Töntigaste säljtexten
Läste precis det här i nyhetsbrev från Årstiderna (som levererar ekologisk mat):
”Bra råvaror är bara en sorts vardagslyx. För mig är vardagslyx även att ha små livslustlyxvaror hemma. Njutning inom räckhåll – då mår jag bra. En regnig tisdagsmorgon i oktober får guldkant när jag börjar dagen med mitt favoritte i koppen. Jag avslutar frukosten med en liten bit choklad som får själen att le. Då gör det inget om regnet förstör frisyren eller gör att byxorna ser fläckiga ut. Dessa småsaker får mig att möta världen vacker – därför satsar jag på fler vardagslyxiga varor i skafferiet! Se exempel på dessa varor nedan”
Jag gillar Årstiderna och köper gärna deras grönsakslådor, men just det här var väl lite väl mycket rappakalja. Har människan som skrev det här ens upplevt en regnig tisdagsmorgon i oktober? Kanske hen bor i ett tropiskt land och bara har sett (nordiska) regniga tisdagsmorgnar i oktober på film. Ingen kan väl på allvar tycka att en liten bit choklad på morgonen uppväger ful frisyr och fläckiga byxor?
Visst, jag fattar att det är reklam för att få mig att shoppa, men kan vi inte försöka få vardagen att fungera på riktigt istället för att förminska vardagsproblemen med struntprat?
För mig är en vardagslyxig morgon att alla kommer iväg dit de ska i någorlunda rätt tid och ingen gråter. Har Årstiderna någon produkt som fixar det?
En annan kropp
Jag pratade med en kompis om bristningar på magen vid graviditet, och tänkte att jag skulle skriva mer om kroppen efter graviditeten. Jag kommer ihåg att jag var rädd att kroppen skulle bli ”förstörd” av att få barn – hängbröst, bristningar, degig mage…
Jag har aldrig varit särskilt fåfäng, aldrig betraktat mig själv som en vacker kvinna eller känt något större behov av att vara det, men när jag var yngre hade jag en ganska krävande inställning till min kropp på andra sätt. Jag såg den som ett redskap som skulle fungera och prestera, och blev besviken om den blev sjuk, sa ifrån eller på något annat sätt inte levde upp till mina höga förväntningar. Jag tyckte också det var jobbigt att vara längre (och ha större fötter) än de flesta andra kvinnor, och tyckte att jag tog upp alldeles för stor plats trots att jag var smal.
Radiant Recovery – en behandlingsmetod för sockerberoende – förde med sig stora förändringar. Där fick jag lära mig att se kroppen som en vän och partner istället, någon som gör sitt bästa för mig men som behöver tas om hand. Ett av stegen i behandlingen är att föra noggrann matdagbok där man förutom maten även skriver upp hur man mår både fysiskt och psykiskt. Det finns flera syften med det. Man ska bli medveten om vad man äter och sluta blunda för verkligheten, och lära sig hur man reagerar på olika slags mat. Men minst lika viktigt är det att lära känna sin egen kropp och utveckla en närmare relation till den. Många som är sockerberoende är även överviktiga och har lärt sig att se sin kropp som en besvikelse, något fel och fult, och något som i bästa fall ignoreras och i värsta fall hatas.
Att föda barn blev ett till stort steg mot försoningen med kroppen. Under graviditeten tyckte jag att det var jobbigt och ångestframkallande att kroppen förändrades och gjorde saker alldeles själv utan att jag hade något att säga till om. Den ändrade form, utvecklade olika krämpor och symtom, orkade inte alls lika mycket som vanligt, tränade sammandragningar mm utan att fråga mig först. Förlossningen blev ännu en uppvisning i hur lite min åsikt betydde, men det var jag i alla fall beredd på.
Under min andra graviditet lärde jag mig hur jag skulle träna bort foglossning och såg ett otroligt tydligt samband mellan hur jag står, sitter och rör mig och hur jag mår. Jag skulle gissa att mängden rörelse, samt kvaliteten på den, påverkar minst lika mycket som maten gör. Alla småkrämpor, från huvudvärk och mensvärk till ömma knän, kan jag påverka med hållning och träning. Det har hjälpt mig att inse att det aldrig är kroppen det är fel på, utan hur jag använder och tar hand om den.
Jag har en helt annan kropp nu. Egentligen har den inte förändrats så mycket, men jag ser på den med helt andra ögon. Jag bryr mig inte längre så mycket om hur den ser ut, utan vad den gör och vad den är. Jag är glad och tacksam för precis allt med den, och jag tänker inte säga ”trots vissa brister” för jag ser inga brister. Jag ser starka armar och ben som kan lyfta tungt och gå långt, och händer som kan göra allt från att hugga ved och gräva i trädgården till att sticka vackra saker och smeka mjukt barnhår. Fantastiska bröst som kan ge mat och tröst åt barnen, och en mjuk och lite rund mage som har skapat mina barn.
Att kroppen förändras leder tankarna till en utmaning som ligger framför mig, nämligen att åldras. Jag kan tänka mig att det är en liknande känsla som under graviditeten; att man på något sätt måste handskas med att kroppen och livet förändras utan att man har något inflytande över processen. Samhället gör också sitt allra bästa för att trycka ner äldre kvinnor och göra åldrandet till något fult som ska gömmas bakom dyra produkter. (Att ”åldras med värdighet” är detsamma som att se ung ut men utan att det syns att man anstränger sig, och var finns egentligen värdigheten i det?) Jag kan bara försöka förbereda mig och hoppas att jag och min underbara kropp har många många år kvar där vi kan lägga så lite tid och energi som det bara är möjligt på sånt vi ändå inte kan göra något åt och istället må så bra som det bara går.
Om hälsa
Jag prenumererade på en hälsotidning för kvinnor för några år sedan, men tröttnade efter ett tag för det stod om samma saker hela tiden. Häromveckan ringde de och berättade att de hade gjort om tidningen och den hade blivit sååå bra och för att jag skulle få en chans att upptäcka det skulle jag få några nummer till nedsatt pris plus en present. I ett ögonblick av svaghet (eller kanske nyfikenhet) tackade jag ja.
Uppenbarligen är det inte en tidning för mig. Den är fortfarande tråkig, och dessutom ganska deprimerande. Den handlar om träning och mat. Hur man ska träna för att maxa sin prestation på olika sätt och skulptera den perfekta kroppen, och hur man ska äta för att gå ner i vikt och maxa sin träning. Inte ett ord om hälsa och välmående på riktigt. Jag är så trött på attityden att kroppen ska trimmas, skulpteras och tuktas. Att man behandlar den som ett dött föremål som bara ska formas och utnyttjas till att prestera och känna sig duktig. Trött på artiklar om viktnedgång fulla av bilder på trådsmala kvinnor som tränar så att svetten sprutar. Jag tror det i så fall är betydligt mer hälsosamt att vara lite småtjock och titta på TV. Jag är allra mest trött på attityden att det här är självklart. Att alla ska vilja träna mer, få snyggare muskler och gå ned i vikt, hela tiden. Att det är ett eftertraktat mål för alla normala människor.
För några år sedan tyckte jag att tidningen var bra, innan jag tröttnade, och det visar hur långt jag har kommit. Jag är inte längre intresserad av träningstips, jag försöker få in motion i vardagen istället. Jag har varken tid eller intresse för att träna i betydelsen gå till ett gym eller ett pass av något slag. När det gäller mat vill jag ha mat som är näringsrik och god, och helst ekologisk och fri från tillsatser. Allt prat om att gå ner i vikt tråkar ut mig, det är så fullständigt ointressant och meningslöst.
Jag läste en artikel häromdagen om en undersökning som visat att överviktiga kvinnor har en längre förväntad livslängd än smala. De kunde inte förklara vad det beror på, men resultatet var väldigt tydligt. Då blir det ännu mer tydligt vilken bluff vi har gått på. Så många som sliter så hårt för att gå ner i vikt, när det i själva verket är mindre hälsosamt än att vara tjock. Varför? För att det finns de som tjänar pengar på det, så klart. Sjukt mycket pengar.
Tänk om alla var nöjda med sig själva som de är. Om alla fokuserade på att må bra och vara glada och struntade i hur de såg ut eller hur de inbillar sig att andra tycker att de ska se ut. Tänk vad många branscher som skulle gå omkull då. Alla bantningskurer, bantningsböcker, hälsotidningar, gym, kosmetikföretag, antirynkkrämer, underkläder som formar figuren… och tänk vad mycket alla de här människorna skulle kunna åstadkomma när de slutar lägga så mycket, tid, energi och pengar på att forma om och förbättra sina kroppar och istället lägger det på att göra det de tycker är roligt och intressant.
Mystiskt
Följande dök upp igår i ett inlägg i ett forum jag brukar hänga i:
”…äntligen är sommaren över. Nu behöver vi inte raka benen eller hålla håret innanför bikinibyxorna! Vi kan slappna av i magmusklerna, rulla ut brösten och vi behöver inte knipa ihop skinkorna heller. Fy sjutton vad skönt det ska bli…”
Finns det alltså kvinnor som verkligen gör allt det där? Hela sommarhalvåret?? Frivilligt???
Gratisreklam
Jag skickade FÖ till Stoff och Stil igår för att köpa sytråd och en dragkedja, och blev väldigt besviken över det bemötande han fick. Personalen, som brukar vara trevlig och hjälpsam annars, var inte alls sugen på att hjälpa en vilsen man att hitta vad hans fru behöver utan tyckte att han kunde leta själv. Till slut fick han hjälp, men så gör man bara inte när man har en verksamhet som innefattar kontakt med kunder. I vintras sålde de dessutom plagierade tyger, och skyllde sedan på tryckeriet som tydligen hade lurat dem. Lite bättre koll än så tycker jag att en stor butikskedja borde ha på sina leverantörer…
Så jag vill slå ett slag för den bästa sybehörsaffär jag känner till, nämligen Bibbis Textil. Jag vet inte om den finns som fysisk butik, men webshoppen är otroligt välsorterad, har bra priser, suverän service och otroligt snabba leveranser. Det är inte ovanligt att man får sitt paket redan dagen efter att man har beställt.
På det stora hela tycker jag att mindre butiker, som drivs av en enskild person som brinner för sitt jobb, är mycket mer serviceinriktade och trevliga att ha att göra med. Numera köper jag nästan bara tyg från småbutiker på nätet, med undantag för enfärgat som sällan finns där i något vidare utbud. Garn köper jag i den lilla lokala butiken i Mölndal. Kedjor som Stoff och Stil kan kosta på sig att skrämma bort kunder, de får tillräckligt med folk ändå på grund av stora butiker, bra lägen, låga priser och att de kan lägga mycket pengar på marknadsföring. Småbutikerna däremot överlever bara på sitt goda rykte.
Här kommer några tips på bra tygbutiker om det är någon som är intresserad (främst barntyger). Det lönar sig att titta in lite då och då, eftersom de bara tar in några tyger i taget och de mest populära snabbt tar slut!
Tillägg: Skickade ett mail till Stoff och Stil och klagade på bemötandet, och fick ett bra svar där de ber om ursäkt och lovar att prata med sin personal.
Vidrigt
Ännu en trist sak med den här tiden på året, utöver vab-dagar och slaskväder, är all skit som kommer fram när snön smälter. Eller så låg den där innan snön kom, det är kanske mer troligt.
På väg hem igår fick jag ständigt hålla efter Björn så att han inte trampade i hundskit, plockade upp fimpar eller pillade på trasiga glasflaskor. Vad är det för fel på folk som bara slänger sitt skräp direkt på marken? Den vanliga vägen hem från förskolan är inte så illa, men igår hade han varit hos mormor och vägen hem gick utmed Mölndalsvägen och förbi en byggarbetsplats. Tydligen känns det mer ok för äckliga människor att slänga skräp där det redan är fult.
Vad jag inte förstår, utöver hur man kan vara så självisk att man tycker att någon annan ska plocka upp efter en, är hur man kan vilja ha det så i området där man bor eller jobbar? Jag antar att de här snuskhumrarna har vägarna förbi med någon slags regelbundenhet. Särskilt hundägarna går väl ut med sina hundar i närheten av där de bor? Tycker DE att det är ok med bajshögar utmed gångvägen? Tycker rökarna att det ser trevligt ut med fimpar på marken?
Björn var i alla fall nöjd, för han fick hoppa i vattenpöl, kladda med lera och kasta grus i vattnet. (Han har ingen jacka på sig eftersom han åkte på min rygg under bärjackan nästan hela vägen och bara var nere på marken en stund).
Katy says
Det är kanske lite för tidigt att uttala sig än, men än så länge mår jag betydligt bättre än jag gjorde vid samma tid när jag väntade Björn. Jag kommer inte ihåg hur illa foglossningen var i vecka 31 med Björn, men jag vet att jag redan hade använt stödbälte en tid, behövde extra kuddar för att stötta mage och höfter i sängen, och att värken sakta men säkert blev värre ju längre jag kom i graviditeten.
Den här gången dök foglossningen upp lite tidigare, men har å andra sidan hållit sig väldigt lugn och har inte blivit värre alls på många veckor nu. Med undantag av enstaka tillfällen kan jag gå och röra mig som jag vill (men inte springa eller hoppa), sova i vilken ställning jag vill utan stödkuddar och även om jag har lite ont nästan hela tiden är smärtnivån väldigt låg. Det känns underbart, och jag tar själv åt mig hela äran. Den här gången har jag nämligen tränat målmedvetet redan innan jag blev gravid för att stärka höfter, rygg och bäckenbotten.
En liten del av äran borde dock gå till Katy Bowman, som har lärt mig hur jag ska träna. Hennes blogg Katy says om hur kroppens position, hållning och hur man använder den påverkar hälsan har till viss del revolutionerat mitt liv. Hon menar att problem som foglossning, framfall, urinläckage, ryggvärk mm inte alls är naturliga följder av att vara gravid och föda barn, utan beror på att vi har fel hållning, fel skor och sitter stilla för mycket. Redan långt innan jag blev gravid använde jag hennes övningar för att lindra mensvärk och slippa huvudvärk i slutet av arbetsdagen (som jag brukade ha flera gånger i veckan) och blev alldeles förbluffad över vilka fantastiska resultat jag fick.
En av de jobbigaste aspekterna av foglossning förra gången var att den var så oförutsägbar. Jag kunde gå från fullständigt handikappad till nästan smärtfri eller tvärtom över en natt och inte ha en aning om vad det berodde på. Den här gången är jag mycket mer medveten om hur kroppen fungerar och ser tydligt hur för mycket stillasittande eller stress ökar värken och hur Katys styrke- och stretchövningar lindrar och förebygger den. Det känns bra att inte vara hjälplös inför smärtan jämfört med förra gången då barnmorskan sa till mig ”nej det går inte att göra något åt foglossning” och gav mig en lång lista på rörelser jag skulle undvika.
Jag kan rekommendera det här inlägget om man vill läsa mer om graviditet och förlossning och hur man kan påverka själv. Sedan är det bara att surfa runt och inte låta sig avskräckas av långa blogginlägg på engelska. De är en guldgruva!
