Amazing grace

När jag kör till kyrkan brukar jag sjunga för Vilda, eftersom hon ofta blir ledsen av att åka bil. Av naturliga skäl blir det att jag sjunger psalmer, och får då passa på att både sjunga upp och komma i stämning. I torsdags sjöng jag första versen av Amazing Grace (den enda versen jag kan) och fick plötsligt ett minne från när jag var liten och jag, min syster och mamma var ute i skogen och begravde något stackars avlidet husdjur.

Vi hade många husdjur under en period, framför allt smådjur i form av hamstrar och marsvin, och de levde ju inte så länge. När de dog tog mamma med oss ut i skogen, vi grävde en grav på en fin plats och lade ner det lilla liket där. Mamma brukade säga något fint om hur hon hoppades att djuret skulle få det bra i himlen, och sedan sjöng hon första versen av Amazing Grace. 

Jag tror att jag kände igen sången, men som barn förstod jag inte innebörden i den och hade inte heller associationen till begravningar som jag har nu. Jag förstod på hennes sätt att sjunga att det var något som var lämpligt att göra på en begravning, och blev rörd av den vackra melodin.

Inte förrän nu när jag tänker tillbaka på det som vuxen inser jag att hon faktiskt sjöng en riktig begravningspsalm för våra döda små husdjur och på så sätt försökte fylla ögonblicket med ett allvar och en respekt som hon kanske inte kände men som hon visste att vi gjorde. Jag känner igen det eftersom jag nu själv gör mitt bästa för att ta mina barns små problem och äventyr på det allvar de förtjänar även när jag inte delar deras engagemang.

Posted in Filosoferande, Småbarnsliv

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>