Avanai och Jesus

Vilda ska döpas om en månad, och jag sitter och försöker välja ut vilka psalmer vi ska ha på dopet. Hittills har jag en lista på tolv stycken, efter att ha sållat bort lika många. Det kommer bli en lång gudstjänst…

Det sägs att Gud är som en far/mor som älskar oss som sina barn. Jag har trott att jag förstått det uttrycket innan jag fick barn, och inte tänkt på det så mycket efter att Björn kom. Men när jag satt på veckomässan senast slog det mig plötsligt vad det faktiskt betyder. Att älska ett barn skiljer sig från allt annan kärlek jag har upplevt. Det finns ingenting som kan mäta sig med kärleken till mina egna barn. Tanken på att Gud skulle älska mig lika mycket som jag älskar mina barn, fast ännu mer eftersom Gud inte delar mina mänskliga tillkortakommande… tanken är så hisnande att jag inte har ord för att uttrycka den fullt ut. Det påminner om ett citat jag såg någon gång och inte minns varifrån det kommer:

”God loves us beyond our ability to comprehend”

Ibland känns Gud avlägsen och liksom påhittad, och Guds kärlek till människan känns abstrakt och klichéartad. Men när sådana här stora tankar dyker upp och man plötsligt förstår… Då är Gud precis här och närvaron och kärleken är så total och intensiv att man inte ens kan tänka. Man kan bara finnas. 

Idag var det FRÖ-gudstjänst (Föräldrar, Rackarungar och Övriga) och jag tog med mig båda barnen dit. Vilda sov i bärsjalen hela tiden, men Björn var det mer fart på!

Först satt han ganska lugnt i bänken och pekade glatt på lampor och andra inredningsdetaljer och kommenterade när kören sjöng. Första gången han var med, i höstas, var han lite rädd men den här gången verkade han tycka att det var jättekul och dansade glatt med när kören sjöng en sång med rörelser. Jag gjorde misstaget att berätta att han skulle få korv efter gudstjänsten, för sedan frågade han med jämna mellanrum ”Äta korv?”. Korv klår Gud vilken dag som helst i hans värld.

Förskolan har verkligen gjort nytta för hans sociala kompetens. Han har nästan blivit lite för orädd, och ville springa runt i hela kyrkan, gå fram till altaret, leka med de som satt närmast oss, och vara med när ett vilt främmande barn skulle döpas. Till slut fick vi hålla oss i barnrummet längst bak i kyrkan för att det skulle gå att hålla reda på honom. Det blev ändå lite gudstjänst för mig också, jag lyckades faktiskt vara med på flera böner och psalmer, och lyssna med ett halvt öra på Välsignelsen, medan jag jagade min son runt kyrkan. Undrar om Jesus hade det problemet när han sa ”låt barnen komma till mig”. Han kanske lät barnens mammor komma till honom också. 

Men korven smakade bra.

Den här texten läste jag upp under min konfirmation, våren 2008. Jag publicerar den här eftersom den beskriver ganska bra i alla fall en del av min väg till tro:

Min konfirmationsläsning har gått vägen genom böcker. Vi började med Martin Lönnebos konfirmationsundervisning när vi fortfarande var en liten grupp vuxenkonfirmander. Frälsarkransen var också med, och vi fick varsin Frälsarkrans och en liten bok. Efter hand splittrades gruppen upp och läsningen blev mer koncentrerad och fördjupad.

 Jag fick låna en lärobok om Nya Testamentet. Jag minns att den var lite torr, men intressant. Till den hörde avsnitt i Bibeln; Johannesevangeliet och sedan Apostlagärningarna.

 Därifrån tog det inte lång tid innan vi kom in på mystiken, och där har vi blivit kvar. Vi har diskuterat vad som skiljer den katolska och den protestantiska kyrkan åt, och läst om och av katolska författare. Stinissen och Merton först, sedan vidare till Henry Nouwen.

 Jag läste på egen hand också, mellan träffarna. Kristendomshistoria, som gav en bra bild av Kristendomen i stora svep. Det var kul att känna igen namn från andra böcker. Jag läste CS Lewis, en författare jag alltid har gillat långt innan jag bestämde mig för att konfirmera mig. Hans bok ”Kristens omvägar” betydde mycket när min tro var nyfödd och fortfarande trevade sig fram, liksom Adrian Plass roliga men gripande romaner om tro i vardagslivet.

 Vi kom in på Lönnebo igen. Det var svårt att vänja sig vid hans språk i början. Han uttrycker sig flytande och drömmande med utsvävande metaforer. Just språket har varit det svåraste. Att lära sig att prata om tro och omforma en ateists tänkande till någon som känner sig hemma med det religiösa och kyrkliga sättet att uttrycka sig. Hur pratar man om Gud och Jesus utan att känna sig som en kliché? Är det inte töntigt att vara kristen, för att inte tala om att uttrycka sig som en? Hur pratar man om tro, hopp och tvivel när man inte hittar ord för det? Det var särskilt svårt i början, och för det mesta när vi träffades var det C som pratade och jag som lyssnade.

 Via Lönnebo kom vi in på Tomas Sjödin, som var en riktig fullträff. Jag föll genast för hans personliga, avdramatiserade sätt att prata om tro och vardagslivet som om det inte finns någon skiljelinje. Inte ett ord om hur man ska tro, inga storslagna böner eller psalmer, men en Gud som finns med i varje del av livet – även när det är jobbigt eller tråkigt. Efter Sjödin blev det KG Hammar som öppnade nya möjligheter och banade väg för en mognare, vuxnare tro som rör sig bort från det bokstavliga och mot egna tolkningar.

I samma veva började jag komma igång med Frälsarkransen och använde den regelbundet till bön och meditation. Det gav en ny dimension till tron. I de flesta böcker jag har läst om tro och andlighet skrivs det om tystnadens och tomhetens betydelse; att lämna utrymme för Gud och lyssna i tystnaden. Jag vande mig också vid att gå i kyrkan. Jag slutade förvänta mig fantastisk inspiration varje gång, och började se gudstjänsterna som en påminnelse om vad det innebär att vara kristen. Vi diskuterade det på ett möte, och C föreslog att jag kunde se gudstjänsten som en påfyllnad. Det var en vändpunkt, och även efter en tråkig gudstjänst kan jag nu gå hem och känna mig uppfylld och hel.

Är det något jag har saknat under den här tiden är det kvinnliga förebilder. Jag har läst massor av kloka ord skrivna av inspirerande och intressanta män, men kvinnorna lyser med sin frånvaro. På biblioteket hittade jag en bok om kvinnliga präster som gav mersmak.

 När jag började läsa till konfirmationen hade jag en känsla av att det fanns något mer än den enkla bild av kristendomen som jag fått av omvärlden. Något som kan få tron att djupna och växa genom hela livet. Under den här tiden har jag kommit en liten bit på vägen dit. 

I GP idag läste jag i ett kåseri att religiösa människor tror väl inte, de är ju redan övertygade. Så man borde säga att man vet på Gud istället för tror på Gud.

Men det är ju det som är grejen. Man vet ju inte. I alla fall gör inte jag det. Det går inte många  dagar utan att jag lite oroligt frågar mig själv: vad håller jag på med? Tänk om allt det här bara är inbillning och Gud inte finns? 

Innan jag blev troende själv trodde jag, precis som kåsören, att religiös tro är något man bara har. En övertygelse som är medfödd eller drabbar en som en blixt från klar himmel utan tillstymmelse till tvivel. Man bara vet. Som troende har jag fått lära mig hur mycket arbete och mod det krävs för att våga tro. För mig var tron verkligen ingenting som kom färdigpaketerat, särskilt inte relationen till kyrkan. Det har tagit många år att komma in i det religiösa språket och traditionerna så att de betyder något istället för att  bara vara tomma ord. 

Det är svårt nog att lita på andra människor och våga vara sårbar inför dem. Att våga lita på en Gud, som inte syns och där det inte finns några färdiga svar, är ännu svårare. Varje bön och varje gudstjänst är för mig en övning i just det, att våga säga till Gud: Jag tror på dig och jag litar på dig. Helt och hållet utan förbehåll. 

Jag har haft upplevelser av Gud som stärker min tro, men de är just upplevelser och inget man kan fota eller spela in. Hur vet jag att de var äkta? Det vet jag inte, men jag tror. 

Det här är dikten jag pratade om i förra inlägget. Vacker nog i sig själv, men väldigt mäktig när man försöker föreställa sig hur Jesus vänner och anhängare måste ha känt när de stod nedanför korset. Inte nog med att deras mästare och frälsare blev avrättad, han blev det på det mest plågsamma och förnedrande sätt man kunde tänka sig. 

Orden gör det också tydligare vilken fantastisk glädje och triumf det innebär att han kom tillbaka. Inte ens den värsta död man kunde föreställa sig kunde besegra honom. 

Begravningsblues
(Översättning Bengt Jangfeldt)

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Han är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

Efter en paus på några veckor både före och efter förlossningen var det skönt att komma iväg på gudstjänst igen, på två väldigt olika gudstjänster som hölls av två av mina favoritpräster. Först skärtorsdagsmässa i Toltorpskyrkan. Vi var betydligt fler än vi brukat vara på torsdagskvällarna, men ändå inte mer än ett tiotal besökare, vilket ger gudstjänsten en familjär, intim ton särskilt eftersom själva ceremonin är så kort och enkel. Vilda var med, och sov eller ammade sig igenom gudstjänsten. Det var roligt att få visa upp henne för prästen, som ju har följt oss genom vintern och sett magen växa.

Idag på långfredagen var det gudstjänst i Fässbergskyrkan med min konfirmationspräst C vid rodret. Stort och allvarligt med dämpad belysning och ingen orgel eller piano. Fantastisk predikan bland annat om att det allvarliga och jobbiga också måste få plats i livet. (C, om du läser det här, vad var det för dikt du citerade under predikan?). Jag har varit på långfredagsgudstjänst som han hållit i förut, och såg fram emot att göra det igen. Han har en fantastisk fingertoppskänsla för just det allvarliga och stillsamma, och jag blev inte besviken den här gången heller.Vilda var med eftersom hon ammar för ofta för att kunna lämnas hos pappa än, och skötte sig exemplariskt. Med en bärsjal och en amningströja funkar det jättebra att ha spädbarn med sig på gudstjänst.

Jag skulle vilja gå på påskdagen också, det är ju den kristna påskens höjdpunkt, men då har vi en släktmiddag direkt efter och jag är rädd att det blir för mycket både för mig och Vilda. Kanske annandagen istället…

Har ni sett gudstjänsterna på SVT någon gång? Jag tror de sänds en gång i veckan, från olika församlingar runt om i Sverige. Jag har i ärlighetens namn inte sett jättemånga, men tillräckligt för att bli riktigt grundligt uttråkad. Att de kommer från olika församlingar kan man nämligen bara ana genom att lokalerna ser något annorlunda ut från gång till gång, i övrigt är de en deprimerande uppvisning i likriktning. 

Samma långsamt svepande kameraåkningar varje gång, bilder som stämningsfullt tonar in och ut och en otrolig mängd närbilder på stearinljus och blommor. Solosången är alltid stillsamma ballader som framförs med heligt allvar, och de gånger församlingen sjunger psalmer är det med sammanbitet gravallvar. Predikan är långsam och gärna intetsägande för att inte riskera att trampa någon på tårna (den senaste jag såg handlade om att man ska ge till de fattiga – helt onyanserat och utan någon som helst hänvisning till den senaste tidens debatt om hur ogenomtänkt bistånd kan förstöra mer än det hjälper). 

Nu är kanske inte TV-sända gudstjänster tänkta som reklam för kyrkan, utan snarare ett substitut för de som inte kan ta sig till en kyrka själva, men man riskerar ju verkligen inte att locka några nya kyrkobesökare med hjälp av dem. De blir snarare ett sätt att säga till alla sökare och tveksamma: Japp, dina fördomar stämmer. Precis så här tråkiga är vi. 

Man behöver inte ha rungande gospelkörer och predikningar som osar eld och svavel, i varje fall inte varje gång. Men låt folk – kristna och andra – se att det finns liv även i kyrkan!

Det blev inte så mycket påtaglig andlighet de sista frustrerande veckorna innan bebisen kom, utöver en känsla av Guds närvaro i skapelsens slutskede och en och annan bön om att låta mig slippa vänta mer. 

Nu är hon här, min dotter, fem dagar gammal idag, och tillvaron går i snäva cirklar kring det här nya lilla livet. Hur kan någon vara så liten och ömtålig? Jag kan sitta länge och bara titta på henne och förundras över att hon finns, hänföras över hur perfekt hon är, låta mig uppfyllas av privilegiet i att få ta hand om och skydda henne, och oroa mig för att något ska hända henne. För ärligt talat känns hon för bra för att vara sann. Kan världen som den är verkligen tillåta något så fantastiskt?

Föräldraskapet är en förvirrande blandning av ödmjukhet och stolthet. Stolthet över att ha fått vara med och sätta barnen till världen, föda dem i smärta som alla kvinnor före mig, amma och ta hand om dem så att de trivs och mår bra. Stoltheten över att de är mina. Men ödmjuk för att jag vet att barnen inte alls är mina, jag bara lånar dem. Det är Gud som har skapat dem genom mig, och jag kan inte ta åt mig något av äran utan bara förundras över livet.