsatser: ämnen som påverkar hållbarhet, konsistens, smak eller färg. Och anledningen till att man använder dem? För att man har sparat in på riktiga råvaror för att göra tillverkningen billigare eller enklare, och därmed måste använda tillsatser för att maten ska hålla ihop, se aptitlig ut och smaka något sånär som den riktiga varan.
Ätstört
- På Facebook lägger en vän upp en bild på muffins och kallar den ”dagens fy på mig”.
- På släktkalaset diskuterar de kvinnliga släktingarna dieter och sörjer över de godsaker de inte ”får” äta.
- Varje gång jag spelar ”Wii Fit” säger den personliga tränaren i spelet att mitt BMI är normalt, men skulle jag inte vilja sänka det lite ändå?
- På en blogg såg jag en bikinibild på en tjej som jag tyckte såg helt normalsmal ut, men kommentarerna hon fick gjorde det klart att de tyckte hon var fet och måste banta, och hur vågar hon lägga upp en bikinibild på sig själv när hon ser ut så??
Jag har precis läst ut antologin ”Ätstört” och är full av tankeställare kring mat och vikt. Istället för den rådande bilden att ätstörningar är något som drabbar svaga flickor som tittat för mycket på fotomodeller försöker författarna förklara ätstörningar från ett feministiskt perspektiv. Varför är det så hemskt att vara fet och varför drabbas främst kvinnor av ätstörningar? Kan ätstörningar till och med vara en protest mot ett omöjligt kvinnoideal och därmed ett uttryck för ilska snarare än svaghet?
Flera artiklar i boken tog upp hur det har blivit normalt att vara missnöjd med sin kropp och försöka förbättra den. Handen upp – hur många som läser det här är helt nöjda och tillfreds med sin kropp och sitt utseende eller känner en annan kvinna som är det? Gränsen mellan ett ”normalt” missnöje med bantning och en ätstörning är väldigt tunn och det kan vara svårt att se exakt var den är. Flera av författarna upplevde att de fick mycket positiv respons när de gick ner i vikt. Fram till en viss gräns, då de blev för smala och reaktionerna börjar bli negativa istället. Finns det ens en idealvikt där man kan vara nöjd, eller gäller det alltid att bli smalare och smalare tills man plötsligt är för smal? Det är som en labyrint som inte har någon utväg.
Något annat jag kunde relatera mycket till i boken var när de skrev om kontrollerandet av kvinnligheten. En kvinna får inte ge efter för sina begär. Får inte vara hungrig eller njuta synbart av vare sig mat, sex eller något annat. Det kvinnliga njutandet ska alltid hållas i schack av en medföljande skam, och alltid alltid vara hårt kontrollerat. Jag tycker själv aldrig att jag haft någon övervikt (fast enligt de där bloggkommentarerna borde jag banta eftersom jag ser ut ungefär som hon på bilden), men jag har ändå upplevt att mitt ätande ifrågasätts. Kommentarer som ”ska du äta nu igen?” eller ”ska du äta allt det där?” som antyder att som kvinna borde jag begränsa mitt matintag oavsett om det behövs eller inte. Jag har skrivit mer om det här.
De som skrev om sina ätstörningar upplevde också att de inte passat in i kvinnorollen även på andra sätt. De var för utåtriktade, för högljudda, tog för mycket plats eller på något annat sätt stämde för dåligt med bilden av den kontrollerade, behärskade kvinnan. Ätstörningen blev en slags protest. Jaså jag får inte ta plats? Titta här hur lite plats jag kan ta! Är det något fel på min kropp? Då ska jag banta bort den tills den inte finns mer. Så det är bättre att vara smal? Titta bara hur smal jag kan bli! Jag ska bli så smal att det äcklar och skrämmer dig!
Jag blir både arg och ledsen när jag tänker på det här, eller hör kvinnor klaga över sina kroppar eller känna skam eller skuld kring vad och hur de äter. Var kommer det här sjuka tänket ifrån? Varför får man inte vara tjock? Vi har fått lära oss att det är otroligt ohälsosamt att vara tjock, men jag börjar undra om det stämmer. Svår övervikt är naturligtvis inte bra, men en smal kropp är långt ifrån en garanti för god hälsa och några bilringar betyder inte automatiskt att man får diabetes och hjärtsjukdomar. Man kan vara tjock och frisk samtidigt, tjock och stark, tjock och ha god kondition. Tjock och vacker. Jag känner flera kvinnor som är otroligt vackra i sina runda kroppar, men som naturligtvis inte ser det själva.
Jag har några kilo fler nu än jag hade innan jag blev gravid med Vilda. Först fick jag lite panik och tyckte att jag måste ju bli av med dem. Annars kommer det fortsätta smyga sig på och innan jag vet ordet av är jag ett äckligt fetto. Jag försökte till och med att banta lite, men blev alldeles besatt och kunde inte tänka på något annat än mat och träning. Och HERREGUD VAD TRÅKIGT DET VAR!!!! Jag lade ner försöket. Jag vill inte banta, jag vill leva. Jag vill må bra och vara frisk och röra mig och äta god mat och ta på mig kläder som sitter skönt istället för att oroa mig för vilken storlek de har (när jag syr kläder själv har jag inga storlekslappar i dem, så det så). Jag vill äta mig mätt oavsett hur ofta eller mycket jag måste äta för att uppnå det, och om någon har synpunkter på det kan de stoppa upp dem i sina missnöjda överspända arslen!
Allra mest vill jag lära min dotter att hon inte måste vara missnöjd och att hon får vara hur hon vill och göra vad hon vill och aldrig någonsin ska behöva lägga band på sig bara för att hon är flicka. Men hur i helvete ska jag lyckas göra det så länge alla andra kvinnor i hennes närhet fortsätter tjata om hur missnöjda de är med sina kroppar, håller igen på maten, klankar ner på de som är tjocka eller hyllar den som lyckas gå ner i vikt?
Så hjälp mig nu. Läs ”Ätstört”, tänk om, ät och var glada.
Låt barnen äta ifred
Det mesta Björn tittar på på TV är helt ok. Vi har hittills lyckats hålla oss borta från Disneys sjuka könsroller och annat skräp, och han tittar rätt mycket på Pixar-filmer som faktiskt är riktigt bra.
Men det finns en sak som jag har reagerat på. I ”På andra sidan häcken” – en animerad Dreamworksfilm om ett gäng vilda smådjur som stjäl mat från folk i en förort – finns en scen där en tvättbjörn berättar om människors matvanor för de andra djuren. Bland annat visar han upp en människa som springer på ett löpband, och berättar: ”Det här tar bort det dåliga samvetet så att de kan äta mer mat.”
Varför har man med en sådan replik i en barnfilm? Den är amerikansk, och kanske har man en ännu mer skruvad inställning till mat där än här, men jag tycker ändå att det går över gränsen. Budskapet till barnen blir då 1) Man ska ha dåligt samvete när man äter mycket mat, och 2) om man tränar får man äta mer (vilket är den enda anledningen till att träna).
Vad gör man? Tar bort filmen? Hoppas att han har tröttnat på den innan han fattar vad de pratar om? (högst troligt). Eller kanske tvärtom ser till att han ser den igen när han är äldre så att vi kan prata om det?
Som pojke löper han en statistiskt sett lägre risk för att drabbas av ätstörningar, men han är inte immun för det. Särskilt inte om han ska matas med vuxnas sjuka föreställningar om mat och hälsa redan från barnfilmerna.
Hur man serverar te
Alternativ titel: Dagens I-landsproblem eller Dagens Besserwisser.
Jag dricker inte kaffe så jag kan inte säga hur kaffekulturen i Sverige ser ut. Däremot dricker jag gärna te, och där finns det otroliga skillnader på hur teet bryggs och serveras. Jag har delat in det i tre kategorier och presenterar dem här, från sämst till bäst:
Hemskt
Sådana där ställen där det står en kaffekanna och en vattenkanna på varsin värmeplatta. När man beställer sitt te får man det nästan varma vattnet upphällt i en liten kopp tillsammans med en tepåse. Det smakar ingenting, ser tråkigt ut och häller man mjölk i teet blir det ljummet. Tesorterna är ofta olika smaksatta sorter från Lipton som smakar mer aromämne än te, samt någon menlös English Breakfast. Kan möjligtvis förlåtas på en lunchrestaurang där teet ingår i lunchpriset, men ingen annanstans.
Mediokert/irriterande
Caféer som serverar te i glas. Vem kom på den urbota korkade idén? Te är varmt. Glas isolerar ganska dåligt, och har ingenting att hålla i. Det innebär att man antingen måste vänta tills teet kallnat så mycket att glaset går att hålla i, vilket medför att det blivit för kallt för att vara riktigt gott, eller vira en servett runt glaset. Tekoppar av porslin med öron uppfanns av en anledning. Nämligen att man ska kunna dricka te ur dem. Envisas man med att vilja ha glas finns det modeller med öron. Utbudet av tesorter på den här sortens serveringar varierar men brukar hålla sig till ganska blommiga, fruktiga blandningar.
(Bilden visar kaffe för jag hittade ingen bra bild på te i glas. Men jag antar att kaffedrickare lider av samma svårigheter med het dryck i glas utan öron)
Bäst
Återfinns lättast på dyrare restauranger och hotell samt hemma hos teälskare. Teet dricks ur kopp eller mugg med öra, helst av ganska tunnt porslin. Fat är inte nödvändigt men ger en viss elegans. Teet har bryggts i en kanna och tebladen har tagits bort när teet dragit klart. (Teblad som får ligga kvar gör teet beskt.) Teet serveras i kannan så att man själv får hälla upp, och mjölk och socker ska finnas tillgängligt. Tesorten är en riktigt bra English Breakfast eller någon annan teblandning som bara består av teblad utan fruktbitar, blomblad, aromämnen eller annat barbariskt.
Googlar man för övrigt på bilder på teglas får man upp en massa bilder på fina turkiska teglas, ofta dekorerade med något metalliknande mönster. Många av dem har faktiskt öron. Skulle caféerna servera i sådana är det en annan sak, för de är så vackra att de möjligtvis är värda besväret med hur man ska hålla i dem.
Men att hälla upp te i vanliga glas från IKEA gör man bara inte.
