Omtanke
Björn: Mamma, vad syr du?
Jag: En klänning till mig.
Björn: Till dig? Varför syr du inte en klänning till Vilda??
Övertalning
Björn (pekar på ett litet skåp): Vilda, det är en lastbil. Gå in i lastbilen!
Vilda: Nej, jag vill inte.
Björn (befallande): Jo, gå in i lastbilen nu! Du ska åka lastbil!
Vilda: Nej, det är läskigt där inne.
Jag: Björn, kom ihåg att det ska vara roligt för båda två att leka.
Björn (tankepaus).
Björn (med snällaste rösten): Vilda, du får mat i lastbilen! Vill du ha mat?
Vilda: Ja! (går in skåpet)
Han blir nog en stöttande pappa en dag
Mitt favoritnöje just nu är att lyssna på barnen när de leker. Igår fick jag höra det här:
Björn: Vill du ha lite tutte av mig, Vilda?
Vilda: Ja!
Björn: Men du får inte bitas, för då gör det jätteont och då blir jag jättearg på dig.
(Kort tystnad)
Björn: Du får INTE bitas! Nu är jag arg på dig. Nu tar jag bort tutten.
Vilda: (gnäller lite, går och letar rätt på mamma)
Bjön?
Vi var som sagt hos svärmor i helgen, och Björn avgudar sin farmor. Vi ser knappt röken av honom när vi är där, han till och med sover med henne. När vi åkte ut en sväng till sommarstugan stannade han hos farmor. Det är jätteroligt, även om det känns lite ovant.
Vilda tycker också att det är lite ovant. Hon frågar efter honom hela tiden - ”Bjön? Bjön?” – och ser sig omkring för att se var han har tagit vägen. Till och med mitt i natten kan hon sätta sig upp och undra var Björn är. När han dyker upp igen blir hon jätteglad i ungefär två sekunder, sedan är ordningen återställd och hon kan återgå till att ignorera (eller slå) honom.
Ansträngande
Galningen jag är gift med har åkt till Skövde för att hämta en lekplats (!) han har köpt på Blocket. Björn pratar mycket om att han vill leka på lekplats, och eftersom vi ligger rätt hårt lindade runt hans lillfinger gick det ju inte att avstå när tillfället dök upp.
Men FÖ fyller även år imorgon, och eftersom bilen var iväg på ärende fick jag och barnen masa oss iväg till bussen för att handla presenter (jag hade faktiskt varit ute i god tid och köpt presenter, men tyckte det behövdes något mer).
Jag åkte mycket buss med barnen när jag var föräldraledig, men då var framför allt Vilda lite mindre. Att släpa med sig två ganska stora barn plus en massa grejer i en barnvagn när man bor lite drygt 2 km från bussen är inte det lättaste.
Det gick, vi hittade presenter, åt lunch, barnen sprang runt som skållade råttor och lekte på en uteservering, vi var på biblioteket och lånade en hel hög med barnböcker, och sedan åkte vi hem. Nu är jag alldeles utmattad. Hatten av till folk som har småbarn utan bil!
Förresten, när barnen lekte fick jag då och då gå och bära tillbaka Vilda när hon började komma lite för långt borta, och då kom Björn och klagade på att jag tog hans ”bästa kompis” och bönade och bad om att jag genast skulle sätta ner henne så att de kunde leka vidare. Det är så roligt att se hur de leker tillsammans mer och mer. Vilda har alltid varit intresserad av Björn, men han har hittills mest tyckt att hon är i vägen.
Bebis kommer!
Jag har inte så mycket inspiration till bloggen just nu – det kanske märks. Jobbet tar lite för mycket tid och energi, det känns som om jag knappt hinner hem innan det är dags att åka dit igen. Förhoppningsvis går det över när jag vänjer mig vid det.
Mer positivt är att barnen har börjat leka ganska mycket med varandra. De kan hålla varandra sysselsatta långa stunder genom att plocka med leksaker eller jaga varandra. Björn springer runt och skrattar och skriker ”Bebis kommer!” och Vilda kryper efter honom så fort hon kan. Det jätteroligt att se. Vilda är ju egentligen alldeles för liten för att vara intresserad av andra barn, men eftersom Björn är hennes bror är han automatiskt superspännande vad han än gör. Han i sin tur är fortfarande väldigt uppmärksam på henne, försöker hjälpa henne att lära sig gå och skvallrar på henne så fort hon gör något förbjudet eller farligt (”Mamma, bebis äter på något!”).
Räcka till
När jag väntade Vilda försökte jag förbereda mig så gott jag kunde på ”tvåbarnschocken”; jag hade hört att det skulle vara en nästan lika stor omställning att få andra barnet som första.
Antingen stämde inte det, eller så lyckades jag faktiskt förbereda mig, för någon chock har jag hittills inte sett till. På det stora hela är det lättare än jag trodde att ha två barn. Det enda jag hittills tycker är riktigt svårt är när jag är ensam med barnen och båda vill något samtidigt. Det kan vara att Björn är ledsen och behöver bli tröstad samtidigt som Vilda vill ha mat/är trött/vill ha uppmärksamhet och jag måste välja vem jag ska ta hand om först och vem som ska få fortsätta gråta en stund. Det är aldrig roligt att behöva ignorera sitt barns rop på uppmärksamhet, oavsett skäl.
Ett annat problem i samma stil är att Björn ofta väcker Vilda när hon ska sova. Ligger hon i min famn eller i soffan kommer han och vill klappa och krama henne. Lägger jag mig med henne på sängen för att amma henne till sömns kan man räkna med att Björn kommer in och pratar högt, klättrar och hoppar i sängen och plötsligt vill en massa saker. Ber jag honom att vara tyst eller vänta blir han jätteledsen, hur snällt och försiktigt jag än ber honom. Nu har jag börjat med att prata med honom innan, och det verkar hjälpa. Jag sätter honom framför TV:n eller datorn och säger något i stil med ”nu ska jag gå in i sovrummet och hjälpa Vilda att sova. Det skulle vara jättebra om du kan sitta här själv en stund och inte komma in.” De senaste gångerna har han faktiskt gått med på det utan problem. Annars är det det jag oftast blir arg för; när jag nästan fått Vilda att sova och han kommer och stör. Då är känslan av att inte räcka till som allra störst.
Något som underlättar mycket för oss är att Vilda är en väldigt lättskött bebis, som sover och äter och mår bra utan några problem. Björn är dessutom en ganska lugn och mild kille som för det mesta är rädd om sin lillasyster och lätt att prata med. Ren tur alltså. Björn var en betydligt mer krävande bebis, och jag tror det hade varit mycket svårare om barn nummer två hade varit det.
Jag kan göra bebis glad!
Björn har upptäckt att hans lillasyster avgudar honom och tycker att han är det mest intressanta som finns. Så fort hon börjar gnälla eller blir ledsen kommer han springande och börjar hoppa runt och spela pajas och hämtar leksaker åt henne. ”Jag kan göra bebis glad!” ropar han. Och det kan han. Det finns ingen som kan det lika bra som han. Han kan få henne att börja skratta, och då skrattar han också. Vilket får henne att skratta mer för att han skrattar. Är hon ledsen i bilen håller han henne i handen och säger ”Vi är framme snart!”
Funkar det inte säger han till mig. ”Mamma TA HAND om bebis!”
