Into the wild

Jag såg en film igår kväll. Jag brukar lägga mig för tidigt för att hinna se kvällsfilmerna på TV, men Vilda ville inte sova så jag var ändå tvungen att sitta uppe en stund. Filmen hette ”Into the Wild”. Jag hade hört titeln förut, visste att den var baserad på en bok och hade tänkt läsa boken. Jag förväntade mig en äventyrsberättelse om livet i vildmarken, eller eventuellt en Walden Pond-berättelse om att fly civilisationen. Till viss del handlade den också om det, men framför allt var det en väldigt sorglig historia om en ung man som inte står ut med sitt liv och flyr från allt.

Det börjar som en ideologisk övertygelse om att pengar, makt, status och annat som hålls viktigt i samhället förstör själen och resulterar i en längtan till ett enklare liv långt borta från allt surr och alla oväsentligheter. Jag kan starkt relatera till det. Men när han väl givit sig av blir det snart uppenbart att han istället för att söka upp ett bättre liv snarare flyr ifrån sin trasiga familj och sin egen oförmåga att hantera den. Den biten hade jag kunnat relatera till som yngre, men nu har jag ett fantastiskt liv utan någon önskan att fly vare sig till eller från något. Trots det var den väldigt rörande. Den var berättad i ett långsamt tempo med ganska lite dialog och dämpad musik. Mycket av berättandet tycker jag gjordes genom huvudpersonens kroppsspråk och ansikte, som sa så mycket om hur han mådde. Det som kunde ha blivit en enkel äventyrsfilm om en ung man på luffen blev något helt annat genom de sorgsna undertonerna. 

För en gångs skull var det en fördel att se på reklam-TV, eftersom de högljudda, grälla reklaminslagen om antirynkkrämer stod i så stark kontrast mot filmens tankfulla, dämpade stämning. Det blir så uppenbart då vad som är viktigt. Människor, kärlek, frid, att trivas med sig själv och sin omgivning. Allt det andra; pengar, utseende, prylar, det är bara störande brus. Jag har tänkt mycket på det sedan jag såg filmen, och uppskattar sådana påminnelser som dyker upp då och då. Det är ju verkligen ingen ny insikt, för mig eller någon annan, men jag glömmer så lätt. 

I morse när vi skulle gå till förskolan ville Björn vända efter bara en trappa (vi bor på tredje våningen) och gå tillbaka upp igen. Han hade nämligen glömt räkna trappstegen medan han hoppade jämfota nerför dem, och ville gå tillbaka och göra om. Jag ville fortsätta ner, som vanligt lite stressad över att få iväg honom till förskolan i tid, och försökte övertala honom. Han blev arg och ledsen, och när jag funderade på hur jag skulle hantera det (=få honom att göra som jag vill) slog det mig att det spelar ju ingen roll om han kommer till förskolan i tid! Jag har inget jobb att gå till, inga tider att passa. Han är på förskolan för att få lite stimulans och få leka med andra barn samtidigt som jag får avlastning, det är allt. Än sen om vi kommer några minuter senare än vanligt? Han fick alltså gå uppför trappan igen, och räkna trappstegen på väg ner med påtaglig lättnad och glädje. Tänk att det ska behövas en film för att jag ska fatta det. 

 

Posted in Filosoferande, Småbarnsliv

En kommentar till Into the wild

  1. Li skriver:

    Du skriver så bra! Som du säger är det så lätt att glömma, men bara tempot i din text fungerar som en påminnelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>