Amning efter 8 månader är overkill
Jag pratade med en kompis som har en liten bebis, och hon nämnde att hon stött på motstånd från sin BVC-sköterska när det gäller amningen. BVC-sköterskan hade sagt att amning efter 8 månader är overkill, och att ammade barn blir överviktiga.
Jag blir så arg!! BVC-sköterskan är en jätteviktig källa till kunskap och en trygghet för många mammor, man FÅR inte komma med personliga värderingar och felaktig information!
För det första: hon har ingen anledning att lägga sig i någons amning, över huvud taget. Hennes uppgift är att stötta både ammande och flaskmatande mammor med korrekt information. Personliga värderingar ska hållas utanför.
För det andra: Det finns inga belägg för att amning skulle ge övervikt. Snarare finns indikationer på att amning motverkar övervikt även senare i livet (fråga mig inte om källa till det här, men jag tror jag läste det i Amningsnytt). Oavsett vilket; vem bryr sig? Ska vi få ner barnfetman är det inte bröstmjölk vi ska bekämpa, utan för mycket godis och för lite motion.
För det tredje: Det finns ingenting som säger att amning efter 8 månader (eller efter någon annan ålder för den delen) skulle vara onödig. Amning är positivt för både mamma och barn. Så länge båda trivs med det finns det inga nackdelar med att amma. Att mjölken skulle bli blask efter en viss tid är en myt, liksom att det skulle vara påfrestande för mamman att amma länge.
Jag är så trött på att det finns så mycket misstro och mytbildning kring kvinnors kroppar och dess funktioner. Oavsett om det är graviditet, förlossning, amning eller något annat är det alltid lika svårt att värja sig mot alla åsikter och myter för att hitta korrekt, vetenskapligt baserad information.
Varför skulle bröstmjölk anses som sämre än annan mat?
1) vi ser fortfarande ner på kvinnor och kvinnors kroppar och prestationer
2) för att amning inte genererar några pengar
En annan kropp
Jag pratade med en kompis om bristningar på magen vid graviditet, och tänkte att jag skulle skriva mer om kroppen efter graviditeten. Jag kommer ihåg att jag var rädd att kroppen skulle bli ”förstörd” av att få barn – hängbröst, bristningar, degig mage…
Jag har aldrig varit särskilt fåfäng, aldrig betraktat mig själv som en vacker kvinna eller känt något större behov av att vara det, men när jag var yngre hade jag en ganska krävande inställning till min kropp på andra sätt. Jag såg den som ett redskap som skulle fungera och prestera, och blev besviken om den blev sjuk, sa ifrån eller på något annat sätt inte levde upp till mina höga förväntningar. Jag tyckte också det var jobbigt att vara längre (och ha större fötter) än de flesta andra kvinnor, och tyckte att jag tog upp alldeles för stor plats trots att jag var smal.
Radiant Recovery – en behandlingsmetod för sockerberoende – förde med sig stora förändringar. Där fick jag lära mig att se kroppen som en vän och partner istället, någon som gör sitt bästa för mig men som behöver tas om hand. Ett av stegen i behandlingen är att föra noggrann matdagbok där man förutom maten även skriver upp hur man mår både fysiskt och psykiskt. Det finns flera syften med det. Man ska bli medveten om vad man äter och sluta blunda för verkligheten, och lära sig hur man reagerar på olika slags mat. Men minst lika viktigt är det att lära känna sin egen kropp och utveckla en närmare relation till den. Många som är sockerberoende är även överviktiga och har lärt sig att se sin kropp som en besvikelse, något fel och fult, och något som i bästa fall ignoreras och i värsta fall hatas.
Att föda barn blev ett till stort steg mot försoningen med kroppen. Under graviditeten tyckte jag att det var jobbigt och ångestframkallande att kroppen förändrades och gjorde saker alldeles själv utan att jag hade något att säga till om. Den ändrade form, utvecklade olika krämpor och symtom, orkade inte alls lika mycket som vanligt, tränade sammandragningar mm utan att fråga mig först. Förlossningen blev ännu en uppvisning i hur lite min åsikt betydde, men det var jag i alla fall beredd på.
Under min andra graviditet lärde jag mig hur jag skulle träna bort foglossning och såg ett otroligt tydligt samband mellan hur jag står, sitter och rör mig och hur jag mår. Jag skulle gissa att mängden rörelse, samt kvaliteten på den, påverkar minst lika mycket som maten gör. Alla småkrämpor, från huvudvärk och mensvärk till ömma knän, kan jag påverka med hållning och träning. Det har hjälpt mig att inse att det aldrig är kroppen det är fel på, utan hur jag använder och tar hand om den.
Jag har en helt annan kropp nu. Egentligen har den inte förändrats så mycket, men jag ser på den med helt andra ögon. Jag bryr mig inte längre så mycket om hur den ser ut, utan vad den gör och vad den är. Jag är glad och tacksam för precis allt med den, och jag tänker inte säga ”trots vissa brister” för jag ser inga brister. Jag ser starka armar och ben som kan lyfta tungt och gå långt, och händer som kan göra allt från att hugga ved och gräva i trädgården till att sticka vackra saker och smeka mjukt barnhår. Fantastiska bröst som kan ge mat och tröst åt barnen, och en mjuk och lite rund mage som har skapat mina barn.
Att kroppen förändras leder tankarna till en utmaning som ligger framför mig, nämligen att åldras. Jag kan tänka mig att det är en liknande känsla som under graviditeten; att man på något sätt måste handskas med att kroppen och livet förändras utan att man har något inflytande över processen. Samhället gör också sitt allra bästa för att trycka ner äldre kvinnor och göra åldrandet till något fult som ska gömmas bakom dyra produkter. (Att ”åldras med värdighet” är detsamma som att se ung ut men utan att det syns att man anstränger sig, och var finns egentligen värdigheten i det?) Jag kan bara försöka förbereda mig och hoppas att jag och min underbara kropp har många många år kvar där vi kan lägga så lite tid och energi som det bara är möjligt på sånt vi ändå inte kan göra något åt och istället må så bra som det bara går.
Att bada ett barn
Vi ska inviga vår badtunna, och jag letade lite halvhjärtat efter någon information om hur varmt en bebis kan bada. Jag tror man märker rätt tydligt om bebisen gillar det eller tycker att det är för varmt, men för säkerhets skull kan det ju vara bra att kolla upp om det kanske står någonstans att ”bebisen exploderar vid en temperatur över 37,0.”
Jag hittade bland annat det här:
http://se.babycenter.com/a37/bada-ditt-barn#section4
Enligt babycenter är det en hel vetenskap att bada sitt barn. Först en lång lista på vad man behöver ha tillgängligt, och sedan en steg-för-steg-lista på hur man gör. Det är så att jag nästan tror att sidan är ett skämt. Har föräldrar totalt slutat använda sunt förnuft och lita på sitt omdöme? Eller är det bara ”experterna” som tror att vi har det?
Jag kan också. Se här:
Hur man badar ett barn:
Vad man behöver ha tillgängligt:
- Vatten
- Handduk
- Barn
Så här gör man:
Sänk ner barnet i vattnet*. Tvätta bort eventuell smuts med handen eller en tvättlapp (ta lite matolja om det inte räcker med vatten). Ta upp barnet. Torka. Klart.
*Att man inte ska dränka eller skålla barnet, att man ska stötta huvudet och inte tappa ungen behöver väl knappast påpekas?
De tycker dessutom att en nyföding behöver bada ett par gånger i veckan, och att man ska använda badprodukter och hudvårdsprodukter speciellt anpassade för barn. Det är också mycket viktigt att köpa en badtermometer.
Björn hatade att bada, så han badade med flera månaders mellanrum det första året. Vid snart 3 års ålder har han tvättat håret med schampo en enda gång, när han hade kladdat smör i det. Tvål använder vi bara på händerna. Vilda tycker om att bada så hon får ibland bada för nöjes skull utöver att bada av sig matkladd. Några produkter, inklusive schampo, har hittills inte behövts, men vi använder oliv- eller rapsolja för att tvätta bort t ex bajs eller matrester. Den enda hudvårdsprodukt vi köper är Miniderm, eftersom Björn får torrexem på vintern och olja inte räcker för att rå på det.
Underligt
Varje gång sportnyheterna kommer på TV slås jag av hur bisarrt det är att sport anses som en så viktig nationell angelägenhet att det ges plats i nyhetsprogrammen. Mitt emellan politik, krig, mord och ekonominyheter får man plötsligt se ett gäng människor som leker med en boll. Det finns ju redan en massa särskilda sportprogram, räcker inte det? Ska man visa sport på nyheterna kan man lika gärna redovisa vad som hänt i senaste dokusåpan eller dramaserien på TV, eller redovisa handlingen i en ny film.
Nyheter på lek?
Vad har hänt med Aktuellt?? Jag såg det igår vid nio, och först såg det ut ungefär som vanligt förutom den fåniga nya bakgrunden de har skaffat sig (vadå USA-komplex?). Men efter att ha kört vanliga nyheterna, vädret, lokalnyheterna, vädret igen (lokala vädret den här gången) fortsatte de med någon slags lightversion av nyheterna. Vet inte vad man annars ska kalla det, för de körde bland annat ett lååångt inslag om någons håriga armhåla, och ett om famlijeplanering i Bangladesh. Efter det kom en sammanfattning av nyheterna, och så vädret en gång till!
Det var som om de så gärna ville dra ut nyheterna till en hel timme bara för att TV4 gör det, men inte hade tillräckligt med innehåll för att fylla upp programmet (TV4 fyller ju halva sin nyhetstimme med reklam så det blir lättare för dem). Jag måste säga att det gav lite dåliga vibbar att se nyhetsuppläsare man hittills upplevt som seriösa och trovärdiga sitta och intervjua en bloggare om kroppsbehåring.
Och TV4:s nya nyhetskanal ”TV4 News” borde jag inte ens gå in på, men jag kan inte låta bli. Vadå News? Har de tänkt lansera programmet utomlands och vill förbereda med en internationellt gångbar titel? Dessutom kör de en remsa med lösryckta nyheter i form av enstaka meningar som ständigt rullar längst ner på skärmen. Vad är poängen med det? Det enda de uppnår är att man blir distraherad utan att egentligen ha fått reda på något alls.
Lägg av nu, både SVT och TV4, och gör nyheter på riktigt igen. Det börjar påminna om när TV3 försökte sig på nyhetssändningar, som gick ut på att en superpiffad modell satt och läste upp blaj i två minuter lite då och då. Tack och lov insåg de sitt misstag och lade ner försöket.
Tandsprickning
Jag har tänkt på nya tänder som ett bebisproblem, men det är tydligen något som håller i sig betydligt längre än så. De senaste dagarna har Björn tillbringat med händerna i munnen, och mycket riktigt är det en ny kindtand på väg. Han är inte ledsen eller gnällig, så det gör nog inte ont, men jag kan tänka mig att det kliar och känns konstigt. I natt låg han till och med med handen i munnen när han sov.
Notera för övrigt nya frisyren! Det är jag som har klippt, och jag tycker det blev otroligt bra medan FÖ tycker att han ser ”lite lustig ut”. Jag är faktiskt ingen frisör och har inte klippt något hår alls förrän det blev dags att trimma Björn första gången, så med tanke på det blev det här rena proffsklippningen.
Som bonus får ni även en bild som Björn har tagit på sig själv efter att ha fått tag i kameran igår. Tänk om jag gjorde mig så bra på självporträtt, då skulle jag inte behöva klippa huvudet på alla bilder på mig själv i bloggen…
Halt
Igår var det flera av mina vinterhatande vänner på Facebook som jublade över att det var plusgrader. Vet de inte vad som händer när man kombinerar plusgrader och snö? Snön smälter, och sedan fryser den till is när temperaturen sjunker igen under natten. Att ta sig till jobbet idag var med fara för livet, för det var isgata precis överallt och ingen hade hunnit sanda än. Och när de har sandat och det blir plusgrader över dagen smälter isen, sanden sjunker ner under det översta vattenlagret och sedan fryser den fast där under natten och imorgon är det isgata igen!
Är ni nöjda nu, va? Va??
Trassligt
Nu vet jag varför trådrullar till overlockmaskiner är så mycket större än vanliga trådrullar. Det är för att det fortfarande ska finnas lite tråd kvar när man äntligen lärt sig trä fanskapet. Jag är inte imponerad av vem det nu var som uppfann overlockmaskinen. När den fungerar som den ska (dvs när någon annan trätt den åt mig) är den underbar, men vem som helst borde ju fatta att en maskin som måste träs med fyra trådar, med hjälp av pincett, behöver lite mer produktutveckling innan den kan släppas på marknaden.
Åttonde månaden
börjar idag. Först en magbild:
Har köpt lite nya mammakläder som visserligen är ganska fina men som jag tycker får mig att se ut som en oformlig blob. Kommer inte ihåg att det var riktigt såhär jobbigt när kroppen ändrade form förra gången. Då var det kanske mest fascinerande eftersom det var första gången. Häromdagen frågade en förskollärare när jag hämtade Björn hur lång tid jag hade kvar. När jag svarade sa hon att oj vad liten mage du har! Det fick jag höra med Björn också, och muttrade lite surt att den är minsann stor så det räcker.
Jag tycker inte om att få den kommentaren. Som om åsikten att magen är liten på något sätt skulle förminska betydelsen av eller plågan med att vara gravid. Men hade någon sagt att magen var väldigt stor hade jag nog tagit illa upp av det också. Det är nog helt enkelt obehagligt att folk kommenterar storleken på min mage, oavsett hur de gör det.
Både sammandragningar och foglossning håller sig fortfarande lugna, och graviditeten känns förvånansvärt lätt för att vara så långt framskriden. Jag kan sova utan några extra kuddar som stöd, vaknar inte mer än normalt under natten, halsbränna bara ibland och förutom att magen är i vägen går det rätt bra. Nästan lite för bra, och då kommer oron som ett brev på posten, som om mitt lidande skulle stå i proportion till barnets hälsa. Men Junior sparkar varje dag och barnmorskekontrollerna har alla visat helt normala resultat, så oron finns tack och lov bara i mitt huvud.
Några svårigheter har dykt upp när det gäller att ta hand om Björn och vara gravid. Jag kan inte bära honom i bärsjal längre, och måste ha med mig vagnen när vi ska någonstans. Det betyder också att jag inte kan bära för att lugna när han inte vill sova. Tyngden är fortfarande ok, men bärsjalen och Björn själv trycker mot magen så att det gör ont. Jag kan heller inte springa, så när han sticker iväg måste jag gå ikapp honom och hoppas att jag fortfarande är snabbare. För man kan ju bara glömma att en busig tvååring kommer när man ropar…
Tröttheten är också jobbig när man inte själv får bestämma över vila och sömn. Jag orkar inte lika mycket som vanligt, och försöker ta det lugnt och gå och lägga mig tidigt, men det hänger ju mycket på när Björn somnar på kvällen och om han låter mig ligga och vila. Som tur är har han blivit alldeles besatt av böcker, så vi tillbringar mycket av fritiden med att sitta eller ligga på sängen och bläddra i hans böcker. Amningen ger också sköna pauser, och både lugnar och ger ny energi när han är trött och grinig. Han tittar också gärna på DVD (Mora Träsk är favoriten) och vill då helst att jag ska sitta med, vilket ger en bra ursäkt att strunta i disken eller vad det nu är och bara sitta och sticka eller läsa i soffan ett tag.
Sju månader avklarade – två kvar!
