Inte utan min smartphone?
Jag kommer snart att behöva en ny mobiltelefon eftersom jag bara haft jobbmobil tidigare och inte kommer att ha den kvar. Jag har funderat lite på vilken modell jag ska ha, vill gärna ha en som är lite extra hållbar eftersom jag är rätt klumpig och tappar den titt som tätt.
Sedan kom jag på att den egentliga frågan nog är: ska jag ha en smartphone över huvud taget? Det pratas ju en del i media nu om hur vi påverkas av smartphones, framför allt hur föräldrar ägnar mer tid till sina skärmar än till sina barn. Jag märker själv hur jag sitter och pillar på mobilen så fort jag har en stund då ingenting annat händer. Jag tycker inte ens att det är kul, men det blir som en reflex att kolla mailen eller facebook bara för att jag kan.
För några veckor sedan glömde jag min mobil i en hyrbil, och det tog en vecka innan jag fick tillbaka den igen. Jag trodde att det skulle vara bökigt att vara utan mobil, men det var faktiskt jätteskönt. Inga samtal, inga sms. Jag kunde använda de där små pauserna under dagen till att koppla av och dagdrömma istället för att greja med mobilen, och hade ingen brådska att få tillbaka den. Vi har telefon och internet hemma, och det går alldeles utmärkt att avtala möten i förväg istället för att ringa och bestämma när man är på väg dit. Har man ingen mobil blir det snabbt en självklarhet att planera i förväg, t ex ta med sig en vägbeskrivning istället för att förlita sig på mobilens gps eller karttjänster. Som vi gjorde innan mobilerna kom. Det enda jag faktiskt saknade var Spotify, som jag lyssnar väldigt mycket på.
Frågan är om jag ska göra mig själv en tjänst och vägra smartphone, eller om jag ska falla för frestelsen med allt som faktiskt är kul och praktiskt med smartphone, som spotify och olika appar.
Min smartphone och jag
Nu har det äntligen hänt: jag har blivit med smartphone. Tyvärr fanns inte den modell jag verkligen vill ha, men den verkar rätt bra den här också.
Jag har aldrig haft en smartphone förut och har bara haft vaga föreställningar om hur en sådan fungerar, så det var en intressant utmaning att få igång den. En fördel med att vara ljusår efter alla andra är att jag fortfarande är helt förundrad över att man kan surfa på den! På riktigt! På internet!
Steg ett: hjälpa den att hitta internet. Det tog jobbets IT-kille en bra stund att hitta vilken liten välgömd ruta som skulle klickas i, och så var den saken klar.
Steg två: uppgradera Spotify så att jag kan använda det i mobilen, vilket var den absolut största anledningen till att jag ville ha en smartphone. Jag har helt enkelt inte samma tid som förr att i lugn och ro lyssna på musik, så om jag ska kunna lyssna alls får det ske på jobbet eller när jag är på väg någonstans, vilket betyder att den måste vara bärbar.
Steg tre: Stänga av alla JOBBIGA JÄVLA LJUD! Herregud vad den piper och håller på. Sms, ok, det kan jag gå med på. Men den piper också när jag får mail och när någon pratar med mig på Google Talk. Det tog en himla massa letande innan jag hittade var jag stänger av det, så jag slipper bli distraherad stup i kvarten av att den vill berätta något för mig.
Steg fyra: Lista ut hur sjutton man ringer från den. Skärmen är touch screen utan några sifferknappar inom synhåll. Hur får man fram siffrorna så att man kan slå ett telefonnummer? Det var inte helt självklart, vilket jag tycker är lite underligt med tanke på att det faktiskt är en telefon.
Tyvärr fick jag inte med mig några kontakter från gamla telefonen trots att jag var noga med att spara allt på simkortet och jag använder samma simkort nu, ska se om jag kan lösa det. För nu när vi har rett ut några grundläggande regler, som att den är till för att spela musik för mig och låta mig ringa till folk, och inte får lov att störa i tid och otid, ska vi nog kunna trivas riktigt bra ihop.
Om man har för mycket fritid
Jag har varit inne på twitter några gånger och försökt ”följa” (vad innebär det? Är det som att läsa en blogg eller är det en egen definition av följa som bara twittrare förstår?) lite olika intressanta människor, men det går inte alls bra. Det enda jag ser är en lång lista lösryckta kommentarer. Att läsa dem är som att tjuvlyssna på ett telefonsamtal där man bara hör vad ena personen säger. Vissa repliker kan stå för sig själva, och ibland kan man av sammanhanget lista ut vad samtalet handlar om, men mycket är helt obegripligt.
Ok, så vad är det jag missar? Måste jag gå in på alla dessa människor och följa dem också för att få läsa ett helt samtal? Måste jag ha ett konto för att få tillgång till alltihop? Och nej, jag tänker inte börja twittra, jag tillbringar nog med tid framför datorn som det är. Men jag vill veta vad ni pratar om.
Frustrerad
Björn tittar ganska mycket på DVD, och vi har hunnit samla ihop ett litet bibliotek av barnfilmer. Det är bra med DVD för vi har bra koll på vad han ser, men det finns en stor nackdel med dem. Det tar ju en evighet innan filmen äntligen startar!
Först ska det vara någon snutt för att göra reklam för produktionsbolaget. Den går inte att spola förbi. Sedan är det, på vissa skivor, en reklamfim mot piratkopiering. Varför har de det på en DVD-skiva som vi har köpt??? Det är som om man blir straffad för att man köper film, för laddar man ner slipper man sån skit. Den brukar heller inte gå att spola förbi. Sedan kommer det femtioelva reklamsnuttar för andra filmer från samma produktionsbolag, samt kommande filmer. De brukar tack och lov gå att trycka förbi, eller gå direkt till menyn. Så är det dags att välja språk, och sedan kan det komma YTTERLIGARE reklam för andra filmer!
När man äntligen kommer till menyn och kan välja ”spela filmen” måste de naturligtvis ha en ny signatursnutt för produktionsbolagen, ofta är flera inblandade och då måste de ha varsin. Sedan kan filmen börja, gärna med ett långt intro.
Ofta har Björn tröttnat och vill byta skiva innan vi ens kommer fram till filmen, vilket betyder att man måste gå igenom en himla massa väntande och spolande och tryckande bara för att sedan byta film innan den ens har börjat.
