Avanai

You are currently browsing all posts tagged with Vad är det för fel på folk??

Må bra?

  • 9 april, 2013 10:27

För att fortsätta på nöjd-med-sin-kropp-temat: Det här tidningsstället stod vid kassan på Coop när vi handlade i söndags:

036

Tre tidningar som alla påstår sig handla om hälsa och/eller välmående. Med rubriker som ”Lätta 5 kilo”, ”Slank på en timme”, ”Gifterna som gör dig fet”, ”4 veckor till toppform”, ”Snygg snabbt” och ”Mindre mage”. Det finns faktiskt några rubriker som skulle kunna bidra till ett ökat välmående, som att bli fri från allergi eller minska stress. Men de hamnar i klart underläge under alla dieter, program och guider för att minska, forma, trimma och förbättra utseendet på olika sätt. Utseendet som det tas för givet att man är missnöjd med.

Sådana här tidningar borde inte få lov att ha hälsa eller må bra i sin titel. De borde heta saker som ”Ångest” eller ”Nojja mer” eller ”Amelias bli-missnöjd-med-din-kropp Special”.

Udda intressen

  • 12 februari, 2013 11:51

Satt och läste om cyanid häromdagen och hittade en lång artikel på wikipedia. Inget konstigt med det, det är ett välkänt ämne som använts länge. Det började med en genomgång av kemi, produktion, förekomst och hur det påverkar kroppen om man får i sig det. So far so good, men sedan kom en länk till en wikipedia-sida som handlar enbart om cyanidförgiftning, och som innehåller en lång och utförlig genomgång av hur och när cyanid har använts till mord och självmord inom populärkulturen. Inte bara i böcker och filmer, utan till och med i dataspel, pjäser och sångtexter! Jag vet inte om jag ska känna mig oroad över att någon har velat lägga ner så mycket tid på att forska om fiktiva cyanidmord, eller tacksam över att personen i fråga lägger sin tid på att skriva märkliga internetartiklar istället för att omsätta sina bisarra specialkunskaper i praktiken.

Om att uppföra sig

  • 7 februari, 2013 07:35

På Facebook cirkulerar just nu flera olika kampanjer för att motverka näthat (t ex från Friends, se bilden). De går ut på att man ska fokusera på att skriva positiva kommentarer istället för att anonymt hacka på folk. Jag har missat debatten som ligger bakom, men har förstått att det har varit journalister (framför allt kvinnliga) som  har fått hemska påhopp från anonyma näthatare (rätta mig gärna om jag har missförstått).

Det är  naturligtvis inte okej att vara otrevlig mot någon, men jag blir upprörd av bara tanken på kampanjer för att få folk att uppföra sig anständigt. Jag förstår att tanken är god, men det känns bara jättefel av flera anledningar:

  • De som uppför sig illa, som kampanjerna uppenbarligen riktar sig mot, struntar antagligen blankt i hur andra tycker att de ska uppföra sig. Annars hade de ju inte betett sig som de gör.
  • Att sprida kampanjer till alla man känner antyder att näthatet skulle vara utbrett bland vanligt folk, något som jag aldrig har sett några tecken till. Det påminner om de inlägg jag har sett några gånger som beskriver varför våldtäkt är så fel. Det är säkert bra på en anstalt där det vimlar av våldtäktsmän, men inte bland vanliga hyggliga människor som ser det som en självklarhet att behandla varandra schysst. Snacka om att slå in öppna dörrar.
  • Uppmaningar om att sprida nätkärlek istället för hat riskerar att ge upphov till en massa falskt smicker. Jag vill inte ha glada positiva kommentarer från någon som inte menar det, och jag vill att den som har något kritiskt att säga ska kunna säga det (givetvis inom anständighetens gränser).

Jag tycker att det är otroligt viktigt att vara snäll; det är kanske den viktigaste egenskapen man kan ha. Men måste det inte komma inifrån och vara uppriktigt menat? Däremot kan man alltid vara artig, även när man är i konflikt med någon. Caitlin Moran formulerar en underbar livsregel i sin bok ”How to be a woman”: Var alltid artig mot alla, barn som vuxna, oavsett situationen. Jag tycker det var fantastiskt bra sagt och mycket viktigare än att skriva gulliga kommentarer på Facebook.

Att bada ett barn

  • 19 december, 2012 05:50

Vi ska inviga vår badtunna, och jag letade lite halvhjärtat efter någon information om hur varmt en bebis kan bada. Jag tror man märker rätt tydligt om bebisen gillar det eller tycker att det är för varmt, men för säkerhets skull kan det ju vara bra att kolla upp om det kanske står någonstans att ”bebisen exploderar vid en temperatur över 37,0.”

Jag hittade bland annat det här:

http://se.babycenter.com/a37/bada-ditt-barn#section4

Enligt babycenter är det en hel vetenskap att bada sitt barn. Först en lång lista på vad man behöver ha tillgängligt, och sedan en steg-för-steg-lista på hur man gör. Det är så att jag nästan tror att sidan är ett skämt. Har föräldrar totalt slutat använda sunt förnuft och lita på sitt omdöme? Eller är det bara ”experterna” som tror att vi har det?

Jag kan också. Se här:

Hur man badar ett barn:

Vad man behöver ha tillgängligt:

  • Vatten
  • Handduk
  • Barn

Så här gör man:
Sänk ner barnet i vattnet*. Tvätta bort eventuell smuts med handen eller en tvättlapp (ta lite matolja om det inte räcker med vatten). Ta upp barnet. Torka. Klart.

*Att man inte ska dränka eller skålla barnet, att man ska stötta huvudet och inte tappa ungen behöver väl knappast påpekas?

De tycker dessutom att en nyföding behöver bada ett par gånger i veckan, och att man ska använda badprodukter och hudvårdsprodukter speciellt anpassade för barn. Det är också mycket viktigt att köpa en badtermometer.

Björn hatade att bada, så han badade med flera månaders mellanrum det första året. Vid snart 3 års ålder har han tvättat håret med schampo en enda gång, när han hade kladdat smör i det. Tvål använder vi bara på händerna. Vilda tycker om att bada så hon får ibland bada för nöjes skull utöver att bada av sig matkladd. Några produkter, inklusive schampo, har hittills inte behövts, men vi använder oliv- eller rapsolja för att tvätta bort t ex bajs eller matrester. Den enda hudvårdsprodukt vi köper är Miniderm, eftersom Björn får torrexem på vintern och olja inte räcker för att rå på det.

Försening nr 3

  • 25 oktober, 2012 03:56

Fortfarande inget bredband/telefon. I-landsproblem kanske, men det är lite besvärligt att behöva gå ut i skogen när man ska ringa, och inte kunna ta emot samtal. När vi ringde till Telia (igen) fick vi direktnumret till de som faktiskt jobbar med det, istället för till kundservice som bara säger att någon jobbar på det men egentligen inte vet något alls. De som faktiskt jobbar med det sa att förra ägaren inte sagt upp sitt abonnemang än, och då går det inte att koppla in ett nytt.

De kunde inte ha kläckt ur sig det lite tidigare? Eller kanske till och med höra av sig till sina egna kunder och påminna dem om att abonnemanget måste flyttas? Istället måste vi ringa till Telia flera gånger för att få reda på felet och själva ringa till förra ägaren för att få dem att säga upp/flytta sitt abonnemang. Det känns lite overkligt att det faktiskt är vi som betalar Telia och inte tvärtom.

Mystiskt

  • 24 oktober, 2012 06:33

Följande dök upp igår i ett inlägg i ett forum jag brukar hänga i:

”…äntligen är sommaren över. Nu behöver vi inte raka benen eller hålla håret innanför bikinibyxorna! Vi kan slappna av i magmusklerna, rulla ut brösten och vi behöver inte knipa ihop skinkorna heller. Fy sjutton vad skönt det ska bli…”

Finns det alltså kvinnor som verkligen gör allt det där? Hela sommarhalvåret?? Frivilligt???

Ytligt

  • 1 oktober, 2012 06:52

Visningarna av lägenheten är över nu. Imorgon ska mäklaren ringa runt till alla som var där, och då börjar förhoppningsvis budgivningen.

En sak som återkommit gång på gång, både från mäklaren och från de som varit på visningarna, är klagomål på köket. Tydligen vill de att köket ska vara helt nytt för att lägenheten ska bli riktigt attraktiv. Under de senaste två åren har vi bytt golv, diskmaskin, spis, fläkt och kakel, samt målat väggar och skåpsluckor. Det enda som INTE är nytt är alltså själva skåpen och skåpsluckorna, som är i gott skick men en något gammaldags stil. Jag tycker de är jättefina och har aldrig kommit på tanken att byta ut dem. De är dessutom platsbyggda och är båda djupa och höga så att man får maximal förvaringsyta i ett annars väldigt litet kök.

Kylskåpet har också några år på nacken, men är ett helt vanligt kylskåp i bra skick och knappast någon antikvitet.

Det retar mig något otroligt att folk hänger upp sig på skåp. Hur svårt är det att köpa nya skåpsluckor om det nu är så förbannat viktigt? Istället gnäller de över att lägenheten är för dyr eftersom de ju måste lägga extra pengar på att byta kök. Ett fullt fungerande kök där det mesta redan är nytt… Är vi de enda på Göteborgsområdets lägenhetsmarknad som tycker att man kan behålla fina, fungerande grejer även om de inte är det allra senaste?

Ätstört

  • 27 augusti, 2012 09:01
  • På Facebook lägger en vän upp en bild på muffins och kallar den ”dagens fy på mig”.
  • På släktkalaset diskuterar de kvinnliga släktingarna dieter och sörjer över de godsaker de inte ”får” äta.
  • Varje gång jag spelar ”Wii Fit” säger den personliga tränaren i spelet att mitt BMI är normalt, men skulle jag inte vilja sänka det lite ändå?
  • På en blogg såg jag en bikinibild på en tjej som jag tyckte såg helt normalsmal ut, men kommentarerna hon fick gjorde det klart att de tyckte hon var fet och måste banta, och hur vågar hon lägga upp en bikinibild på sig själv när hon ser ut så??

Jag har precis läst ut antologin ”Ätstört” och är full av tankeställare kring mat och vikt. Istället för den rådande bilden att ätstörningar är något som drabbar svaga flickor som tittat för mycket på fotomodeller försöker författarna förklara ätstörningar från ett feministiskt perspektiv. Varför är det så hemskt att vara fet och varför drabbas främst kvinnor av ätstörningar? Kan ätstörningar till och med vara en protest mot ett omöjligt kvinnoideal och därmed ett uttryck för ilska snarare än svaghet?

Flera artiklar i boken tog upp hur det har blivit normalt att vara missnöjd med sin kropp och försöka förbättra den. Handen upp – hur många som läser det här är helt nöjda och tillfreds med sin kropp och sitt utseende eller känner en annan kvinna som är det? Gränsen mellan ett ”normalt” missnöje med bantning och en ätstörning är väldigt tunn och det kan vara svårt att se exakt var den är. Flera av författarna upplevde att de fick mycket positiv respons när de gick ner i vikt. Fram till en viss gräns, då de blev för smala och reaktionerna börjar bli negativa istället. Finns det ens en idealvikt där man kan vara nöjd, eller gäller det alltid att bli smalare och smalare tills man plötsligt är för smal? Det är som en labyrint som inte har någon utväg.

Något annat jag kunde relatera mycket till i boken var när de skrev om kontrollerandet av kvinnligheten. En kvinna får inte ge efter för sina begär. Får inte vara hungrig eller njuta synbart av vare sig mat, sex eller något annat. Det kvinnliga njutandet ska alltid hållas i schack av en medföljande skam, och alltid alltid vara hårt kontrollerat. Jag tycker själv aldrig att jag haft någon övervikt (fast enligt de där bloggkommentarerna borde jag banta eftersom jag ser ut ungefär som hon på bilden), men jag har ändå upplevt att mitt ätande ifrågasätts. Kommentarer som ”ska du äta nu igen?” eller ”ska du äta allt det där?” som antyder att som kvinna borde jag begränsa mitt matintag oavsett om det behövs eller inte. Jag har skrivit mer om det här.

De som skrev om sina ätstörningar upplevde också att de inte passat in i kvinnorollen även på andra sätt. De var för utåtriktade, för högljudda, tog för mycket plats eller på något annat sätt stämde för dåligt med bilden av den kontrollerade, behärskade kvinnan. Ätstörningen blev en slags protest. Jaså jag får inte ta plats? Titta här hur lite plats jag kan ta! Är det något fel på min kropp? Då ska jag banta bort den tills den inte finns mer. Så det är bättre att vara smal? Titta bara hur smal jag kan bli! Jag ska bli så smal att det äcklar och skrämmer dig!

Jag blir både arg och ledsen när jag tänker på det här, eller hör kvinnor klaga över sina kroppar eller känna skam eller skuld kring vad och hur de äter. Var kommer det här sjuka tänket ifrån? Varför får man inte vara tjock? Vi har fått lära oss att det är otroligt ohälsosamt att vara tjock, men jag börjar undra om det stämmer. Svår övervikt är naturligtvis inte bra, men en smal kropp är långt ifrån en garanti för god hälsa och några bilringar betyder inte automatiskt att man får diabetes och hjärtsjukdomar. Man kan vara tjock och frisk samtidigt, tjock och stark, tjock och ha god kondition. Tjock och vacker. Jag känner flera kvinnor som är otroligt vackra i sina runda kroppar, men som naturligtvis inte ser det själva.

Jag har några kilo fler nu än jag hade innan jag blev gravid med Vilda. Först fick jag lite panik och tyckte att jag måste ju bli av med dem. Annars kommer det fortsätta smyga sig på och innan jag vet ordet av är jag ett äckligt fetto. Jag försökte till och med att banta lite, men blev alldeles besatt och kunde inte tänka på något annat än mat och träning. Och HERREGUD VAD TRÅKIGT DET VAR!!!! Jag lade ner försöket. Jag vill inte banta, jag vill leva. Jag vill må bra och vara frisk och röra mig och äta god mat och ta på mig kläder som sitter skönt istället för att oroa mig för vilken storlek de har (när jag syr kläder själv har jag inga storlekslappar i dem, så det så). Jag vill äta mig mätt oavsett hur ofta eller mycket jag måste äta för att uppnå det, och om någon har synpunkter på det kan de stoppa upp dem i sina missnöjda överspända arslen!

Allra mest vill jag lära min dotter att hon inte måste vara missnöjd och att hon får vara hur hon vill och göra vad hon vill och aldrig någonsin ska behöva lägga band på sig bara för att hon är flicka. Men hur i helvete ska jag lyckas göra det så länge alla andra kvinnor i hennes närhet fortsätter tjata om hur missnöjda de är med sina kroppar, håller igen på maten, klankar ner på de som är tjocka eller hyllar den som lyckas gå ner i vikt?

Så hjälp mig nu. Läs ”Ätstört”, tänk om, ät och var glada.

Girigt

  • 2 augusti, 2012 04:23

Jag är nästan så ointresserad av sport som man kan bli, men kan inte låta bli att snappa upp ett och annat om det där OS som ju pågår för fullt. Folk som gillar sport brukar ju säga att de älskar sporten och brinner för den, men nu verkar det bara vara antalet medaljer som gäller. Journalisterna skriver i tidningar och tjatar i TV om vilka medaljer de förväntar sig, och blir sedan besvikna och kritiska om medaljerna inte levereras.

Vad hände med kärleken till sporten? Kanske den aldrig fanns där, utan bara en förtäckt girighet efter att vinna och glänsa?

Sydejt och habegär

  • 19 juni, 2012 07:27

Idag var jag, Björn och Vilda och hälsade på Alice och hennes barn. Ditresan blev minst sagt dramatisk när bussen var på väg att krocka med en bil i närheten av Frölunda Torg. Bilen körde ut rakt framför bussen, som var tvungen att tvärnita, och Björn flög som en vante från sätet och ner på golvet. Varför finns det inte säkerhetsbälte på bussar?? Vilda sov som en stock och vaknade inte ens, men jag var lite orolig ett tag att hon skulle ha skadat nacken innan hon till slut vaknade och visade sig vara precis som vanligt. Jag är extra glad över att hon inte låg i barnvagn eftersom den i så fall skulle ha vält eller hon flugit ur.

Jag hann tänka många onda tankar om den vårdslösa bilföraren medan jag tröstade Björn, letade efter skador och på vägen från busshållplatsen, och det här inlägget känns ständigt aktuellt. Hur kan man ha så bråttom att man är beredd att riskera livet på folk runt omkring sig? På barn?

Eftermiddagen blev betydligt trevligare efter det. Björn lekte med Alices sons leksaker, och jag lekte med Alices leksaker. Jag fick rita av ett klänningsmönster och prova hennes symaskiner:

Särskilt spännande var hennes CoverPro, en underbar maskin som syr fantastiskt snygga kantband. Kolla vad fint det blir, en milsvid skillnad mot de jag syr själv med overlock och hushållsmaskin. Vill ha! Men kan inte riktigt motivera att lägga flera tusen på en maskin bara för att få snygga kantband…